Jag har ingen aning hur jargongen bland skolungdomar låter nu för tiden, än mindre bland 18-åringar på high school i Oregon, USA. "Sexting" till exempel. Aldrig hört talas om det förut. Vad jag förstår är det ett verb. Jag "sextar" någon. Att "sexta" någon. Efter två timmar med första episoden i Life is Strange vet jag att du inte ska sexta någon annans pojkvän. Då blir du inlåst i studentrummet.
Lyckligtvis är det här ingenting som huvudpersonen Max håller på med. Att sexta andras pojkvänner, menar jag. Max är mer den introverta typen. Som flyttat tillbaka till hemstaden Arcadia Bay efter fem år i Seattle för att plugga fotografi. Den tysta, smarta tjejen längst bak i klassrummet som vill göra sig hörd men som inte riktigt vet hur, som anser att Final Fantasy: The Spirits Within är en av tidernas mest missförstådda science fiction-filmer (har säkert ingenting att göra med att Square Enix är utgivare, nejdå), som drömmer om att bli erkänd fotograf... och som råkar besitta förmågan att spola tillbaka tiden.
Sistnämnda är förstås inte ett sedvanligt tonårsdilemma. Varifrån finnar kommer går ju liksom att lista ut. Varifrån förmågan att böja på tid och rum kommer vet nog inte ens Cosmopolitan. Max vet i alla fall lika lite om det som spelaren. Efter en incident inne på skoltoaletten som involverar en pistolviftande elev kan hon helt plötsligt spola tillbaka tiden några sekunder åt gången. Något som visar sig vara väldigt användbart i allt som Life is Strange kretsar kring: Dialoger, val och (väldigt simpel) pussellösning.
Är du bekant med Telltale Games verk kommer du att känna igen dig både i den episodbaserade strukturen och narrativet. Berättelsen påverkas genom dialogval och hur Max agerar i vissa situationer. Största skillnaden ligger i det temporära tidsresandet. Med ett knapptryck kan du backa bandet några sekunder och på så sätt ångra dina dialogval om du får kalla fötter, men även använda förmågan i situationer när du behöver ta reda på saker. Ett exempel är när en klasskompis (samma som stängt in en annan för att denne sextat fel kille) frågar dig om du ens vet vad hon heter i efternamn. Du får fyra val. Svarar du fel går hon "full Swede" och blir kränkt, varpå hon hasplar ur sig sig svaret i nasalt tonläge. Aha. Backa tiden några sekunder och svara på frågan igen. Den här gången kan du namnet i förväg.
Tyvärr får vi inte leka runt med tidsförmågan närhelst vi känner för det utan måste snällt vänta på att manuset säger "varsågod." Lite småtrist, men förståeligt. Det är fortfarande ett välkommet tillskott som ingjuter lite nytt liv i genren. Hur stora konsekvenserna blir av dina val är svårt att säga såhär efter första episoden men skaparen Jean-Maxime Moris har berättat att det vankas flera olika slut. Det känns åtminstone som om det finns mycket att påverka. Vid varje förgrening ploppar det nämligen upp en förebådande text som säger: "Ditt val kommer att få konsekvenser." Det behöver inte ens handla om en stor grej. Jag vattnade en blomma inne på Max studentrum och fick veta att "mitt handlande kommer att få konsekvenser" (i det fallet misstänker jag att blomman kommer att se friskare ut i avsnitt två.)
Det jag fastnar allra starkast för är detaljrikedomen och atmosfären. Medan The Walking Dead handlar om tecknad, blodig zombieapokalyps, The Wolf Among Us om tecknade fabeldjur och Heavy Rain om Saw-inspirerade mordgåtor är Life is Strange otroligt mycket mer jordnära (åtminstone såhär långt.) Miljöerna vi rör oss i är mestadels klassrum, studentkorridorer och skolgårdar. Det blir genast mycket enklare att relatera till karaktärer och situationer när vi rör oss i miljöer vi alla har erfarenheter av och talar om saker vi alla känner igen. Hade spelet inte drällt av så många uttjatade high school-stereotyper (hunkiga sportkillar, sviniga hejarklacksledare, blyg huvudperson kontra utåtagerande, rebellisk kompis och så vidare.) hade jag applåderat hejvilt. Jag hoppas att vi ser en utveckling på den här fronten i senare delar.
Dontnod förtjänar dock en eloge för sitt detaljarbete; miljöerna är fyllda med saker som går undersöka och integrera med, och bäst av allt är hur pass givande det är att utforska. Du lär dig massor om karaktärerna och deras motiv genom att nysta runt, läsa lappar, mail, SMS, kolla på fotografier eller bara undersöka den där soffan som du en gång satt i tillsammans med din bästa vän och pimplade morsans rödvin. Att stressa genom första episoden rekommenderas inte. Dels tar den i så fall slut alldeles för snabbt och dels missar du både intressanta detaljer i berättelsen men även underhållande referenser (jag trodde aldrig att jag skulle se spelkaraktärer snacka om "Cannibal Holocaust" och "Faster, Pussycat! Kill! Kill!")
Första episoden har ett lugnt och skönt tempo som andas indie-film. Jag är tacksam att vi slipper krystade actionsekvenser bara för att "Speed-Janne", 15, Örebro, inte ska tröttna och börja kasta tangentbord på sin adopterade lillebror. Varthän vi strosar badar miljöerna i ett varmt, lummigt höstljus som matchar spelets melankoliska ton perfekt. Än mer stämningsfullt blir det av att Dontnod besitter en fingertoppskänsla för att lägga in licensierade indiedängor på rätt ställen.
Presentationen är i överlag imponerande. Berättandet flyter på utan en massa konstiga pauser i dialogerna och laddningstiderna mellan olika scener är minimala. Här har Telltale en del att lära sig; Life is Strange känns både mer finputsat och dyrare än Telltales produktioner. Synd bara att den de handmålade miljöerna är en smula ojämna i detaljrikedomen och att karaktärernas ansiktsanimationer lämnar en del att önska. Framförallt är det läppsynkningen som fallerar. Karaktärerna uttrycker känslor och nyanser genom rösten som aldrig reflekteras i deras ansikten.
När eftertexterna rullar efter drygt två timmar sitter jag med ungefär samma känsla som efter att ha tittat på ett lyckat pilotavsnitt; jag vill veta mer. Se fortsättningen. Jag är glad att utvecklarna inte känt sig tvingade att slänga in actionscener för sakens skull och jag håller tummarna att manuset inte spårar iväg i senare delar. Det hade verkligen suttit fint med ett emotionellt och finstämt äventyr som inte ballar ur David Cage-style. Här läggs en fin grund för något som kan bli riktigt bra. Jag diggar atmosfären, musiken, detaljerna och förankringen i verkligheten, med karaktärer som känns som vanliga människor som snackar film och musik och relationer. Visst, många roller porträtteras rätt klyschigt och jag har svårt att köpa hur snabbt Max accepterar sina nyvunna tidskrafter, men sett till helheten är jag nöjd. Och som jag ser det har Dontnod goda chanser att lyfta spelet till ännu högre nivåer i kommande avsnitt.