Svenska
Gamereactor
recensioner
Grow Home

Grow Home

Wall-E möter Okami i ett färgsprakande konstverk olikt det mesta. Jerry har klättrat hem...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Underbart är kort heter det ju. Efter att ha klarat huvudstoryn på knappt två timmar, klingar uttrycket mer rätt än någonsin. Här snackar vi kvalitet, där minimalism är nyckelordet och upplevelsen fullkomligt unik. Spelet heter Grow Home och jisses vilken uppfriskande titel det är. Ett smärre mästerverk, om jag ska vara ärlig.

Jag är BUD (Botanical Utility Droid), en bångstyrig robot som har blivit sänd att utforska en främmande himlakropp i jakt på det frö som ska ge liv åt min egen, döende hemplanet. Premissen är snodd rakt av från Pixar-rullen Wall-E, och den ska visa sig fungera alldeles utmärkt i spelform. Inledningsvis blir jag nedskickad till en strand, där jag möts av ett bländande, ganska tomt landskap. Det är inte tal om några partikeleffekter, utan den grafiska stilen (som skapats i Unity-motorn) påminner inte så lite om hur Lego-spelen ser ut. Det är kantigt, färgsprakande och kort sagt väldigt, väldigt vackert. Det känns på en gång som en indietitel, trots att det är en underdivision till spelgiganten Ubisoft som står bakom utvecklingen.

Grow Home
Till en början är omgivningen ganska livlös.

Det är inte bara grafiken som är minimalistisk, utan även spelkontrollen. Med RT greppar BUD med höger hand, med LT gör han detsamma med vänster och med A-knappen hoppar han. Inget mer än så, men det behövs heller inte (än så länge). Senast jag upplevde en sådan simpel spelkontroll, måste ha varit när jag spelade Limbo. Att styrningen är så rättfram, hjälper dock föga när BUD till en början känns svårkontrollerad.

Detta är en annons:

Den blippande roboten är nämligen lika bångstyrig som tjuren Ferdinand efter att han har satt sig på humlan. När jag tar mina första stapplande steg framåt, märker jag verkligen tyngden i spelkaraktären. När jag ska stanna känns det slirigt, när jag ska börja gå igen känns det tungt. Snart bemästrar jag emellertid BUDs rörelsemönster och likt den enorma Stjärnblomman (Star Plant) som jag ska klättra upp för, växer karaktärens bångstyrighet på mig. BUD ska kännas såhär och det dröjer inte många minuter innan jag faktiskt börjar gilla styrningen, rejält. Skepsisen jag kände i början är som bortblåst när jag väl har förstått hur BUD rör sig. Varsamheten infinner sig, och därmed även en harmoni som få spel erbjuder.

Utöver att pricka rätt med grundstyrningen, har Ubisoft Reflections - som vanligt när det gäller Ubisofts spel - slängt in en finfin klättermekanik i den öppna värld som jag kastats in i. Höger och vänster trigger-knapp greppar som sagt med respektive hand, och hur väl BUD tar sig upp för omgivningen blir således helt upp till mig. Det är mitt eget fel ifall roboten faller pladask hundratals, ibland tusentals, meter och krossas mot marken. Det är frustrerande till en början, men så fort jag har lärt mig att bemästra klätterkontrollen blir det väldigt tillfredsställande att ta sig uppåt.

Grow Home
Att råka tappa greppet hör till en av få frustrerande spelmoment.

Uppåt. Det är målet. Spelvärlden består av olika flytande öar (tänk Pandoras "Hallelujah Mountains" i Pocahontas-kopian Avatar) i olika höjd, och jag har startat på den nedersta av dessa öar. Runtomkring mig finns bara ett oändligt hav, i vilket jag drunknar på äkta Grand Theft Auto III-manér ifall jag prövar att bada. Den gröna, gigantiska Stjärnblomman som jag snart hittar på denna första ö, är således den enda väg jag kan ta. Jag börjar min klättring uppåt. En klättring som ska visa sig gå tämligen fort, men som ska komma att bli den mest tillfredsställande spelupplevelse jag har varit med om på evigheter.

Detta är en annons:

Längs stjälken på den tjocka blomman, sticker det ut små skott. Egentligen är de faktiskt större än BUD, men i jämförelse med själva Stjärnblomman är de pyttesmå. Jag klättrar ut på ett av dessa skott och uppmanas att trycka på X. Vips rider jag på skottet som blommar ut i behaglig takt, precis i den riktning jag väljer. Det är en magisk känsla! Att skotten dessutom blir kvar på det sätt jag har styrt dem, gör att spelvärlden så sakteligen blir alltmer grönskande. Men mer om det senare...

Grow Home
Skotten som blommar ut är alltid lika mysiga att rida på.

