Svenska
Gamereactor
recensioner
Dead to Rights: Retribution

Dead to Rights: Retribution

Läget i Grant City börjar bli helt ohållbart, och bara du och din jycke kan återställa ordningen. Vi har hårdtestat Dead to Rights: Retribution och är nu redo att avlägga rapport...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Året var 2002, Max Payne var stekhett och att skjuta i ultrarapid det coolaste man kunde göra. Dead to Rights var en skamlös kopia på Remedys mästerverk, utan att för den sakens skull sakna vare sig spelglädje eller innovativa inslag. Bland annat bidrog huvudpersonen Jack Slates jycke till en varierad spelbarhet, samt spelet innehöll så groteska avrättningar av folk att det både försenades kraftigt och till råga på allt censurerades i Europa.

Nu, åtta år senare är det dags för Namco att damma av serien igen med Dead to Rights: Retribution. Mycket har hänt sedan originalet, som faktiskt fick två uppföljare, en reguljär med tvåa i namnet samt Dead to Rights: Reckoning till PSP. För varje ny del har utvecklaren bytts ut och Dead to Rights: Retribution följer denna märkliga tradition med Volatile Games bakom spakarna.

Även spelmässigt har det hänt mycket sedan det första (och enda bra) spelet i serien släpptes. Slow motion-skytte är till exempel inte längre hett, utan nu gäller det att kasta sig i skydd som i Gears of War eller Uncharted. Just det är också själva grundvalen för Dead to Rights: Retribution som i många och mycket även känns inspirerat av Batman: Arkham Asylum när det kommer till framför allt slagsmålssystemet.

I Dead to Rights: Retribution får vi återigen återvända till fiktiva staden Grant City. Den påminner om New York under dess mest våldsamma år under slutet av 80-talet (och värre ändå) och får väl närmast beskrivas som ett rent helvete. Största problemet är ett gäng terrorister som kallar sig Union begår spektakulära terrordåd och polisen verkar vara handlingsförlamad. I rollen som Jack Slate kan du såklart inte stillatigande se på när staden förfaller, utan tar som varje hårdkokt filmsnut lagen i egna händer, trots att det alltid slutar med en rejäl utskällning och hot om uppsägning på chefens kontor efteråt.

Detta är en annons:

Där Dead to Rights-föregångarna var ganska färgglada spel, trots ett extremt våldsamt innehåll (ettan fick som sagt censureras rejält i Europa), är Retribution både mörkt och grått. Och som i alla filmstäder som drabbats av grov kriminalitet regnar det hela tiden ihållande. Men trots att Volatile Games tagit ifrån tårna för att få Jack att kännas som tidernas hårdaste snut och Grant City som den ogästvänligaste platsen någonsin, går det aldrig någonsin att ta till sig alla hemskheter. Manuset är lövtunt, dialogen direkt skrattretande även i gripande scener och Jacks hund Shadow får självaste Lassie att verka efterbliven.

Till råga på allt finns luckor i historien så grova att man kan backa in en Hummer i dem, och det är fyllt med fånigheter som att Jacks hund kan se var fiender finns med något som påminner om Sam Fishers värmeglasögon från Splinter Cell: Conviction. Som pricken över i:et är spelsystemet heller inte särskilt väloptimerat och fiender attackerar kontinuerligt från alla håll trots att du vet att du tömt ett visst område på motstånd. Det är helt enkelt svårt att ta Dead to Rights: Retribution på särskilt mycket allvar. Dessutom är både teknik och design eftersatta, vilket tär på trovärdigheten ytterligare. Figurerna är blockiga, belysningen känns primitiv och animationerna är risiga.

Gnäll, gnäll, gnäll. Med detta sagt tycker jag ändå inte att Dead to Rights: Retribution är ett dåligt spel dock. Tvärtom faktiskt. Där alltför många av dagens actionspel eftersträvar något slags realism, har Volatile Games istället skapat ett actionspel som för tankarna till 80-talets stenhårda enmansarméer. Jack dräper fiender i drivor, sätter perfekta headshots på 100 meters avstånd med fjösig 9 mm-pistol, slår ner stora grupper av välbeväpnade terrorister med bara händerna och gör halsbrytande stunts som skulle vara direkt livshotande även för Spider-Man.

Dessutom har han alltid en stenhård oneliner till övers för sina förnedrade motståndare, och tempot är hela tiden skyhögt. Trots all hjärndöd action spelar jag glatt vidare och gläds ändå lite i smyg över att faktiskt kunna koppla bort hjärnan och bara låta avtryckarfingrarna göra jobbet för en gång skull. Det är aldrig ont om vapen, svårighetsgraden är väldigt lagom och lillgrabben i mig tycker ändå att Slate är lite hård mellan varven, på samma sätt som Stallone var cool när han tuggade på tandpetare i Cobra.

Detta är en annons:

Tyvärr är inte spelkontrollen riktigt så finslipad som den skulle behöva vara för högre betyg, och banorna där man styr byrackan Shadow är bara pinsam utfyllnad. Det finns definitivt spel med mer finess, men Dead to Right: Retribution underhåller som sagt ändå på extremt enkla premisser med väldigt rättfram och lagom hjärndöd action. Retribution känns som att spela en klassisk Chuck Norris-rulle och har ungefär samma underhållningsvärde. Vilket, handen på hjärtat, faktiskt inte är det sämsta.

Dead to Rights: RetributionDead to Rights: RetributionDead to Rights: RetributionDead to Rights: Retribution
06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Extremt mycket action, lagom utmaning, coola döds-moves, intuitivt
-
Primitiv grafik, usla hund-passager, kass artificiell intelligens
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Dead to Rights: RetributionScore

Dead to Rights: Retribution

RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

Läget i Grant City börjar bli helt ohållbart, och det är bara du och din jycke kan återställa ordningen...



Loading next content