The Getaway

Bilderna var bland det snyggaste jag sett och innehöll förutom Picadilly Circus även en stiligt modellerad Audi TT iförd klädsamt moderiktig rörelseoskärpa. Idag har jag precis klarat samma spel, ett stundtals strålande men samtidigt så ojämnt och obalanserat sådant.

Det är alltid svårt med spel som varit under utveckling under väldigt lång tid. Speciellt då utvecklarna släpper bilder från spelet innan det egentligen är ett spel överhuvudtaget och sedan bombar ut 10 bilder i månaden i tre år. Förväntningarna skjuter i höjden, givetvis, och man väntar sig en ny sorts spelupplevelse. The Getaway är inte denna nya upplevelse, det är heller inte det underbara spelet jag hoppats på. Å andra sidan är det långt ifrån en flopp, snarare tvärtom. Jag jämför gärna mina höga förväntningar angående The Getaway med de jag hade inför Black & White. Jag kan till och med jämföra mina slutliga åsikter även om spelen skiljer sig som bröd och fisk. Team Soho har pratat om Getaway som en frälsare i actiongenren och det spelet som skulle kunna plocka ned GTA från tronen. Resultatet är inte så bra som de utlovat, även om The Getaway roar på många olika sätt.

Mark Hammond är egentligen en ganska snäll kille. En snäll kille som hamnat lite fel och nu får sota för det. Rejält! Jag snackar om en av spelhistoriens värsta förmiddagar och upptakten till Sonys kanske dyraste spelproduktion någonsin. The Getaway har varit under utveckling i nästan fyra år och likt många andra evighetsprojekt uppdaterats och omstrukturerats flera gånger på vägen. I färdigt skick är det en blandning av Max Payne och Driver som vi får stifta bekantskap med. En överraskande problemfylld bekantskap.

The Getaway är ambitiöst så det skriker om det, och oerhört imponerande rent visuellt. Däremot lider det av spelmekaniska problem som tyvärr förstör en del av upplevelsen. Mark Hammond är en småskurk i bästa Guy Ritchie-anda som efter att ha avtjänat ett kortare fängelsestraff bestämmer sig för att bli hederlig. När spelet börjar driver Mark en egen nattklubb under lagliga former och lever lyckligt med sin fru och son. Idyllen krossas brutalt när den undre världens ledare tillika spelets superskurk Charlie Jolson mördar Marks fru och kidnappar hans son. Efter detta tvingas Mark utföra en rad brutala tjänster och uppdrag, för att hålla sin kidnappade son vid liv.

The Getaway utspelar sig i en exakt kopia av Londons innerstad. Team Soho har byggt huvudstaden från grunden och omsorgsfullt inkluderat massor av härliga detaljer. Även om jag bara besökt London ett fåtal gånger känner jag snabbt igen mig då jag slirar förbi Hyde Park i en nystulen Bentley eller sladdar runt hörnet vid Picadilly Circus i en mörkblå Lexus med fem tjutande polisbilar i hasorna. Först och främst attraherar detta dem som själva bor i staden. Personligen ser jag inte detta som någon direkt fördel trots att London är lite extra skoj till en början. Det är dock minst lika underhållande att uppföra sig illa i Rockstars fantasistäder. Det som skiljer städerna åt rent spelmässigt är förutom den obligatoriskt förvillande vänstertrafiken det begränsade antalet fotgängare som Team Soho inkluderat. Jag får direkt en känsla av Raccoon City då människorna per kvarter enkelt går att räkna på fingrarna. Lite trist på en i övrigt så perfekt replika. Visst, fattar jag också att det inte går att stoppa in fler då grafikmotorn säger stopp, men ändå. Ett mindre antal miljömässiga detaljer med fler bilar och mer fotgängare hade varit att föredra, helt klart.

Spelmässigt är Getaway på många sätt en självklar konkurrent till GTA Vice City. Dock skiljer sig spelen åt på många punkter, inte minst då The Getaway är ett mer storydrivet spel än Rockstars megasuccé. Hammond tvingas hela tiden utföra diverse smutsgöra efter instruktioner via den mobiltelefon han erhållit av Charlie Jolson. Uppdragen går i ibland ut på att man enbart ska köra bil men i vissa fall tvingas Mark plocka fram puffrorna för att till fots rensa upp på Londons bakgator. Uppdragen är relativt varierade för att hålla intresset uppe genom nästan hela spelet. Det handlar ofta om att skjuta ett par olagliga rivaler till Jolsson eller att följa efter diverse suspekta fordon runt i Londons innerstad. Det finns dock även uppdrag som skiljer sig från mängden där man exempelvis tvingas smyga med Mark för att förbli framgångsrik.

Som jag nämnde tidigare känns hela spelet som en blandning av Max Payne och Driver, dock utan dessa spels genomgående goda kvalité. Det största problemet i The Getaway uppträder när man kontrollerar Mark. Det är ofta svårt att få ordning på var man befinner sig och det saknas precision i den analoga kontrollen. Detta hade dock gått att leva med om det inte varit för spelkamerans ovilja att samarbeta. Att det sedan inte finns en funktion för att själv styra kameran, eller åtminstone rätta till den gör det hela ännu värre. På minuskontot finns även autosystemet för hur Mark siktar, något som tillsammans med kameran skapar en hel del frustration. Siktet tycks alltid hamna på fel person och eftersom Mark tål väldigt lite skada gör detta att man hela tiden får starta om. Däremot är spelkontrollen och kameran bra då man kör någon av stadens hundratals bilar. Det märks att bilåkningen var den ursprungliga delen som utvecklarna startade med. Däremot tycks den del då man kontrollerar Mark ha tillkommit efter att Rockstar släppt GTA3.

Grafiskt är dock The Getaway precis så välgjort som jag väntat mig. London ser fantastiskt ut och allt i spelet känns väldigt trovärdigt. Bara efter några minuter förstår man att utvecklarna försökt blanda inslag från gamla engelska kultklassiska gangsterfilmer som Get Carter och The Long Good Friday med den självklara Lock, Stock & Two Smoking Barrels. Texturerna är oerhört detaljerade och bilar såväl som människor ser bra ut. Till och med skärmuppdateringen håller måttet, trots stadens storlek. Något som måste anses vara en beundransvärd bedrift. Fordonen är alla mästerligtmodellerade och systemet för realtidsdeformering känns klockrent. Team Soho lyckas definitivt förmedla den brunaktigt lortiga atmosfär som Londons bakgator lär präglas av och mellansekvenserna är både snygga och skådespelarmässigt kompletta. Även ljudet är bra, främst effekterna även om musiken ofta är väldigt passande och välgjord.

The Getaway är ett sanslöst ambitiöst spel som vill väldigt mycket. Dock håller inte spelbarheten samma höga kvalitet som det visuella, vilket gör mig en aning besviken. Bångstyrig spelkontroll, tafflig kamera och variationsfattig uppdragsdesign förstör en del av det roliga. Snygg grafik, bra teknik och otäckt realistisk atmosfär räcker en bit, men inte hela vägen, tyvärr. Vice City är en annorlunda och betydligt mer trivsam upplevelse för alla som vill leva rövare på gatorna i jul.