Målet med dessa skott är att träffa kringliggande energistenar. När jag fäster skottet i dessa stenar, sugs den gulgröna energin ut och ger näring till Stjärnblomman som börjar växa uppåt. Att beskåda denna process påminner om Okami, där världen får liv när jag rör omkring med målarpenseln. Titeln till spelet - Grow Home - blir plötsligt inte bara begriplig, utan är i mitt tycke en helt genialisk ordlek som sammanfattar storyn på ett perfekt sätt.

Att se den gigantiska Stjärnblomman komma till liv, gör mig nästan spirituell. Hippieblodet strömmar till i mina ådror och plötsligt vill jag bara ut och påta med en trädgård som jag inte ens har, vilket är ett gott betyg. Jag älskar nämligen de titlar som får mig att reflektera kring den verkliga världen, speciellt om det sker visuellt snarare än att någon karaktär talar om för mig hur det ligger till. Grow Home manar till eftertanke, precis som ett superbt konstverk ska göra.

Eftersom jag emellertid inte har någon trädgård, stannar jag kvar i Grow Home. Jag knåpar inte ens ned några noteringar till den här recensionen, eftersom jag är så betagen av BUD och hans uppdrag. När jag väl har upptäckt hur Stjärnblomman ska kunna växa, blir jag i det närmaste besatt. Jag rider på skott efter skott, dränerar alla energistenar jag ser för att kunna ta mig uppåt och vidare till nästa ö.

På varje ny ö väntar nya slags växter, grottor och ett smärre gäng olika djurarter, vilka i de allra flesta fall är charmigt harmlösa och oförskämt roliga att dra över öns kant. Fåret jag har dragit med mig till öns slutskede, faller långt och jag kommer på mig själv med att hoppa efter den nedkastade stackars ull-makaren i ett desperat försök att rädda djuret. Det slutar givetvis med att vi båda hamnar i vattnet och drunknar.

Grow Home
Det är någonting väldigt fascinerande med att teleportera ett får...

När BUD drunknar eller går sönder på annat vis, blir det omstart vid senast besökta teleporter; olika stationer som fungerar både som sparpunkter och just teleportrar. Att aktivera dessa, är livsviktigt för att jag ska slippa klättra upp och ned för Stjärnblomman varje gång jag har lust att besöka en annan ö än den jag befinner mig på. Så fort jag har satt igång öarnas teleportrar, blandar jag utforskande med klättring. Jag stannar dock inte längre än några minuter på varje nivå innan jag fylls av klätterbegär igen. Stjärnblomman måste ju få växa vidare, jag måste rädda min hemplanet!

Under de stunder då jag faktiskt utforskar de luftburna öarna, hittar jag emellertid en del saker som är nödvändiga att samla på sig. Inte minst olika typer av växtligheter som jag kan stoppa i min ryggsäck och dra fram med ett enkelt knapptryck. Allra bäst är det stora lövet, som låter mig glidflyga likt Buzz Lightyear i slutet av första Toy Story-filmen. Att kunna glida genom luften under långa sträckor, tillför en ännu härligare mix till den redan briljanta spelmekaniken. Bevingad kan jag spana ut över den mäktiga värld som blir mer och mer grönskande ju fler skott jag rider på.

Grow Home
Glidflyga hör till de absoluta höjdpunkterna i Grow Home. Frihetskänslan är total.

Även vita kristaller - totalt 100 till antalet - finns utspridda lite här och där på de olika öarna (och vissa kringliggande småplaneter). Att samla på dessa ger mig extra lullull som jag inte vill avslöja något om i den här recensionen, men om du vill få ut mesta möjliga innehåll i Grow Home så bör du hålla utkik efter dessa ädelstenar. Jag har med relativ enkelhet samlat på mig över hälften av alla kristaller, vilket har gjort BUDs äventyr ännu mer njutbart. De förmågor som låses upp av kristallerna, gör mig dessutom sugen på att utforska spelvärlden vidare efter att huvudstoryn tagit slut.

När Stjärnblomman har växt klart och jag når mitt mål, blickar jag nedåt. Där sprudlar grönskan som jag har skapat och jag blir helt mållös. Det började på en tämligen öde strand, och nu har jag en spelvärld som fullkomligt sprudlar av grönt liv under mig. Detta är renodlad konst, på ett sätt som få AAA-titlar lyckas med. Likt mästerverket Journey, erbjuder Grow Home en otroligt stämningsfull atmosfär där den färgglada estetiken väcker varma känslor hos mig som spelare. Grow Home har under blott två spelade timmar växt raka vägen in i mitt hjärta.

09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Fantastisk estetik, rättfram premiss, bångstyriga och tokcharmiga BUD, sparsmakad ljudbild, tillfredsställande klättring, ljuvlig glidflygning, lönsamt utforskande, åsynen av den alltmer grönskande spelvärlden
-
Initialt svårstyrt, för långa falltider
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Grow HomeScore

Grow Home

RECENSION. Skrivet av Jerry Fogselius

Wall-E möter Okami i ett färgsprakande konstverk olikt det mesta. Jerry har klättrat hem...



Loading next content