Svenska
Gamereactor
recensioner
Supreme Commander 2

Supreme Commander 2

Strategispelens smygarhit återvänder för en andra attack. Lyckas det erövra ny mark eller är motståndet för tufft? Vi ger er resultatet direkt ifrån slagfältet

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

I ett lite mer avskymt hörn av strategispelens land fanns en gång på det forna 90-talet ett spel som hette Total Annihilation. Det var ett spel som aldrig blev lika stort som Warcraft eller lika berömt som Command & Conquer men som likväl letade sig in i hjärtat på de som hade turen att få spela det. Det var visserligen en enorm kritikersuccé men av olika anledningar försvann Total Annihilation från spelvärlden och skulle inte komma tillbaka förens tio år senare. Spelets skapare Chris Taylor skulle då efter ett decennium av Dungeon Siege-spel år 2007 återvända till sin förstfödde son Total Annihilation med den andliga uppföljaren Supreme Commander.

Fansen var i extas och semiuppföljaren dränktes i lovord och kärlek för sin innovation och framförallt sin enorma komplexitet och strategiska detaljrikedom. Nu är det dags igen när Supreme Commander 2 intar scenen. Väntan har inte varit i närheten av lika lång som förra gången men mycket har ändå hunnit förändras. Frågan är om det var till det bättre?

Den första direkta skillnaden som märks mellan de båda spelen är hur uppföljaren har skruvats ner ordentligt rent grafiskt. Det första Supreme Commander var så snyggt att du ville bjuda det på lunch medan Supreme Commander 2s grafik är rentav daterad prestandamässigt. Jag vågar nog till och med använda ordet "ful" i sammanhanget.

Designmässigt är det som en omedveten kubism som är så opersonlig och karaktärslös att jag ibland skickar mina blockkrigare direkt in i fördärvet bara för att vår relation känns så menlös. Mellansekvenserna som levererar den övermelodramatiska storyn är därtill så bisarra i sin glansiga cartoonestetik att det ilar i tänderna på mig.

Detta är en annons:

Däremot är den nedskruvade grafiken lite av ett tvåeggat svärd. För även om det känns som en snopen återgång till stenåldern så kommer den med några klara fördelar. För det första så behövs det inte längre en hypotetisk superdator ifrån yttre rymden för att spela Supreme Commander 2. Till skillnad från föregångaren som käkade tidens bästa ATI-grafikkort till frukost. Den nerskalade grafiken gör också att spelet rinner som vatten även på de högsta grafikinställningarna.

Även om du zoomar ut och in från kartläget som en galning och kommenderar hundratals enheter på skärmen samtidigt, så aldrig så mycket som hickar spelet till. Det är faktiskt ett rent nöje att bara kontrollera kameran i Supreme Commander 2 för att den flyter så friktionsfritt över slagfälten.

Just kameran är då som nu ett av seriens absoluta trumfkort, och något som definierar hur det är att spela spelen. För att förutom att titta runt, zooma in och ut som i ett vanligt strategispel så går det även att zooma ut kameran till sådan höjd att du kan se hela kartan samtidigt. Vilket möjliggör så att du kan kontrollera kriget från flera olika fronter på en och samma gång. I sina bästa stunder blir alltså spelet som ett parti schack fast i 120 km/h med mech och atombomber istället för bönder och rockad. Du sätter ut patrullscheman, avläser terrängen och planerar bakhåll och smyganfall.

Utöver det så är det mesta som vanligt i strategispelsland. Din armé centreras runt en Armored Command Unit, aka en ACU, aka en Supreme Commander. Det är den enda människan i hela din arme och en slags "alpha och omega"-persona som allt utgår ifrån. Det är den som du primärt bygger upp din bas med och så vidare. Dör din ACU innebär det i de flesta fallen att du har förlorat.

