Om du föredrar virtuella nöjesparker framför verkliga sådana har du förmodligen redan spelat Rollercoaster Tycoon. Har du längtat efter mer i väntan på nästa del i serien har du förmodligen även bockat av Screamride i kalendern. På förhand har nämligen detta beskrivits som en andlig uppföljare till Rollercoaster Tycoon, då samma gäng står bakom spakarna.
Precis som Jonny Watts på Frontier Developments sagt i intervjuer är dock inte Screamride en andlig uppföljare. Jag förstår genast vad han menar. Du tar inte hänsyn till en nöjespark och försöker att göra besökarna nöjda denna gång, utan deltar i actionfyllda tester bakom kulisserna för vad som ska bli jordklotets mest galna nöjesfält.
Jag börjar min karriär som en vagnförare i de adrenalinstinna bergodalbanorna. Eller ja, till en början är loppen långt från explosiva. De första tävlingarna är skrattretande enkla i sitt upplägg och därmed direkt sömnframkallande. Inte många knapptryck eller tumrörelser krävs för att ta mig helskinnad till mållinjen och intresset sjunker omgående. Vad hände med filosofin om att försöka fånga spelaren redan i inledningen? Är detta allt? Lyckligtvis inte. Undan för undan lägger Screamride till fler grepp och snart sitter du tokkoncentrerad för att hänga med i svängarna. Trots att fingrarna och hjärnan får jobba med varandra och trots att banorna tas till extrema höjder, rent bokstavligt, känner jag aldrig någon egentlig tillfredsställelse. I samma veva visar sig nämligen skönhetsfläckarna.
Precisionen för att utföra tvåhjulsmanövrar eller tvära svängar känns opolerad; detsamma kan sägas om den ryckiga bromsfunktionen och de spastiska animationerna. Sammantaget målar detta upp spelmekaniken som en opålitlig sådan och känns sällan utvecklande på det sätt som utvecklarna strävar efter. Dessutom är upplägget som sådant tyvärr för monotont och, förlåt, rälsbundet. Här finns inga motståndarvagnar att agera måltavlor vid tidjagandet och heller inga alternativa vägar. Tävlingsmomentet i detta spelläge känns rätt obefintligt för egen del.
Medan förardelen aldrig lyckas underhålla på allvar erbjuder Demolition-läget en helt annan typ av upplevelse. Med hjälp av katapulter eller fordon slungar du dina stackars testpersoner mot stora konstruktioner för att rasera så mycket som möjligt med begränsade kast. Det är i det närmaste poetiskt att se gigantiska byggnader falla och poängmätaren stiga till höjden. Med tiden får du nya leksaker och förmågor att utnyttja, vilket hela tiden kryddar motivationen. Avkopplande och trevligt som tidsfördriv, även på de tuffare och mer strikta nivåerna.
Engineer kallas den tredje och sista delen av Screamrides karriärläge. Tjusningen här ligger i att svetsa samman en fungerande bana lämplig för vitt skilda uppgifter; exempelvis att bygga en snabb slutramp för att totaldemolera en byggnad med fronthuven. Hur höga poäng du tjänar beror på hur galen respektive välfungerande den är och hur bra du klarar banans specifika uppdrag. Gillade du skapandeprocessen och byggandet i Frontier Developments tidigare spel kommer du att uppskatta det långsamma tempot och den rofyllda eftertänksamheten, då verktygen för att bygga egna kreationer är fler och bättre än någonsin.
Likt övriga delar börjar det trevande och intetsägande, men när du lärt dig mekaniken och svårighetsgraden skruvas upp blir det snabbt bättre. Vill du träna din förmåga i kreativt tänkande ytterligare finns här ett sandlådeläge inkluderat utöver karriärdelen, där du utan direktiv och utan egentliga barriärer, får bygga dina helt egna nöjesattraktioner. Sedan kan du antingen åka eller förstöra dem till grunden. Vill du dela med dig av skapelserna till resten av världen? Inga problem. Även om jag har svårt att tro att detta får en enorm genomslagskraft som exempelvis Trials HD fick är det roligt att se att möjligheterna finns där. På tal om Trials - utvecklarna har uppenbarligen hämtat stora mängder inspiration härifrån och försöker fånga den lättsamma och smittsamma presentationen i RedLynx serie genom humorinslag, upptempomusik och kulörta färger. Resultatet är dock aldrig en fullträff och landar i någon slags halvmesyr.
Samma ambitionsnivå men bristande utförande går att säga om paketet som helhet. De tre olika komponenterna av karriärläget är distinkt olika, så pass mycket att det många gånger känns som tre skilda spel. Det är beundransvärt att se, men lämnar mig samtidigt lite splittrad. Screamride försöker sig på mycket, men bemästrar ingenting till fullo. Att spränga byggnader i Demolition står sig som spelets överlägset mest underhållande element, medan Screamrider-rattandet inte alls imponerar. Det egna banbyggandet är solitt, men lite för tankspritt och okoncentrerat för att få mig på kroken på allvar. Är du Minecraft-typen och har en hel helg till övers har du dock en del att hämta här.