Tankarna går till Buzz Aldrin. Näst först. Tvåa bland stjärnorna. När Super Mario Galaxy 2 utannonserades tänkte jag instinktivt att det aldrig skulle kunna mäta sig med sin föregångare, helt enkelt eftersom det inte kom först. På många sätt astronomiskt korkat tänkt. Visst, det är Neil Armstrong vi kommer ihåg bäst, men som spelhistorien visat är suveräna uppföljare ingen omöjlighet, oavsett om man tar den säkra eller nyskapande vägen.
Super Mario Galaxy 2 ger oss inte bara mer av samma. Även om bara det hade räckt riktigt långt.
I stället har Nintendos Tokyo-studio tagit vara på överblivna snilleblixtar, lindat in dem i två meter dinotunga och sedan doppat allt i en audiovisuell sockerburk från sitt uppenbarligen magiska skafferi. Det är roligt när man inser det; Super Mario Galaxy 2 är både det bästa Wii- och plattformsspelet just nu.
Att förklara storyn tar som sig bör ungefär tre och en halv sekunder. Tro det eller ej, men prinsessan Peach har blivit kidnappad av Bowser och det är upp till Mario att rädda henne. Storyn tar mindre plats i Super Mario Galaxy 2 jämfört med ettan (här finns inga gråtmilda sagoböcker) men ändå precis på den lättsamma nivå vi vill ha den. Nintendo förstår att vi vill hoppa på de där plattformarna direkt, och det får vi. Med det sagt är det spelbara introt, som rör sig stiligt från 2D till 3D, riktigt elegant trots det snarlika upplägget från det första spelet.
Så jag slungar mig ut till den första galaxen, börjar nöta bort ringrostigheten i bakåtvolter och trippelhopp, och slås igen av den oemotståndliga avspändheten i Marios värld - den som inte riktigt går att hitta någon annanstans. Och Jesus, Mario och Yoshi vilket högt tempo spelet har! Redan efter bara några speltimmar har jag överösts av spelvärldar, utmaningar och dräkter av alla tänkbara slag. Nintendo hivar ut oemotståndliga plattformsupplevelser som om det vore ett godisregn, och precis när man tror att påsen måste vara tom kommer en skur till att plocka åt sig av.
När Mario hittar en molnblomma i Fluffy Bluff Galaxy (bara namnet gör en glad) hoppar jag omkring och trollar fram moln-plattformar med ett skak på Wii-fjärren. Minuten senare fryser jag en hel sjö till is och skrinnar mot ett fruset vattenfall, perfekt för en serie vägghopp. I slutet av varje värld väntar läckra fästningar där lavafloder och statyer kantar vägen. I bakgrunden finns samma läckra rymdomgivningar som sist, som om Hubble-teleskopet hade haft en färgad lins, och jag aktiverar ofta förstapersonsvyn bara för att njuta av utsikten. Det händer sällan i Wii-spel.
Man sitter helt enkelt med ett konstant flin på läpparna när man spelar. Helheten påminner om Pixars bästa stunder, men Super Mario Galaxy 2 är inte bara glada färger och skön presentation utan förstås även interaktvitet; att själv få uppleva världen och ta del av den snillrika bandesignen. Bäst blir det när man leker med gravitationen; när Mario hoppar från platta till sfäriska ytor, aktiverar tyngdlagsändrande switchar i en 2D-bana och när han borrar sig rakt genom planeterna med en ny power-up. Innan stereoskopisk 3D verkligen slår igenom kommer man inte mycket längre än så här i virtuella lekar med tre dimensioner.
Valet att skippa en hubbvärld och i stället låta oss navigera på en klassisk världskarta låter som en light-lösning, men fungerar i praktiken ypperligt. Världskartan är smidig, snygg och lättöverskådlig. Saknar du ändå en hemtrevlig startpunkt lär du stortrivas i Marios egna rymdskepp, en planet utformad som rörmokarens huvud, proppat med små skrymslen att utforska. Det smått absurda skeppet sjuder av liv och blir mer befolkat, utsmyckat och faktiskt ackompanjerat ju längre du kommer i i spelet. När jag på "Starship Mario" hittar både en teservis och en rymdkanin inser jag att detta har all den magi som Alice i Underlandet-filmen borde ha haft.
