Jag är inte ett fan av trädgårdsarbete. Jag respekterar yrket och kan uppskatta frukten som det bär men det är verkligen inte något jag skulle sysselsätta mig med frivilligt, om man säger så. Jag har inte gjort mycket av det i mina dagar men som en kille vars mor alltid varit sugen på att skapa sig ett trevligt grönsaksland och odla vackra blommor i sin trädgård har jag ändå haft kontakt med det vid några tillfällen. Och varje gång som jag suttit där, på alla fyra, och grävt i jorden och smutsat ner mig har jag i tysthet mumlat att detta minsann är något jag hoppas att jag aldrig behöver knega med igen.
Sedan får man ett mejl från chefen. "Ölivurr, vill du vara en gosepojk och recensera Gardening Mama: Forest Friends? Tack." Jo, men visst - jag fixar't.
För den som undrar handlar Gardening Mama: Forest Friends, föga förvånande av titeln att döma, om just trädgårdsarbete. Spelaren, stackars mig, har en trädgård. Det är dennes jobb att plantera, ta hand om och få tillgång till olika sorters växter, grönsaker och frukter. Lokala florister, restaurang- och glassbarsägare kommer till dig varje dag med förfrågningar om specifika trädgårdsprodukter varpå du förser dessa herrar och damer med vad de vill ha så att du får pengar att köpa mängder av prylar i form av dekorationer att piffa upp din enkla boning med.
Låter det skoj? Nej, och det är det inte heller. Jag inser givetvis att jag inte är målgruppen och idealisten inom mig tycker att det är alldeles förträffligt att det finns så många olika typer av spel att det sträcker sig till sådana här vardagliga saker, men någon stans på vägen kan jag inte låta bli att undra hur detta spelet ens kom att existera från första början. Finns verkligen intresset där? Varför spelar jag ens? "Ja, just det. Jag ska sätta betyg på det", muttrar jag. Det är jobb. Och det är precis så det känns att spela Gardening Mama: Forest Friends. Som att jobba.
Tempot i vilket spelets aktivitet brummar på i är i det närmaste outhärdligt segt. Själva trädgården är skådeplatsen som den största delen av din tid med det tar vid. Du använder inga knappar utan förlitar dig nästan exklusivt på pekskärmen och stylusen för att så frön och kärnor som du sedan måste vattna varje dag innan de slutligen växer och blir något som du faktiskt har nytta av. Men varför måste minsta lilla handling ta sådan tid? Bara att plocka bären, blommorna, frukterna eller grönsakerna blir en prövning i sig där du klickar på varje enskild växt varpå du får en medalj baserat på hur väl du vattnat den och en tungt accentuerad klapp på axeln som belöning. För du var ju så duktig! Gör om det för varje växt du har, vilket någon timme eller två in i spelet är en hel del, och du är i princip redo för att slänga din 3DS i väggen.
För att få tag på nya sorter av föremål att gräva ner i jorden, vattna och tids nog sälja vidare behöver du delta i många olika minispel som påminner mig om de vi fann i Pokémon Stadium till Nintendo 64, fast bra mycket tråkigare. De är extremt simpla i sin natur och det kan bland annat handla att klippa auberginer från sina stjälkar med rätt tajming så att de landar i den mobila korgen under dem. I ett annat minispel förväntas du mata ner apelsinklyftor i en till synes hemsökt juicepress som öppnar och stänger locket bara för att ge dig en utmaning. Men medan de är i de simplaste laget kan de också te sig galet frustrerande där ett minispel som går ut på att hämta korgar med specifika grönsaker och på vägen tillbaka undvika en dåligt uppfostrad hund är en av de värsta förövarna.
Presentationen gick mig verkligen på nerverna också. Och återigen, detta kan inte poängteras nog - jag är fullt medveten om att jag som blivande tjugofemårig kille inte är målgruppen. Men grafik som ser ut att ha ritats i Paint och "röstskådespel" (om man ens kan med sig att kalla det för röstskådespel) som verkar ha spelats in per telefon av slumpmässigt utvald och uppringd japan är verkligen saker som i egenskap av spelkritiker är svårt att inte reta sig på.
Det känns verkligen som att spela ett obskyrt gratisspel på min Iphone. Det är något jag upplever Nintendo vara lite "efter" med, överlag. Jag var inne och nosade på detta även i min recension av Dr. Luigi, att de försöker fånga hobbyspelarna med koncept och idéer som bättre realiserats och med en flera gånger lägre prislapp, om inte helt utan pris, på smartphones och surfplattor. Den målgruppen vet att deras behov kan stillas där. Och här har vi ett spel med samma ambitioner, samma produktions-, samt underhållningsvärden och estetiska attribut för tjugo dollar.
När det kommer till att ge ett slutgiltigt omdöme för Gardening Mama: Forest Friends är jag dock kluven. Det är inte ett dåligt spel, trots allt. Visst talar det inte till mig på något som helst plan, visst hade jag inte kul med det för en enda minut och visst är det så bisarrt sötsliskigt att det borde utfärda en varning för diabetes i öppningsskärmen. Men det åstadkommer åtminstone vad det försöker göra. Det infriar sina ambitioner; att låta dig sköta en liten virtuell trädgård. Vad Gardening Mama: Forest Friends däremot är är en så ickemärkvärdig produkt att det varken faller in i uselhetsskalan eller dess motsats.
Jag tänker inte döma någon, men om jag med pistolmynningen mot tinningen måste så gissar jag på att detta inte är ett spel för särskilt många av er läsare. Möjligtvis kan det vara attraktivt för någon som är förälder till ett barn vars största dröm i livet är att bli trädgårdsskötare. Men för alla andra barn finns det så, så många bättre alternativ. Nej, trädgårdsskötsel har jag aldrig varit ett fan av. Låt oss avsluta med att konstatera att Gardening Mama: Forest Friends inte gjorde något för att ändra detta faktum.