Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

BLAZBLUE: CALAMITY TRIGGER

Mikael har slagits med minderåriga vampyrer, högljudda superninjor, hjärnbefriade kattflickor och en högbystad örtläkare i Arc Systems minst sagt färgstarka och högupplösta slagsmål


Blazblue... "bläjbluu". Vad är det för namn egentligen? Arc Systems nya fightingserie sällar sig till Hresvelgr och Espgaluda i avdelningen knäppa japanska namn utan egentlig betydelse. Men det finns en viss logik i det. Blazblue är nämligen knäppt, synnerligen japanskt... och alldeles, alldeles underbart.

Lite bakgrund. Arc Systems utvecklade för över tio år sedan fightingspelet Guilty Gear, som gavs ut av Sammy, ett japanskt bolag som mestadels sysslar med pachinko (japanskt gamlingspel). Serien tog ordentligt med fart i och med Guilty Gear X, och har sedan dess byggt upp en rejäl fanskara och en hel drös uppdateringar och förbättringar på samma spelmotor. Men så slogs Sammy ihop med Sega och valde att gå vidare på egen hand. Arc System Works blev av med licensen till Guilty Gear. Men det gav dem samtidigt en möjlighet att skapa något helt nytt, efter att ha återanvänt samma grafik så pass länge.

Blazblue är vad som populärt kallas en andlig uppföljare till Guilty Gear. I grunden bygger det på samma actionfyllda, extrema slagsmål mellan färgstarka personligheter, men det är också på många sätt mer raffinerat och fokuserat. Det är också det första "riktiga" högupplösta 2D-fightingspelet. Mjo, Super Street Fighter II HD Remix hade ju omritade figurer som mer eller mindre var handritade teckningar ovanpå den befintliga stilen. Och King of Fighters XII fuskade genom att rita sina figurer i lägre upplösning och skala upp dem. Blazblue är gjort helt och hållet i 720 glänsande vertikala pixlar och därmed knivskarpt. Grafikstilen är densamma som i Guilty Gear men bara aningen mer detaljerad.

Resultatet blir som att spela en anime. Ja, jag vet att exempelvis Dragon Ball: Raging Blast och Naruto: Ultimate Ninja Storm har gjort anspråk på det, men celshadad tredimensionell grafik är fortfarande inte riktigt samma sak som handritade bildrutor. Blazblue är helt enkelt grissnyggt, där den enda egentliga bristen är att animationen inte håller samma klass som Capcoms eller SNK:s slagsmål.

En annan bra sak med att börja om från början är att Guilty Gear minst sagt började bli för komplext för sitt eget bästa. Blazblue är, trots sitt spektakulära utseende, väldigt lättspelat. Det hela bygger på tre anfallsknappar av ökande styrka och så en knapp som kallas Drive, fritt översatt "en massa häftigt grejs som ingen annan kan göra". Även om det finns flera grader av komplexitet att utforska med möjligheten att nollställa sina kombinationer och annat finlir, så går det också att ta till sig på samma lättspelade sätt som Street Fighter IV. Att hoppa och sparka någon i tänderna fungerar precis lika bra här, med skillnaden att "sparken" mycket väl kan bestå av en pulserande svart massa eller en katt förvandlad till en fåtölj...

Blazblue innehåller tolv spelbara figurer, vilket kan verka fattigt i den här tiden då Tekken erbjuder det tredubbla. Men de är inte bara extremt olika rent visuellt, de fungerar också helt olika tack vare just den där "Drive"-knappen. För att få någon överblick över det hela och ge en liten försmak på vad som finns att vänta tänkte jag därför berätta om allihop. Håll i hatten.

Ragna (med det småfjantiga efternamnet "The Bloodedge") är spelets huvudperson och frontfigur, en bister enstöring med klara drag av Guilty Gear-antihjälten Sol Badguy. Alla vill se honom död, vilket är svårt då han är nästan oövervinnerlig. Räkna med att se honom online precis hela tiden då han är lättspelad, effektiv och på många sätt påminner om Ryu och Ken. Hans Drive är helt enkelt hans svärd, som ger några extra starka attacker.

