Split/Second: Velocity

I Split/Second är dödsracing temat i ett populärt TV-program. En blodig show med bilburna dödsmatcher, en Arnold-befriad The Running Man. Åtta förare i fiktiva bilar ska kämpa om position på de olika banorna och i Split/Second är det just banorna som hamnar i fokus. De olika banorna präglas av total laglöshet där omgivningen konstant förändras i ett hav av förstörelse. Yviga bredsladdar, hopp och slipstreaming bidrar till att bygga upp en kraftmätare i tre steg. När man har fyllt upp en sektion av kraftmätaren kan du släppa loss diverse katastrofer på fienden.

Hovrande helikoptrar kan släppa ner exploderande tunnor, grävskopor svingar skopan över vägbanan, parkerade bilar exploderar spontant, byggnader raseras och mycket mycket annat. Vissa av dessa saker kan inträffa flera gånger under loppets gång, medan vissa saker självklart endast kan inträffa en gång. Exploderande tunnor finns det gott om, medan tillgången på exploderande strukturer vid vattenbrynet är det lite värre med.

När man har fyllt hela kraftmätaren finns möjligheten att antingen släppa loss en enorm förstörelse på motståndaren eller kanske till och med öppna upp en helt ny del av banan. Det kan handla om att rasera ett gigantiskt torn för att krossa alla motståndare som tar en genväg eller kanske ställa ett skepp på sniskan inne på ett skeppsvarv.

Självklart kan du även utnyttja motståndarnas genvägar, vara bara uppmärksam på att du hinner, för det är ordentligt pinsamt om genvägen skulle hinna stänga sig och du själv smetas ut på väggen.

Split/Second är alltså fyllt av intensitet, Black Rock Studios har uppenbarligen sneglat rejält på såväl Burnout som Flat Out, och visst uppstår känslan av kaos och ödeläggelse. Motståndarintelligensen är fullt godkänd och oavsett om du är i ledning eller tangerar jumbo kommer bilarna bakom dig att göra allt för att försöka sabotera ditt race. Det är en konstant kamp om position och bataljerna är stenhårda. Men enformiga. Varje varv innehåller samma saker. Någon aktiverar en bomb under en stor grävskopa. Någon kör in i den.

Split/Second är uppdelat i tolv avsnitt och i varje avsnitt deltar man i en handfull olika events och om man uppfyller vissa grundkrav, även ett bonusevent. Dels har man vanliga lopp och eliminationslopp som knappast behöver förklaras närmare. Sedan finns Detonator där man som ensam förare ska ta sig runt en bana där allt helvete som kan släppas loss, släpps loss på riktigt, här behöver du slå en viss utsatt tid.

Det finns även ett spelläge där du ska undvika inkommande missiler som skjuts från en attackhelikopter och i en twist finns det ett spelläge där man samlar på sig kraft som man sedan använder för att skjuta ner helikoptern som beskjuter en. I ett annat spelläge måste man passera stora lastbilar som spyr ur sig exploderande tunnor i två olika smaker. Passera fler och fler och poängen radas upp.

På pappret låter det som ett Burnout på steroider, onekligen en lockande premiss. I praktiken missar dock Black Rock målet av flera anledningar. Förstörelse-funktionen känns som en enformig gimmick. Split/Seconds destruktiva händelser tenderar att imponera, i alla fall de första 9 gångerna man utlöser dem, men sedan blir de mest tråkiga och lite lätt förutsägbara. Variationen uteblir och när man kört samma bana ett par gånger blir det lätt lite enahanda.

Loppen blir snabbt enfaldiga spelkontrollen må vara bra, men bilfysiken lämnar en hel del att önska och oftast håller man bara in gasen och låter bilen studsa fram mellan vallar och staket. Ett flertal olika påhittade bilmärken och modeller, med lite olika specifikationer. Vissa är snabba, andra är bra på drifting medan andra bilar står bättre pall för explosioner och annat otyg i omgivningen.

Att delta i Survival-tävlingar online eller mosa sina mest tävlingsinriktade vänner i ett quick race är skaplig underhållning för stunden, men i längden är Split/Second ett racingspel vars spelmekaniska grund varken bjuder på samma njutbara kaos som Flat Out-spelen eller samma ultrasnabba finess som Burnout-serien. Man tröttnar helt enkelt för fort på spelet, efter bara några timmar bakom ratten.

När det gäller den audiovisuella biten håller konsolversionerna av Split/Second dessvärre inte riktigt den skyhöga klass som jag hade förväntat mig. Och nej, det är till Playstation 3 och Xbox 360 inte lika snyggt som Black Rocks förra spel; Pure. Till PC är Split/Second förvisso väldigt, väldigt läckert med otroliga effekter och ett betydligt skarpare utseende. Konsol-upplagorna lider av lågupplösta texturer och lite väl mycket jaggies.

Trots ett flertal spellägen och massor av fläskig action och explosioner känns Split/Second som ett racingspel som förlitar sig alldeles för mycket på en ganska ointressant gimmick. Bra kaos kräver god ordning och även om Split/Second inte är en total katastrof, är det utlovade tumultet ytterst ospännande. Tur då att Survival-läget är så roligt som det faktiskt är.