Detta är en annons:

Eftersom allt utspelar sig långt in i framtiden så är tekniken därtill så förfinad att du endast behöver energi och massa för att framställa allsköns varelser av ickeorganisk typ att utföra dina bud i mark, luft och vattenstrider. De tre olika lagen är i allt som allt ganska lika varandra tills det kommer till de riktigt dyra och avancerade enheterna. För att tillgå nya enheter i Supreme Commander 2 så spenderar du forskarpoäng som du sedan sätter ut längs ett skill tree i den ordning som du känner är lämpligt. Det är en lite mer avslagen om än lättillgängligare form av trupputveckling i jämförelse med det förra spelet.

Allt som allt är Supreme Commander 2 en betydligt mer strömlinjeformad och avskalad version jämte mot sin föregångare. Det är inte fullt så komplext och håller sig betydligt närmare strategispelens mittfåra än tidigare. Det är något som förmodligen kommer avskräcka en del hardcore-fans till serien men som samtidigt gör spelet välkomnande för casuals till genren.

Oavsett vilka preferenser man har till detta så lider ändå Supreme Commander onekligen av ett par ordentliga problem centrerade kring A.In.

På den normala inställningen är kampanjen alldeles för lätt och dina motståndare utgör aldrig något realt hot under majoriteten av banorna. Den är oerhört förutsägbar och det räcker oftast med att samla ihop en bra mängd av varierade trupper kring hemmabasen och sedan skölja som en tsunami över den förvånade motståndaren, som tycks ha varit mer intresserad av att patrullera sitt område och hålla sitt resursanvändande på en nivå som hade gjort Al Gore stolt.

Det andra problemet är att A.In tycks lida av både amnesi, demens och Alzheimers samtidigt. I tid och otid går den vilse, fastnar i byggnader och spatserar runt i cirklar så till den grad att det nästan blir en del av spelet.

En av de mer snöpliga episoderna jag hade med detta var när jag skulle skicka min marina flotta för att göra processen kort med mina motståndare. Som eldunderstöd till flottan hade jag en svärm med jaktplan som skulle avvärja eventuella hot som flottan inte kunde slösa sin tid med och vice versa. De satte av kurs mot motståndarna och under tiden såg jag till att uppgradera basen och bygga nya enheter. När jag sedan återvände till min krigskonvoj så hade planen vikt från sin kurs för att de hade sett ett annat jaktplan i horisonten eller liknande, detaljerna är oklara.

Hur som helst hade de följt efter planet rätt in i ett av fiendens luftvärnsområden där de hade cirkulerat tills fienden hade skjutit ner dem allesammans. Under tiden hade flottan fastnat vid en liten holme i mitten av en mer än tillräckligt stor passage. Där låg de nu ihoptrasslade som i en ankdamm och kliade sig själva i huvudet som om de frågade sig själva "Vad skulle vi här och göra nu igen?"

I retrospekt kan dessa återkommande episoder bli ganska komiska men under spelets gång är de bara frustrerande. Oftast får man vara beredd att dyka ner i krigsområdet för att knuffa vilsna trupper i rätt riktning lika ofta som man faktiskt kommenderar vanliga krigsorders.

Trots att spelet lider av dessa påtagliga problem så är likväl Supreme Commander 2 ett bra strategispel. Det flyter fantastiskt, är snabbt och roligt om än kanske inte lika avancerat och detaljpilligt som fans av serien hade önskat. Lättillgängligheten gör att serien mer glider in i en den gråa massan av strategispel och det känns synd. För att föra krig på flera olika fronter samtidigt är det få strategispel som klarar av att göra så bra, så smidigt och så kul som Supreme Commander-serien.

Supreme Commander 2Supreme Commander 2Supreme Commander 2Supreme Commander 2
07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Unikt upplägg, bra spelkontroll, smidigt spelsystem, enorma kartor
-
Genomkorkad artificiell intelligens, daterad grafik
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

9
Supreme Commander 2Score

Supreme Commander 2

RECENSION. Skrivet av Viktor Eriksson

Strategispelens smygarhit återvänder för en andra attack. Lyckas det erövra ny mark eller är motståndet för tufft?



Loading next content