Recension

Avalon Code

Publicerad 2010-03-19

I en värld som är på väg att gå under har Love strosat runt i rosa kläder medan han antecknat flitigt i en bok.

Så fort en utvecklare vågar prova något nytt blir jag automatiskt välvilligt inställd. I Avalon Code finns en magisk bok i centrum. Denna bok utgör ett fräscht inslag i den sömniga rollspelsgenren. Så långt så gott. Dessvärre fallerar mycket på grund av tråkigt stridssystem och omständigt pusslande. Vi börjar från början.

Avalon Code ger dig valet mellan en kvinnlig och en manlig huvudperson. Eller snarare mellan en flicka och en pojke. Alla designval som breddar den potentiella målgruppen till att innehålla även det icke dinglande könet känns sympatiska. Dessvärre blir de som väljer lilltjejen tvungna att springa runt i en rosa stass resten av spelet. Då känns plötsligt inte målgruppen lika breddad längre. För allt man släppt in är tjejer som gärna identifierar sig med gulligt rosa sagoprinsessor.

Under en tupplur i den gröna naturen får jag en bok i mitt knä. Jag vaknar upp och en liten ettrig elddemon med prepubertalt sätt att uttrycka sig förklarar läget. Världen ska gå under. Det känns tungt. För en gång skull slipper jag försöka rädda den. Det känns skönt. Och om jag går runt med boken kan jag skriva ned allting som jag vill ska följa med till den nya världen. Det känns överväldigande. Som om man axlat kanske ett lite för stort ansvar. Som om jag fuskat med ett CV och fått en lite för kvalificerad tjänst. Eller som om min arbetsgivare plötsligt skulle tvinga mig att använda den där "enkla vardagstyskan" jag alltid hävdar att jag hanterar.

Äventyret igenom springer jag alltså runt med ett utkast till ett uppslagsverk och scannar av omgivningarna. Ser jag en snygg blomma så tar jag med den i min bok. Ett monster här, en borgmästare där. Ett svärd här, en liten sjuk flicka där. Jag tar med så mycket som möjligt. Man är väl nostalgiker, ingenting skall saknas i världen som komma skall.

Det intressanta är att alla föremål, monster och personer har en kod som boken visar upp. Man kan se vem som är kattälskare eller hundvän och vilka element som bygger upp ett svärd. Vissa människor är fyllda av hopp och visdom, andra av sjukdom och sarkasm. Alla är kombinationer av olika element. Men det slutar inte där.

Som spelare går det att mixtra med de koder som finns inom allt och alla. Det innebär att man kan bota sjukdomar, få ett monster att bli svagare eller ett trubbigt svärd att bli vasst. Genom att ordna om bland koderna påverkar man allting runt omkring sig. Problemet är att det är väldigt tidkrävande och omständigt att bläddra runt i boken och ändra om bland koderna. Det blir ofta ett ändlöst letande och bytande mellan olika element. Fanns nu det där kopparelementet jag behövde på sidan 653 eller sidan 410?

Innan varje strid är det vikigt att se hur man kan försvaga sin motståndare. Om jag tar bort stenelementet från en Goblin så blir hans hud mjukare och det blir lättare att döda honom. Det är ett intressant sätt att bygga upp taktik inför strider och påverka relationen till andra människor.

Dessvärre har man inte gått tillräckligt långt. Om jag tar bort hundelementet från en liten pojkes inre och lägger till ett kattelement så vet jag inte riktigt vad jag gjort. Killen slänger inte ut sin gamla byracka och går och adopterar en katt. Allt jag märker att ovanför hans namn nu står epitetet "kattälskare". Det känns inte tillräckligt.

Med lite högre ambitioner hade man kunnat göra ett spel där ens handlingar och mixtrande med andra människors inre koder verkligen gjort stor skillnad. Jag vill förändra mer genom att rota runt i folks inre. Kanske lade Psychonauts ribban för högt, kanske är jag bortskämd. I Avalon Code är det oftast en väldig massa bytande mellan olika element utan att utfallet egentligen känns tillfredställande.

Ett annat problem är att striderna i allmänhet är ganska långtråkiga. Upprepande hamrande på slagknappen gör ingen glad. Visserligen finns det ett ganska roligt sätt att jonglera med sina fiender och några specialattacker, men för det mesta känns striderna repetitiva.

Trots allt gnäll så är detta ett rollspel som når betyget godkänt. Bortser jag från alla brister blir det ganska trevligt att promenera runt med boken och scanna av omgivningarna. All fakta samlas och när jag är klar med spelet har min bok ett imponerande antal sidor. Dessvärre har vägen dit kantats av omständigt bläddrande, småtråkiga pussel och en jäkla massa knapphamrande.

- Citera
Skrivet av: Timo_Mario95
2010-03-22 19:04
Nej det gör det inte, det ser ut som ett tjänstefel
- Citera
Skrivet av: mamz
2010-03-20 17:59
Spelet ser astråkigt ut