Duke Nukem: Manhattan Project

Om du med tiden har kommit fram till att Bruce Willis i rollen som John McClane i Die Hard är något av det coolaste man kan föreställa sig, så är det dags att sadla om. Från sina första späda steg på plattformarna i de första två sidoscrollande spelen till den här nya titeln är det bara att slå fast, att Duke är, nåja, Duke!

Duke Nukem: Manhattan Project ger sig inte ut för att vara en nyskapande titel. Lite spydig kan man säga, att spelet är en parentes, som skall ge ytterligare andrum för utvecklingsteamet bakom det hårt hypade Duke Nukem Forever. Men tittar man närmare på Manhattan Project, så får man faktiskt snabbt upp ögonen på åtskilliga kvaliteter - klassiska dygder om man vill. Bakgrundshistorien finns där men det vore synd att säga att den skulle få Nobelpriset i litteratur. Det går ut på att vår kortklippte hjälte skall stoppa en galen vetenskapsman - jo, det är kontroll på klichéerna! - Mech Morphix, är ute efter att förgifta det lilla idylliska stället på jorden, som vi andra kallar New York. För att kunna genomföra sina onda planer har han en giftig grön och radioaktiv substans, kallad GLOPP. Ja, jag får ursäkta mig, men jag får den där omöjliga Robin Williams-filmen, 'Flubber' i tankarna, när jag ser hur GLOPP får råttor och andra gnagare att mutera till enorma, starkt beväpnade Alien-liknnde monster.

Lyckligtvis är Duke ännu en gång beväpnad till tänderna. Först och främst en rocket launcher, ett hagelgevär och ett gevär. De grundläggande sakerna i en mans tillvaro! När man bortser från storbröstade kvinnor, som med röster mjuka som en löpande katts gör vad de kan för att distrahera Duke i hans insats för lag och ordning. Det finns även flera fantasifulla vapen, bla. en GLOPP-pistol, som kan neutralisera mutationseffekten hos motståndarna, så att de återfår sin naturliga storlek, så att Duke kan mosa dem med sina kängor.

Till skillnad från de två första Duke Nukem-plattformspelen, så är kameran mer fri och flyttande, om än det grundläggande plattformsupplägget ligger fast. Man kan byta vinkel och zooma ut och in, om man skulle hamna i situationer, då man skall skjuta mot fiender som befinner sig utanför synfältet. Dessutom är det många situationer då Duke befinner sig bakom objekt, och är därmed helt eller delvis skymd. När det samtidigt finns andra situationer, så de objekt som är framför Duke, är transparenta, så måste man konstatera att det inte är konsekvent genomfört spelet igenom. Det skulle vara synd att säga att det har lagts vikt på realismen. Lyckligtvis, får man nog säga. En väsentlig del av charmen i Manhattan Project ligger nämligen i att man skall leta efter health-packs och andra former av power-ups runt omkring i de ganska stora banorna. Dessutom är det en bra idé att samla de 10 Nuke-symbolerna på varje bana, så att man kan ladda upp health och ammunition till max. Nå ja, det finns självklart de traditionella nyckelkorten i olika färger, och det är bestämt inte tal om svaga öron när Duke svär och förbannar sig över att stå vi en låst dörr med nyckelkort av fel färg.

De åtta episoderna - var och en med 3 undernivåer - för spelaren till taken på New Yorks skyskrapor, Chinatowns gator, tunnelbanor - Duke föredrar uppenbart att resa på tågets tak, så han får hoppa och krypa för att undgå ledningar, stålbalkar osv. på sin väg. Dessa spring-/kryp-övningar upprepar sig för övrigt i den avslutande episoden, som utspelar sig i en rymdstation - där den reducerade tyngdkraften ger nya utmanningar.

Inga förnyelser, lyckligtvis! Vi har att göra med en åter upprepning av en genre, som har varit på gränsen att bli översvämmad med tuttenuttiga fantasidjur för de minsta spelarna. Inte minst den uppdaterade nästan-3D-grafiken gör att vi återigen sitter som klistrade vid skärmen med en solid portion nostalgi i bagaget. Duke är tillbaka - men nu väntar vi ändå på Duke Nukem Forever!!!