Jin Kisaragi är den blonde rivalen och förstås en riktig skitstövel med fascistiska drag. Som officer i den styrande makten är han beväpnad med ett svärd som låter honom frysa sin fiende, vilket sedan öppnar för långa kombinationer. Lite Sub-Zero, blandat med Nazityskland. Själv spelar jag inte med honom om jag kan undvika det eftersom resten av världen redan gör det.

Så långt ganska rättframt alltså. Men det blir snabbt mer varierat. Noel Vermillion är en hängiven men virrig löjtnant i samma armé, med ett närmast narkotiskt beroende av sina skjutvapen, ett mystiskt förflutet och ett komplex för sin bristande... öhm, fysik. Hon spelas med fördel på ett sätt som håller motståndaren långt borta och med ett växande hat mot denna skrikande tös. Jobbig men farlig. Om hennes namn är en referens till Toshinden-seriens Vermilion som även han enbart slogs med skjutvapen låter jag vara osagt.

Jag inser att löftena om omväxlande, knäppa figurer inte riktigt har infriats än, så jag ger mig direkt in på Arakune. Om du har sett filmen Spirited Away känner du direkt igen referensen. Han är en svällande massa av rödsvart gegga med bara en vit mask som karaktärsdrag. Med ett minst sagt udda rörelsemönster spyr han ur sig insekter och giftmoln som minst sagt kan sabba din dag. Att spela mot Arakune kan vara ett vågspel där minsta misstag gör att du hamnar på andra sidan skärmen och måste kämpa dig in igen genom ett regn av flygande grejs. Han är effektiv och ungefär så knäpp det går att bli.

Bang Shishigami är, som namnet antyder, en ninja av det mer högljudda slaget. Han är som en parodi på hela den här ninjagrejen i Naruto, med hemliga sigill och särskilda ninjamanövrer som kräver att du först låser upp andra rörelser först. Att han sedan bär en enorm spik på ryggen känns relativt normalt i sammanhanget. Den talar åtminstone inte.

Talar gör däremot Taokaka, oavbrutet. För en gångs skull har det gjorts en kattflicka som faktiskt beter sig som en katt. Hon är konstant hungrig, konstant trött, har ett minne som en guldfisk och ungefär lika mycket hjärnkapacitet som en hel säsong av Hollywoodfruar. Både att spela med henne och att utforska hennes berättelse är hysteriskt roligt och hon blev direkt min favorit. Hennes Drive låter henne dyka in från alla håll och irritera en oförberedd fiende. Hon kan inte heller hålla sig från urringningen på...

...Litchi Faye Ling, en storbystad läkare som gjort sig till vän med de flesta, inklusive kattfolket. Om man bortser från den uppenbara anledningen att spela med henne har hon en rätt unik stil där hon bär med sig en stav, som hon antingen kan slåss med direkt eller också placera ut någonstans och använda som utgångspunkt för sina attacker.

En gammal vän till henne är Tager, en gigantisk karl med en massa järnskrot hängande på sig. Han var ursprungligen en demon i människoskepnad, som dog och sedan återupplivades som förstärkt cyborg. Så, Hellboy korsat med Marcus från Terminator Salvation, ungefär. Om du spelade som Potemkin i Guilty Gear vet du vad du har att vänta dig: ett muskelberg som kan vara direkt dödlig... om han bara når fram innan matchen har tagit slut. Men Tager kan använda sina magnetiska krafter för att styra och ställa i striden.

En annan som är van att styra och ställa är Rachel Alucard, en uttråkad, nedlåtande och arrogant vampyrdam som absolut inte besvärar sig med att slåss. Istället är det hennes två tjänare, den feta lilla impen Gil och den formskiftande katten Mago, som får slita hårt och göra alla attacker. Mycket riktigt bygger hennes spelstil på kontroll. Hon kan placera ut blixtledare och sedan med vindens kraft styra fienden mot dem, för att sedan dra iväg ett rejält åskväder. Hon är svårspelad men dödligt farlig i rätt händer.

