Den mänskliga hjärnan letar hela tiden efter mönster. Utan mönster kan vi inte skapa ordning i det kaos vi kallar verklighet. När mönster träder fram kan mening och förståelse bli till. I Sin and Punishment - Successor of the Skies går hjärnan hela tiden på högvarv. Den bränner nästan ut sig i sina försök att dechiffrera kaoset som utspelar sig på skärmen.

Att försöka bringa ordning i det helvete som är uppbyggt av hundratusentals fiender, gigantiska bossar, kulregn som täcker halva skärmen, laserstrålar som täcker andra halvan, missiler som vill en fruktansvärt illa och den eldkaskad som plötsligt dyker upp precis där man befinner sig är helvetiskt svårt.

Vad värre är: uppgiften är inledningsvis närapå omöjlig eftersom Successor of the Skies är grötigt och svårt att överblicka. Det är svårt att förstå vad som sker. Inte för att spelet i sig är komplicerat, utan för att det är klurigt att urskilja vad som är vad. För ett otränat öga är det svårt att se om saker och ting befinner sig i förgrunden, i bakgrunden eller om de precis ska sveda bort huvudkaraktärernas söta lilla japanska rumpor.

Ett sätt att bortse från problemet är att hävda tesen att Sin and Punishment inte handlar om att stryka medhårs. Som spelare ska man öva samma passager tills förståelse för kaoset inträffar. Om man hävdar detta så har man faktiskt en poäng. Ju mer jag spelar desto bättre koll får jag. Framför allt så blir spelet roligare ju mer tid man lägger på att spela om det. Efter några timmar sitter jag som klistrad framför min TV.

På sju banor kastas jag mellan galet intensiva och varierade scenarion. Spelet i sig är föredömligt kort, men banorna innehåller så mycket att de känns långa. Jag vill inte avslöja för mycket om miljöer och knasiga bossar. Det är roligare att flyga rakt in i en aggressiv gigantisk robot-rastaman med vit mask och lång tunga om man inte läst om en aggressiv gigantisk robot-rastaman med vit mask och lång tunga innan. Oj, förlåt.

Som spelare måste du hålla rätt på två saker. Var du befinner dig och vad du siktar på. Har du koll på dessa två variabler är segern nära. Till skillnad från i originalet kan man nu sväva och begränsas alltså inte till markstrider. Med Wiimoten siktar man på småknytt, ninjarobotar, luftskepp och gigantiska grodbossar. Samtidigt gäller det att hålla sig borta från kulor, eld och laser. Vill någon elak rackare gå in i närstrid så har man ett svärd att ta till. Två valbara karaktärer finns, med vissa skillnader i attacker. Dessvärre är tvåspelarläget begränsat till ett andra sikte på skärmen.

Det finns en berättelse där någonstans, det är jag helt säker på. Instruktionsboken ger bakgrundshistorien och det pratas en del mellan explosionerna. Men storyn är så ointressant att min hjärna vägrar absorbera den. Spelet handlar om action, inget annat. Som tur är har utvecklarna insett detta och det går att trycka förbi dialogerna. Och om man som jag vill lyssna på den vid första genomspelningen så behöver man aldrig lida länge.

Det blir lite sorgligt när jag upptäcker att jag inte ens hoppats på en intressant inramning utan helt blasé accepterar rymdsåpor med hemskt röstskådespel. Så kan det gå när man sysslat för länge med spel, man blir lite blind för mediets svagheter. Samtidigt är det lätt att bli kritisk när man plockar ut smådelar och funderar lite över dem.

Musiken till exempel har jag ingenting till övers för. Men de sämre delarna; ostig story, daterad musik och fåniga röster bygger tillsammans med spelets bra delar upp en slags helhet som jag inte kan värja mig mot. Och varför ska jag då sätta delarna under lupp?

Sin and Punishment är fruktansvärt jävla toksvårt. Det kommer så mycket skit emot en att man faktiskt börjar undra om det inte är ett skämt man spelar. Ett elakt skämt på ens egen bekostnad för att straffa en för att man ibland söker sig utanför huvudfåran och vill spela något lite annorlunda, lite mindre polerat. Spelet är så väldigt långt ifrån att vara inställsamt. Om man bortser från hyfsat täta checkpoints och continues som aldrig tar slut.

Svårighetsgraden är en av spelets styrkor. Ett kort spel som förlängs med hjälp av hög svårighetsgrad känns väldigt retro. Men jag gillar det, mycket på grund av att spelet ändå känns rättvist. Jag tycker om att svära mot min tv, mot mig själv och min otillräcklighet. Jag vet ju att jag kommer att göra ett försök till innan jag måste gå och lägga mig. Och jag vet att det där med att gå och lägga sig är självbedrägeri.

Känslan av att flyga runt och skjuta ned allting som rör sig är fantastisk. Det är som ett hetsigt Rez, som ett Ikaruga med fler perspektiv, eller som ett Bangai-O för Wii. Framförallt är Successor of the Skies precis vad Wii behöver. Ett gammalt hederligt hardcore-spel åt den lilla mesiga casualburken. Inte nog med det, spelet fungerar ypperligt med Wiimoten. Den är fullständigt överlägsen de andra kontrollalternativen. Hur ofta kan du säga så om ett Wii-spel med stöd för Classic Controller och Gamecubekontroll?

Trots det höga betyget är inte Sin and Punishment för alla spelare. För oavsett vilken synd man blir straffad för så blir man straffad hårt. Känner du på dig att du kommer att bli frustrerad av att spela om samma passage gång på gång för att sakta bli bättre så välj ett annat spel. Men då går du dessvärre miste om en galet intensiv och härlig spelupplevelse. Sin and Punishment - Successor of the Skies flyger in högt på min lista över favoritspel till Wii.

En fotnot för er som ska köpa spelet är att man faktiskt kan vända på pappret i fodralet och få en helt ny framsida. En kul grej som jag tycker fler utgivare kan använda. Då kan man göra en gräll konsumentlockande framsida som kan användas i affärerna. Så kommer spelaren hem och kan förvandla sitt nyinköpta spel till något mer stilrent/modigare/mer kreativt.