Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

NO MORE HEROES 2: DESPERATE STRUGGLE

Travis Touchdown är tillbaka. Det är också världens mesta spelauteur Goichi Suda aka Suda 51! Den här gången med något så konventionellt som en uppföljare


Det första No More Heroes var i alla avseenden en triumf för allt vad stylish och excentrisk speldesign hette. Ledsamt nog var det också ganska tråkigt. Ett ultrapretto generationsporträtt och en popkulturell soptipp som lät det roliga lyfta på foten till förmån för Suda 51s konstnärliga ambitioner. Desperate Struggle kommer med upprättelse och sätter det roliga först.

Travis Touchdown var inte född så mycket som han bara trilla ut. Lika delar Johnny Knoxville, Postal Dude och genomsnittlig otaku är han en social utböling och slacker som lever för dagen och främst lägger pengarna på tv-spel och animemodeller. Han lever i en sjuk värld där mord och våld under det senaste åren blivit underhållning. Hade Suda 51 velat vara mer tydlig med premisen hade han fått hänga upp en spegel framför TV:n.

I det första spelet högg Travis med strålkatana sin väg upp till UAA-toppens första-plats över landets farligaste lönnmördare. Efteråt lämnade han toppen utan så mycket som ett ord till förklaring. I Desperate Struggle är han tillbaka för att återta den. Hans vän Bishop har mördats. Den här gången är det en fråga om hämnd. Och om att få ligga.

Spelupplägget fokuserar alltså kring en drös färgglada och popkulturdoppade bossar som utgör de 51 pinnarna på stegen som Travis klättrar uppför för att nå sitt mål. Se det som ett Shadow of the Colossus fast på en cocktail av meskalin, rohypnol och 100 kg socker.

Du slåss enkelt genom att hamra på A eller B-knapparna och när tillfälle ges avslutar du din motståndare genom att snitta Wii-kontrollen i angiven riktning över skärmen. Attackerna kommer i hög och lågmodeller baserat på hur du håller Wii-moten. Det går för övrigt utmärkt att spela hela spelet med Classic Controller även om det i det här fallet känns ganska överflödigt.

Striderna är blixtsnabba och engagerande även om de i vissa fall kan bli lite väl tuggiga med sina aldrig sinande fiendedepåer. Du blandar Travis favorit-wrestlingkast med akrobatisk strålsabeldans och vissa tillfällen får du på flyt in en specialattack då Travis ropar ut namnet på en dessert och exempelvis förvandlas till en tiger. Titt som tätt så får din strålkatana slut på batteri och då gäller det att skaka liv i den igen. Travis ställer sig då på stället med benen brett isär och börjar stöta. Du sitter i soffan och gör detsamma. Ifall någon inte skulle köpa att det var en kommentar till det okända "Wiimote-runkandet" så visualiseras batterimätaren av en leende libido.

Det är faktiskt en återkommande ingrediens i No More Heroes 2. Det är ett ganska pilskt spel. Ibland känner man sig rentav som värsta fula gubben med alla inzoomade polygonurringningar och skrevbilder. Jag antar att det ska vara camp och ironi men i vissa tillfällen börjar jag tvivla. Med risk för att leka amatörpsykolog. Finns det inte något väldigt Freudianskt över att Travis efter att ha förvandlat ett helt rum med fiender till köttfars ställer sig på stället och masturberar? Allt medan han ropar ut otaku-termen "moe" och namnen på sina favoritefterätter

Våld är också förstås en stor del av spelet som kommenteras ständigt. Nu har det dessutom äntligen kommit till Europa. I det första spelet fick vi nöja oss med att fienderna sprutade bläck medan vi i Desperate Struggle får hela härligheten. Det är barnförbjudet så det förslår och hur våldsromantiserat det än må vara så känns det helt rätt. Blodet sprutar och kroppsdelarna regnar. Sanatan Darma är återställt i ultravåldsuniversum.

Det förra spelets Assassins Creed-upplägg där långa mellanakter av sidouppdrag krävdes för att fortsätta huvudstoryn har här ersatts av ett mer fungerande och framförallt roligare dito. Rankingmatcherna har inte längre någon öppningsavgift utan kan angripas när som helst. Sidouppdrag kan istället göras för att samla på sig nytt junk till Travis eller träna upp hans stats. Deltidsjobben har nu gjorts om till oemotståndliga små 8-bitars praliner och kvasisandlådan från det förra spelet har därtill ersatts av ett lättnavigerat menysystem.

Grasshopper har alltså skurit bort de dåliga bitarna och behållit det bästa. Det kan tyckas simpelt nog men det är värt en applåd för det. Det lustiga är att sidouppdragen i 2:an är så otroligt mycket mer givande än i första spelet. I regel finner du dig själv spelandes dem istället för huvudspelet. Det är en sann fröjd att sitta med de väldesignade minispelen för att spara ihop till nya punkiga threads, animevideos med kitschiga magic girl-komposten BJ 5, stats, nya vapen eller gourmet-mat till Travis bantande katt Jeane.

Med det sagt så är No More Heroes 2 fortfarande likt sin föregångare främst tillägnat bossarna. De kommer i alla former, storlekar och kvalitéer. Majoriteten av dem är så kreativa att de förtjänar en egen plats i Louvrens mer abstrakta avdelningar. Inte minst när quaterbacken Charlie MacDonald ropar "Santa Death Parade" varpå hela universum imploderar i ett enda stort "WTF"-moment. Vi snackar gigantiska superrobotar, demolerade stadsmetropoler, Gundam-pasticher och då är det ändå bara andra bossen i spelet. En del av bossarna är svåra. I bland på gränsen till orättvisa, med oändliga livmätare och billiga attackmönster. Då känns det inte riktigt som en utmaning längre utan mer som ogenomtänkt speldesign. Inte blir det heller mindre frustrerande av att kameran är väl i bökigaste laget.

Stilmässigt är Desperate Struggle en teknisk milstolpe (i Wii-mått mätt) och en stilistisk atombomb som knappt borde kunna åstadkommas på konsolen. Jag vågar nog utnämna det till det kanske snyggaste spelet på konsolen, även om merparten av er inte kommer hålla med om det. Visst händer det att spelet stammar när Travis strålkatana förvandlar ett dussintal busar till hemoglobinblommor som sprutar fontäner av mynt, men det är ett mindre problem.

Hela spelet är som ett enda stort getingbo av influenser och stilblandningar. Pixlarna som NES-tiden glömde blandas med stentvättade punkestetik och expressionistiska färgkollage. Ur högtalarna pumpas lucadore-pop, 8-bits chiptunes och röstskådespeleri som bryter 4:e väggen så många gånger att de lär ha installerat svängdörr för det. De pretentiösa kreativa kommentarerna och infallen slår ner som ett hällregn spelet igenom men skillnaden är att konstverket No More Heroes den här gången inte ställer sig i vägen för spelet No More Heroes. Därför är Desperate Struggle det bättre av de båda. Det är en välbehövlig graffitimålning över hela den konforma spelindustrins gråa vägg och en utmärkt anledning att fortfarande hylla och förundras över Japansk speldesign.

No More Heroes 2: Desperate StruggleNo More Heroes 2: Desperate StruggleNo More Heroes 2: Desperate StruggleNo More Heroes 2: Desperate Struggle
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Grafiskt högpresterande, konstnärligt enastående, fantastiska minispel, liknar inte något annat
-
Dålig kamera

Medlemsrecensioner

  • Carbo the Hedgehog
    Jag skäms över att säga det, jag spelade No More Heroes brutalt sent. Jag hade hört om spelet sedan länge men omkring då var jag för insatt i Super... 9/10
Detta är en annons:
BETA +