Carl Clover har en liknande stil, då han styr en mekanisk docka som vandrar runt på egen hand på skärmen. Han är en smått psykotisk liten pojke men ändå fullt kapabel att dela ut stryk. Genom att placera Nirvana, dockan, på ett strategiskt ställe kan du sedan anfalla från två håll med båda samtidigt, men han är också sårbar om fienden lyckas hålla dem åtskiljda.

Det här udda gänget avrundas med superriddar/cyborg/ninjan Hakumen som på Dead or Alive-sätt fångar och slår tillbaka attacker, och så robotflickan Nu-13 som fungerar som spelets slutboss och därmed tycker om att fylla skärmen med svärd som du knappt hinner blockera. Som sagt, de är väldigt unika allihop och du gör bäst i att fokusera på en eller två.

Vad som gör Blazblue så helgjutet och, faktiskt, bättre än Street Fighter IV på några punkter, är att det är så komplett. Det finns dels ett arkadläge där man bara spöar de andra figurerna i tur och ordning och får en kort slutsekvens, men också ett storyläge som kan ta timtals att utforska. Varje figur har en berättelse som kan ta flera olika vägar beroende på hur bra du lyckas med själva fajtandet, där de träffar varandra och tillsammans bygger upp en konsekvent historia som är betydligt mer engagerande än det vanliga turneringsupplägget. Allt med strålande röstskådespeleri (snäppet bättre på japanska) och en rejäl dos humor, särskilt om du råkar spela med Taokaka.

Att spela mot en kompis är förstås optimalt, men ofta finns inte den möjligheten. Lyckligtvis har Blazblue det i nuläget bästa onlinestödet för ett fightingspel, något som det ska bli intressant att se om Super Street Fighter IV lyckas överträffa nästa månad. Motståndet är fortfarande, nästan ett år efter premiären i resten av världen, mycket omväxlande, och även om du behöver spela mot amerikaner eller japaner fungerar det strålande.

Det går att antingen möta varandra direkt eller att ett gäng spelare turas om att slåss medan resten kan titta på. Om du vill detaljgranska en neslig förlust eller skryta över en seger går det också att spela in varenda match. Det är något lustigt med laggen. I stridens början kan det gå extremt segt, men så fort kommentatorn har ropat "action!" är det som att spelet kommer i fas och sedan flyter det på alldeles strålande.

Presentationen är överhuvudtaget klockren. Att varenda liten replik går att få på både japanska och engelska (inklusive den hysteriskt roliga miniserien "Teach Me, Ms Litchi" som berättar om spelets bakgrundshistoria och karaktärer på ett lättsamt sätt) gör att du både kan njuta av de strålande insatserna och förstå vad som sägs. Musiken är fartfylld (förstås) och inte lika rockig som Guilty Gear utan mer typisk dramatisk animestil.

Överhuvudtaget är Blazblue ett givet köp, oavsett om du är ett inbitet fightingspelsfan eller bara allmänt animeintresserad. Det är sällan ett fightingspel har så mycket att erbjuda både för en ensam spelare och för flera. Näst efter Street Fighter IV är det här det bästa fightingspelet du kan spela idag, och det enda riktigt stora irritationsmomentet är att den extremt sena releasen här i Europa innebär att USA och Japan redan väntar på den förbättrade uppföljaren: Continuum Shift, vilket kommer att försämra utbudet på onlinemotståndare rätt snart...

Detta är en annons:
Detta är en annons:
BlazblueBlazblueBlazblueBlazblue
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Strålande karaktärer, omväxlande strider, slipat onlineläge, fräsch grafik
-
Aningen obalanserat, bara 12 karaktärer
Detta är en annons: