Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

COMMAND & CONQUER 4: TIBERIAN TWILIGHT

Command & Conquer-fans, gör er beredda för att få er värld skakad i grundvalarna. Kane tackar nämligen för sig och så gör även den klassiska spelmotorn


Det är år 2062 och inom sex år så väntas jorden vara helt obeboelig. De utomjordiska tiberiumkristallerna som slog ner i mitten av 90-talet har under årtiondenas lopp utvecklats och snart täcker de hela jordytan. En yta som nu behövts styckas upp i olika färggranna riskzoner mellan "dödligt" och "mer dödligt". Världen är minst sagt i kris, så för att lösa situationen sluts en tillfällig allians mellan de tidiga evighetsfienderna GDI och NOD. Tillsammans ställs de inte bara inför hotet från tiberiumet och extremistgrupper, utan även från sig själva.

Command & Conquer var aldrig först. Vissa menar sig på att det första spelet skapade strategigenren. Det är långt ifrån sanningen. Vad spelet däremot lyckades med, det var att kanonisera genrens popularitet. Genom att helt enkelt vara bäst. För Command & Conquer har alltid varit en strategispelserie med stort fokus på just strategi. Det kan tyckas som ett obskyrt påpekande men där det i andra spel i genren enkelt går att spamma på med de bästa enheterna så är Command & Conquer betydligt mer komplext.

Enheterna och strategierna utgör här istället ett delikat urverk av plus, minus, sten, sax och påse. I 4:e delen i serien gäller givetvis detsamma om än med ett nyinstallerat kapacitetstak för antalet enheter. Vilket gör det mer viktigt än någonsin att planera för att få alla bitar av krigskostcirkeln rätt. För räkna med att dina motståndare har en stundtals vidrigt trimmad A.I som är duktig på att hitta sprickorna i din rustning, och inte vare sig tvekar eller skäms för att utnyttja dem till fullo.

I Tiberium Twilight återvänder detta bekanta trenighets-upplägg tillsammans med mycket gammalt och framförallt väldigt mycket nytt. Det är sällan jag har sett ett så retronostalgiskt-spel som samtidigt slänger sig mot framtiden på det här viset. De klassiska medvetet kitschiga full motion video-mellansekvenser är tillbaka och så även allas vår Joe Kucan i rollen som Kane. Karaktären Kane är minst sagt en ikon inom spelvärlden även fast många inte ens vet vem det är. Sociopaten med de hårda ögonen och det Anton LaVeyska getskägget har alltid stått som en Kristusstaty över spelserien och så även denna gång.

Ändå går det inte att beskylla spelet för att vara särskilt nostalgiskt. För här skriver EA Los Angeles helt om Westwoods gamla regelbok, samtidigt som de bränner den.

Grundformeln att du bygger infanteri, tanks och flygfarkoster för att besegra dina motståndare är förstås intakt. Säg däremot "Hejdå" till det klassiska resurssamlandet och "Hej" till nya mobila baser istället. I början av varje match väljer du nu mellan en av tre spelstilar, offensiv, defensiv eller support som alla kommer med olika för- och nackdelar.

Offensiv arbetar enligt principen att döda allt med specialdesignade enheter innan något hinner döda dig. I den defensiva spelstilen rotar basen sig på ett ställe och sedan ligger fokus på att bygga upp ett försvar av bunkrar och säkerhetssystem kring basen, inte helt olikt klassiska strategispel. Slutligen har vi support som blir det närmaste av en medelväg till de båda och ger olika typer av understöd till trupperna exempelvis genom air strikes eller liknande.

Därefter bygger du upp din arme enligt en "less is more"-princip kring din för det mesta mobila bas, som följer med dig på dina erövringståg likt en stor majestätisk metalflodhäst. Influenser från andra spel kan skönjas titt som tätt bakom varje eldstrid, varav Dawn of War II känns som den största. Det är ett modigt drag av EA Los Angeles och för det mesta så seglar det i hamn. Givetvis inte utan en viss förvirrad ambivalens som skaver i de konservativa generna. Vad som är mer beklagligt är att mycket av seriens tidigare innehåll skrapats bort, varav återgången till enbart två spelbara falanger känns som den tyngsta förlusten.

Annars är mycket också som vanligt. Matcherna är intensiva och den som kan rabbla alla hot keys baklänges i sömnen på ryska kommer bli rikligt belönad i bataljerna. Kampanjen är tudelad mellan GDI och Nod och klockar in på otaliga timmar för båda. För andra gången i serien är den därtill möjlig att spela i co-op, vilket bara det är värt att applådera. Sen finns ju förstås den förfinade multiplayern som klockar in någonstans kring oändligheten för den inbitne. Tanken är att hela Tiberian Twilight ständigt skall vara i onlineläge och att lobbyn alltid ska vara tillgänglig. Även om du kör kallt i skirmish eller drar igenom kampanjen så ska nästa online-match inte vara längre bort än ett musklick.

Det fanns en gång i tiden ett elakt rykte att Command & Conquer skulle yngla av sig i flera olika spin-off-serier där den mest omtalade var ett Mech-Command & Conquer där du skulle styra stora robotar. Nu visade det ju sig att det inte rörde sig om något mer än just ett rykte men Command & Conquer 4 är nog så nära vi kommer komma den alternativa verkligheten.

Den ultrafuturism som förespråkas i spelets design är tyvärr sällan häftig men ofta lite åksjuke framkallande. Stundtals badar striderna i neonrobotar och det är svårt att urskilja om det är krig eller ett laserdisco som sker på skärmen. Jag vet att Command & Conquer i viss mån vill vara camp med många lager smält ost men behöver de ambitionerna verkligen lämna full motion video-mellansekvenserna? För trots hög grafisk prestanda så ger det ett billigt intryck. Vilket inte heller hjälps av att kameran som i sitt mest utzoomade läge ändå får det att kännas som att spela tunnelfotboll.

Musikaliskt har Command & Conquer-serien alltid varit uppskattad och gjort stora saker av att släppa soundtracksen i samband med spelen. Tiberian Twilight bär främst på arvet från seriens tidiga tongångar med körer och orkestrar så pampiga och episka att hörselgångarna riskerar att rasa in. Det är så uppbröstat och Wagnerianskt att det är svårt att inte le vara sig det är med eller åt den.

När du väl krumbuktat dig förbi den lite dröniga inlärningskurvan och accepterat nymodigheterna så är Command & Conquer 4: Tiberian Twilight ett av de mest spännande strategispelen på länge. Även om det återigen skalats ner till GDI och NOD så öppnar de tre olika spelstilarna för en rik variation. Dessutom är det härligt med ett strategispel som förespråkar svart på vit, det onda mot det goda.

Det är ett Command & Conquer som ömsat skinn för 10-talet och förvandlats till ett fräschare, tightare, roligare och mer framåtblickande jag. Även om det är med viss sorg som vi tar farväl av Kane och det gamla så är det med glädje vi öppnar famnen för det nya.

Detta är en annons:
Detta är en annons:
Command & Conquer 4: Tiberian TwilightCommand & Conquer 4: Tiberian TwilightCommand & Conquer 4: Tiberian TwilightCommand & Conquer 4: Tiberian Twilight
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Nyskapande spelupplägg, mastig kampanj, oändlig multiplayer
-
Osmaklig design, avsaknaden av Scrins

Medlemsrecensioner

  • Freezard
    Efter 15 år av kommendering och erövrande i tre spel med än fler expansioner är det nu dags för det sista kapitlet som ska besvara alla de frågor vi... 8/10
Detta är en annons: