Svenska
Gamereactor
recensioner
Way of the Samurai 3

Way of the Samurai 3

Setoyama Mikaeru har spänt på sig svärdet och begett sig till 1500-talets Japan för att följa krigarens väg, som tydligen är fylld av polygonfattiga stråtrövare och långa laddningstider

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Jag promenerar lugnt längs vägen förbi en liten vaktkur. "Stopp", ropar vakten och drar sitt svärd. Jag springer några steg bort och vänder mig om med svärdet i jodan no kamae ovanför huvudet, i väntan på rätt läge.

I teorin är Way of the Samurai 3 ett mästerverk. Det har en handling som du helt och hållet kan påverka själv, det har en spännande Akira Kurosawa-doftande stämning i ett litet landsortsområde i 1500-talets Japan, det har ett kul system för att konstruera sitt eget perfekta vapen och utveckla tekniker till det. I teorin borde det få varje Japan-intresserad gamer att dregla av blotta tanken.

I praktiken är Way of the Samurai 3 ett budgetspel av en ytterst medelmåttig utvecklare utan varken talang eller resurser att göra den ambitiösa idén rättvisa. Men precis som sina föregångare har det i alla fall en gnutta spelbarhet som gör att man mycket väl kan bli sittande med det ett bra tag.

Som förlorare i ett av de många slag som pågick under inbördeskriget vaknar jag upp på ett slagfält, omgiven av mina mindre lyckligt lottade kamrater. Jag hinner bara stappla några steg innan jag rasar ihop igen, men några välvilliga bönder tar mig till sin by. Det hade kunnat vara taget rakt av från inledningen till Musashi, och är förmodligen det också.

Detta är en annons:

Därifrån är det fritt fram att forma sin framgång som du vill. Om du vill kämpa för bönderna i byn och stoppa översittarna från den lokala regeringen så går det bra. Om du vill gå med i en brokig motståndsrörelse som vill återupprätta den gamla klanen så går det också. Du kan till och med välja att stötta den befintliga makten. När som helst kan du få för dig att hugga ner din arbetsgivare, bara för att se vad som händer. Eller så kan du vända på klacken och bara sticka därifrån, för att söka jobb som grovarbetare i Kyoto eller nåt. Genom att göra uppdrag för olika grupper bygger du upp förtroendet hos dem och kan slutligen hjälpa dem i en avgörande konfrontation.

Tanken är inte att du ska se allt på en genomspelning. Det går inte ens. Way of the Samurai är gjort för att spelas flera gånger, ibland kanske bara med målet att tjäna pengar på att hugga ner alla du ser och sälja bytet, för att nästa gång du börjar om ha lite mer pengar att spendera. Det är lite som den där gamla filmen med Bill Murray, du upplever samma händelser om och om igen tills du har upptäckt alla de 21 tänkbara sluten... eller tröttnat.

Tyvärr kommer de flesta spelarna inte ens att orka hitta ett enda slut, vilket normalt går på några timmar. Spelet är ohyggligt primitivt och då talar jag inte bara om grafiken, men vi kan börja där. Det sägs ibland att spel X ser ut som ett Playstation 2-spel och det brukar vara en grov överdrift. Inte den här gången. I allt från modellering till effekter och texturer är det i bästa fall i klass med vad en skicklig utvecklare kunde klämma ur förra generationens konsoler ungefär 2003, och sen renderat i aningen högre upplösning.

Ofta är den tekniska biten det jag bryr mig minst om, men inte när det inverkar på spelbarheten. Trots grafik från stenåldern är animationen ryckig och oprecis, vilket gör att mycket av finessen i fäktandet går förlorad. Istället för att parera i sista sekunden (för att lämna fienden öppen för en dödlig attack) eller försöka styra undan attackerna blir det effektivare att bara vifta på.

Detta är en annons:

Hela presentationen känns också väldigt mycket 1500-tal. Sega menyer och långa laddningstider bidrar till en opolerad känsla. Sen är det kanske förståeligt utifrån utvecklingskostnaden men det mesta av dialogen är textrutor. En liten bonus är det att det går att spela på både japanska och engelska, men även som lekman märks det snabbt att inte heller de japanska rösterna är något att hänga i julgranen.

En positiv aspekt för de sju personer i Sverige som bryr sig är svärdsbyggandet. Som nybliven svärdägare uppskattar jag de olika alternativen där man kan sätta ihop parerplåt, handtag och klinga av olika kvalitet för att skapa sig sitt eget svärd. Något jag däremot inte gillar är att varje svärd har en förutbestämd försvarsställning att använda. Vissa svärd kan du alltså bara ha lågt medan andra måste hållas över huvudet. Det begränsar hur många tekniker du har tillgång till i en given strid.

Och så iaidoka jag är kan jag inte rekommendera att faktiskt stoppa tillbaka svärdet i skidan efter varje attack i en längre strid. Visst, det ser elegant ut men säg det till den fula typ som precis sprättat upp magen på dig. Jag minns med viss sorg Bushido Blade, där det gick att skifta ställning efter behov och på så sätt anpassa sig till striden.

Kengo X, Tenchu Z, Samurai Shodown Sen, Genji: Dawn of the Blade, och nu Way of the Samurai 3. Samurajfans har verkligen inte haft mycket att glädjas åt den här generationen med hemska uppföljare till tidigare utmärkta spel (eller åtminstone hyfsade, i vissa fall). Låt oss hoppas på att Onimusha får en revival eller åtminstone att det kommer ett vettigt fäktarspel till Move eller Natal.

Way of the Samurai 3 är svårt att älska. Ändå tror jag att några av er kommer att uppskatta det, just eftersom det egentligen inte finns något liknande. Men för den absoluta majoriteten är det här tyvärr bara att glömma.

Way of the Samurai 3Way of the Samurai 3Way of the Samurai 3Way of the Samurai 3
05 Gamereactor Sverige
5 / 10
+
Mycket att göra, skönt vapenpyssel
-
Horribel teknik, rörig design, usla produktionsvärden
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

7
Way of the Samurai 3Score

Way of the Samurai 3

RECENSION. Skrivet av Mikael Sundberg

Setoyama Mikaeru har spänt på sig svärdet och begett sig till 1500-talets Japan för att följa krigarens väg



Loading next content