Strax efter händelserna i Dragon Age: Origins är jag på väg till fortet Vigil's Keep i Amaranthine, i nordöstra delen av Ferelden, tidigare tillhörande Arl Rendon Howe. Som straff för hans svek har Grey Wardens beslagtagit fästningen och som deras ledare ska jag börja ordna upp situationen och bygga upp vår orden igen. Välkomstkommittén består tyvärr inte av hurrande riddare utan av ett pack darkspawn och ett troll. Jag har sprungit rätt in i ett anfall och innan vi kan börja fundera på nya tapeter och att städa upp i fängelsehålorna måste det sparkas lite stjärt.
Som expansion till Dragon Age: Origins lägger sig Awakening som ett nytt alternativ i spelets startmeny. Där får du sedan välja om du vill importera din gamla hjälte eller om du vill skapa en ny från Orlais, då spelet i så fall förmodar att ingen Grey Warden blev kvar i landet Ferelden. Fördelen är att du inte behöver ha spelat klart Origins med just den figuren. Alla dina beslut, relationer och utrustning följer med, men du uppgraderas till en lämplig nivå och får en hel massa nya förmågor att leka med.
Min nya status innebär en annan känsla på äventyret. Som ledare för Grey Wardens är jag de facto härskare över området och alla från bönder till adelsmän måste böja sig efter min vilja. Det innebär också en hel del beslut. Jag får avgöra tvister, bestämma hur våra begränsade resurser ska fördelas, och döma i brottsmål. Det går aldrig att göra alla nöjda utan det gäller att välja sina strider och antingen rollspela sig genom situationen ("vad skulle min karaktär ha gjort?") eller försöka utnyttja läget så mycket det går. Samtidigt är jag också mer utsatt för konspirationer, vilket alltid är baksidan med att vara kändis.
Som härskare har man garanterat fullt upp. Spelet är uppdelat på ett liknande sätt som föregångaren, där du ganska raskt får ett gäng huvuduppdrag som du sedan kan välja i vilken ordning du vill göra, men det är också än mer packat med sidouppdrag. Varenda människa vill att jag hittar deras bortrövade dotter eller befriar en ansatt by nånstans. Redan innan jag har lyckats lämna mitt fort har jag en försvarlig att-göra-lista att beta av. Däremot är de enskilda uppdragen mer kortfattade än de fullspäckade tiotimmarskampanjerna som Origins bjöd på. Det skapar ett högre tempo men också, förstås, kortare total speltid.
Något som däremot inte har förändrats är Biowares fantastiska karaktärsgestaltningar. De flesta i gänget är nya, men flera gamla bekanta dyker upp emellanåt. Den alkoholiserade och perverse dvärgen Oghren ("kvinnorna uttalar det 'Ooooooghren'") har fått en betydligt större roll den här gången och har blivit ännu roligare som resultat. Jag gillar också Nathaniel Howe, son till Rendon som vi alltså hade ihjäl tidigare, som infiltrerar borgen för att försöka ta hämnd. Istället för att hänga honom skaffade jag raskt en ny rekryt till Grey Wardens och kunde dra fördel av hans bågskytte och dessutom lyssna på hans bitska diskussioner med Anders, en förrymd magiker. Hjärtligt förakt kan vara extremt underhållande.
De återvändande karaktärerna behåller förstås sina röster, men även det nya gänget håller samma klass. Överhuvudtaget är det samma tekniska nivå på spelet, vilket i och för sig inte är oväntat, men jag känner att designen har dragits upp ännu ett snäpp. Lite som Shivering Isles jämfört med Elder Scrolls IV: Oblivion har Awakening mer omväxlande miljöer som ofta känns lite mer genomarbetade. Ett minus är däremot att det mesta av utrustningen har återanvänd grafik sedan förut, vilket var en brist redan med originalet. Man får leta ordentligt efter helt nya unika vapen och rustningar.
Spelmässigt börjar du på nivå 18, om du inte redan hade nått högre. En hel rad nya förmågor för nivå 20 och uppåt har tillkommit, vilket tillför en hel del valmöjligheter, men mitt intryck är att spelet redan är aningen enklare än Dragon Age: Origins. Det är inte alls lika stor risk att få dunderspö av någon oväntad bossfajt, om du inte drar upp svårighetsgraden något snäpp extra. Nya passiva egenskaper som höjer hälsa eller mana, eller nya drycker som låter krigare och tjuvar höja sin stamina gör också det hela enklare.
Ska jag vara lite bitter kan jag gnälla på det faktum att en så här matig expansion släpps mindre än ett halvår efter det ordinarie spelet, plus att det redan har kommit en hel del betalmaterial som garanterat var klart samtidigt. För hela Dragon Age-upplevelsen inklusive det här är slutsumman lätt närmare en tusenlapp. Baldur's Gate II, som släpptes på vad som kan kallas "den gamla goda tiden", hade ännu mer innehåll än så i standardpaketet.
Men jag vill inte gnälla. Dragon Age: Origins är fortfarande en av de bästa rollspelsupplevelserna på mycket länge och om det är något spel som är värt sina slantar är det onekligen det här. Awakening tillför en matig kampanj som broderar ut handlingen ytterligare och ger oss ännu fler strålande Bioware-figurer. Stridssystemet är fortfarande lika genialt på PC (och aningen fördummat på konsol) och de nya möjligheterna till aktivt rollspelande är högst välkomna.