Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

ROOMS: THE MAIN BUILDING

Ett pusselsystem som föddes och hade sin storhetstid på 1880-talet återvänder för att försöka nystarta vår inre hysteri för hjärnskrynklande 2D-plattor


Skjutpussel, vad får det dig att tänka på? Har du delar av din uppväxt i det tidiga 2000-talet är risken för att svaret kommer innehålla ord som automateld, 9mm och Gravity Gun. Så är inte fallet med Rooms: The Main Building.

En gång i tiden så fanns det nämligen ett stort nöje i att pussla. Det finns det givetvis nu också om än att fröjden att trolla fram en bild av kungafamiljen har fått ta ett steg tillbaka till förmån för mer avancerade filmiska actionupplevelser. Hur som helst så är det i den mest avlägsna av pusselspelens gränder och korridorer som vi hittar just skjutpusslen.

Detta är en annons:

Tvådimensionell spelplaner som skall erövras genom att "skjuta" (som i rörelse) bitarna i rätt ordning för att få fram en helhet. Som en naturlig utveckling av det vanliga bitarspusslet kan tyckas, där man här inte längre får lyfta på bitarna och i de flesta fallen enbart har en tom ruta att arbeta med. Fantastiskt är bara förnamnet. Åtminstone år 1880 då skjutpusslefebern var som allra högst.

Rooms: The Main Building vill ge den tiden upprättelse och gör ett hedervärt försök i att injicera ny energi till den bortglömda subgenren. De gör det genom att sätta spelaren inuti pusslet.

På sin födelsedag får den kreativt döpta Mr. X ett paket. Ett paket med ett skjutpussel som han blir jollrande glad över då han suttit med sina gamla vanliga tråkiga pussel. När han sväljs av pusslet och hamnar i en surreal värld av skjutbara plattformar blir det dock en fråga om liv och död.

Historien som ni märker är lika funktionell som den i en pornografisk film. Den fyller ingen vidare funktion mer än att den ska transportera dig till de smaskiga bitarna. I det här fallet hundratals skjutpussel.

Vad gäller konceptet så har nog aldrig någon dragit det så långt som Hudson. De tänjer ut det till bristningsgränsen, vänder ut och in på det, fyller det med så mycket bonusfeatures att det spricker, varpå de syr ihop alltsammans och gör om processen.

Pusslen börjar simpelt och allt eftersom slutet närmar sig går de till pannveckande fundersamma, hjärnskrynklande bekymrande och slutligen till hårslitande frustration. Rummen man flyttar runt blir fler och fler samtidigt som en hel uppsjö av loppisartiklar i form av stegar, fiskskålar, klockor och så vidare skall användas för att komma vidare.

Kvalitén på pusslen pendlar ständigt mellan geniala små aha-upplevelser och det klassiska Monkey Island grindandet där man gnuggar alla föremål mot alla saker. Rummen har i de flesta fall mer än en lösning, men ifall man vill åt alla belöningar så finns det ytterligare ett lager av komplexitet då rummen också måste ordnas så att rutornas bakomliggande motiv bildar en helhet.

Det är svårt. Stundtals infernaliskt svårt. Men främst är det inte tack vare pusslen. Utan kontrollen. Som tillsammans med den pyttiga layouten gör att stylusenanvändningen blir som att reparera ett schweiziskt urverk med en slägga. Allt är så ihoptryckt och pluttigt att inte ens en medföljande stylus tjock som ett hårstrå hade kunnat rädda upplevelsen.

Därtill efterlyses vid vissa pussel någon form av övernaturlig framtidssyn då de kräver högar av oförlåtliga trial and error-sekvenser med en konstant döende Mr. X i huvudrollen. Att kalla det "svårt" är en beskrivning. En bättre vore nog "billig speldesign".

Det hela försvåras därtill av grafiken som är så uråldrig att den till och med dateras av den förste Persiske Prinsen i sin frotepyjamas. Fast i Rooms fall verkar de ha rotoskopat in en präst istället. Överallt i presentationen finns ett os av dåsighet, från hela upplägget till de gråbruna 1930-tals miljöerna och den loopande musiken som kvider som förlorade jinglar från något sprucket positiv.

Annars så är Rooms: The Main Building onekligen ett välfyllt spel. Om speldesignen varit mindre trasig så hade det kunnat handla om det definitiva skjutpussel-spelet. För pusslena är otaliga. Utmaningar där du kan spela om dem på tid eller med begränsad rörlighet låses upp allt eftersom. Skulle det ändå tryta i pusselsuget går det sedan att spela multiplayer eller bygga dina egna skjutpussel i editorn. Slut tar det aldrig, även om du så önskar det.

Så om du kan komma förbi den trasiga upplevelsen och älskar. Och då menar jag verkligen äääääääääälskar skjutpusselspel. Ja då har du GOTY precis här.

Rooms: The Main BuildingRooms: The Main BuildingRooms: The Main BuildingRooms: The Main Building
05 Gamereactor Sverige
5 / 10
+
Smarta pussel, enormt mycket innehåll
-
Trasigt utförande, monotona banor, undermålig presentation
Detta är en annons: