Ingen nåd, ingen pardon. Capcom kastar mig rakt ut i hetluften där jag får en enorm mech till mitt förfogande och låter mig tampas med de jättelika insekterna Acrid direkt efter att jag startat Lost Planet 2. Grafiken är klart bättre än i originalet och det mesta talar för en riktig höjdare medan jag tappert skjuter ett monster i samma storlek som Kaknästornet sönder och samman.
Men efter den mäktiga introduktionen händer något. Isvärldarna byts ut mot djungler, Acrid byts ut mot mänskliga fiender och uppdragsvariationen blir aldrig mycket bättre än att springa på en ny bana och aktivera några stolpar. Spelets producent, Jun Takeuchi, har tidigare talat om att Lost Planet 2 i allt väsentligt är ett helt nytt spel, och det tar inte lång tid att inse att han faktiskt menade allvar.
Den enskilt största förändringen är att man inte är själv längre. Där Wayne ensam fick tampas mot både Acrid och snöpirater, får man denna gången tre polare med sig. Och det vare sig man vill det eller inte. Och låt mig säga det direkt: är du en person som helst spelar igenom dina spel ensam så är Lost Planet 2 inget för dig. Du minns kanske hur bedrövlig Sheeva var i Resident Evil 5 och blåste upp all viktig ammunition och knaprade Green Herbs som om det inte fanns någon morgondag.
Well... Hon var ett ess jämfört med de lirare man får med sig i Lost Planet 2. Så länge det bara handlar om att peppra fiender får de definitivt jobbet gjort, men allt annat funerar riktigt dåligt. Uppdrag som går ut på att dela upp gruppen (exempelvis för att aktivera eller försvara informationsstolpar) resulterar i att du själv måste vara överallt samtidigt då de följer dig som en svans och gladeligen lämnar obevakade stolpar åt sitt öde.
Ett annat problem, som Capcom för övrigt ofta har (ni minns väl Dead Rising), är att checkpoints fungerar dåligt. Lost Planet 2 är verkligen ett multiplayer-spel, även när man spelar ensam, och dör du så spawnar du bara vid din närmsta checkpoint. Men bara så länge du har poäng kvar på gruppens gemensamma livmätare som minskar varje gång du dör. Går mätaren i botten så är det god natt. Du kan lätt få spela om svåra passager som tar en hel timme flera gånger om du på grund av usla medhjälpare helt enkelt inte riktigt lyckas med allt du måste företa dig och dänga någon utmanande boss.
För att göra en lång historia kort så handlar Lost Planet 2 alltså om multiplayer. Enbart. För så fort du får med dig dina polare växer spelet till vad det är tänkt att vara. Ett ursnyggt actionspel med hutlöst mycket röj som är riktigt roligt att spela tillsammans. Den gemensamma livmätaren fortsätter visserligen att ställa till problem, men i förlängningen tvingar det verkligen fram ett gott samarbete eftersom ingen vill riskera att behöva spela om en hel lång bana efter att ha dött på en elak boss.
Lost Planet 2 har för övrigt några av de absolut mafffigaste boss-fighterna jag någonsin sett i ett spel när vi snackar storlek (japp, den har betydelse... ibland i alla fall). Det finns bland annat fiender som är så stora att man bokstavligt talat kan hoppa in i deras mun för att slå ut dem inifrån, medan resten av polarna bombar på från utsidan. Originalet hade mer genomtänkta strider, men det tar Lost Planet 2 igen på ren råstyrka med fullständigt enorma bossar att spöa.
Det jag gillade så mycket med Lost Planet var den intressanta storyn där man sakta men säkert nystade upp Waynes öde och krigade mot enorma insekter i originella omgivningar. Det märks tydligt att Capcom velat göra Lost Planet 2 mer actionfyllt och mer anpassat för en västerländsk publik, vilket för mig förtar lite av charmen som originalet hade. Liksom i de senare Call of Duty-spelen finns exempelvis ingen riktig huvudperson i Lost Planet 2, utan man hoppar mellan flera grupper, ofta dessutom sådana som är i fullt krig med varandra.
Därmed inte sagt att Lost Planet 2 är tråkigt, onej. Tvärtom finns nu fler och roligare mechs än i föregångaren och flera av dem är så kralliga att man kan sitta flera stycken på dem. Vapnen är också större och bättre, och möjligheterna att kunna skrädddarsy sin hjälte exakt som man vill ha honom är urgrymma. Hela tiden låser man upp fler och coolare prylar att ekipera sig med, och Capcom har dessutom haft den goda smaken att slänga med de båda Gears of War-köttnackarna Marcus Fenix och Dominic Santiago i Xbox 360-versionen, samt gästspel av andra Capcom-figurer som gamle Resident Evil-Wesker i samtliga versioner.
Capcom levererar som vanligt en snudd på perfekt spelkontroll, som liksom originalet pendlar i något slags gränsland av att kännas som Bionic Commando, Devil May Cry och en rälsskjutare. Istället för att rotera kameran med analogspakarna gör man det i 90-graderssteg med axelknapparna. Annorlunda men välfungerande och oerhört snabbt sedan man vant sig.
Att bara springa omkring och röja är en fröjd. Som jag skrivit ovan är omgivningarna fantastiskt ofta fantastiskt läckra och omgivningarna är bra mycket mer varierade än sist. Dessutom låter Lost Planet 2 tyngre och under de värsta explosionerna (brutala effekter för övrigt) är det nästan så att man känner smäller när basen mullrar som värst.
Capcom har även byggt vidare på multiplayer-delarna av Lost Planet 2 där upp till 16 personer kan göra upp. Det är faktiskt en av spelets starkare delar och känns som en fräsch fläkt bland alla dödsmatcher i förstaperson man spelat de senaste åren. Alla spelsätten från originalet finns med, banorna är stora och väldesignade och tack vare teleskoparmar och roliga mechs liknar dödsmatcherna i Lost Planet 2 inget annat. På ett bra sätt.
Och som det japanska actionspel Lost Planet 2 trots allt är kräver det verkligen sin man att låsa upp allt. Här finns hiskeliga mängder vapen, kostymer och annat att låsa upp och det kommer ta tid innan man har allt. Om Lost Planet 2 blir populärt kan jag absolut tänka mig att multiplayer-scenen kommer vara både bättre och framför allt mer befolkad än sist det begav sig.
Lost Planet 2 är till bredden fyllt med maffig action, snygg grafik och sinnessjukt grymma boss-fighter där man verkligen inte behöver tänka särskilt mycket och kan ha riktigt kul med sina polare spelandes co-op. Men att spela ensam fungerar verkligen inte och uppdragsvariationen kunde ha varit bättre. Capcom borde ha gjort bättre prioriteringar för att kunna aspirera på de verkliga toppbetygen, men Lost Planet 2 är tveklöst ändå köpvärt för alla som gillade originalet.