Svårighetsgraden är roligt nog höjd några snäpp jämfört med sist och även den mest luttrade gamern lär behöva använda alla sina färdigheter i de svåraste plattformsutmaningarna. Med super-guider och hjälpsamma skyltar vid svåra moment är det fortfarande en familjevänligt spel, men den som vill samla alla stjärnor bör ställa in sig på en ordentlig utmaning. Om inte annat i den extra svåra specialvärlden...
Kometerna från ettan återkommer också, denna gång aktiveras de av gömda medaljer som Mario kan leta upp. Dessa aktiverar kometer kring vissa banor, vilket ger dem en twist i form av en ny utmaning. Precis som i första spelet kan det handla om att klara banan på tid eller med låg hälsomätare.
Jag roar mig för övrigt kungligt åt banorna med Chimp, 1337-gamer-apan som dyker upp lite då och då och alltid vill utmana en i nya spel han uppfunnit. Ett av dem går ut på att under tidspress stampa Goombas och andra fiender för att nå en viss poäng. Detta innebär en fantastiskt rolig inte-nudda-golv-övning, då poängen ökar med fler oavbrutna stampar-combos. Även flygturer med en tropisk fågel och Super Mario 64-doftande rutschkanor varierar spelupplägget.
Jag överöste musiken i det första Super Mario Galaxy med lovord och Super Mario Galaxy 2 förtjänar samma hyllningar. De orkestrerade bitarna i ledmotivet och ombord Marios rymdskepp är oemotståndliga och den som kan sin Mario-historia kommer att njuta av nytolkningar av gamla bitar, bland annat från Super Mario World och Super Mario 64. Jag får gåshud av körerna i Koopa's Road och saligt öronkrupp när Rainbow Cruise ackompanjerar en lång, fartfylld rutschkanetur. Musiken hjälper en till och med i vissa hopp där takt och timing går hand i hand. Och låtarna får extra trumpålägg när vi rider på Yoshi. Så klart.
Just det, så var det den där dinosaurien. Marios gröne polare Yoshi såg först dagens ljus när hans ägg kläcktes i Super Mario World från 1990, och det känns nästan så länge sedan han hade en lika effektiv roll i ett spel. I Super Mario Galaxy 2 är Yoshi mycket användbar och kan använda sin tunga för att såväl mumsa i sig fiender som för att svinga sig mellan speciella blommor. Chilifrukt ger dinosaurien superhastighet och blå frukt förvandlar honom till en svävande ballong. Och Yoshis klassiska "flutter jump", när han hoppar och liksom kommer en liten bit högre av ren viljekraft, kan rädda livet på dig om du tajmar ett hopp fel.
Det finns många sätt att få hjälp på i Super Mario Galaxy 2. Super Guide-systemet vi sett i tidigare Wii-spel återkommer, och funktionen låter en datorstyrd figur spela banan åt dig. Här finns även skyltar och förklarande sidofigurer och en extra spelare kan dessutom hjälpa Mario genom att styra en orange Luma. Denna figur kan hindra fiender och slänga åt Mario mynt. Inte ett renodlat multiplayer-läge, men ett roligt sätt för yngre/sämre spelare att få assistans.
Ska man hitta något att klaga på är det faktumet att några få kameraproblem fortfarande existerar. Kameran är smidigare än i ettan och håller bättre koll på vad Mario sysslar med, men jag saknar fortfarande möjligheten att kunna rotera den fritt i alla lägen. Att förstapersonsvyn inte alltid är tillgänglig är också märkligt. Detta är dock inget du kommer att tänka på ofta, inte med en så strålande helhet.
Super Mario Galaxy 2:s storhet ligger i dess detaljer. Såna där småsaker man kanske inte uppfattar direkt, men som i sin enkelhet kryddar helhetsupplevelsen till något delikat. Som att Yoshi kan aktivera switchar med tungan. Att Lumas gör en piruett om Mario snurrar i närheten. Att till en början hotfulla skyltar gratulerar en efter stjärnan har dykt upp på spelplanen. Att det kretsar måsar(!) kring Starship Mario och att skeppet ifråga följer Mario med blicken när han susar till en ny galax på världskartan. Att... nej, resten låter jag er uppleva själva.
Det är bara att kapitulera, ännu en gång. Super Mario Galaxy 2 ansluter sig till uppföljarnas finrum, där Half-Lifes, Mass Effects och Killzones tvåor slappar välförtjänt i pösiga lyxfåtöljer. Jag som (åtminstone på pappret) är vuxen blir nästan skamset förtjust av min jakt på de 120 stjärnorna. Det är roligt på samma enkla, nästan lite pinsamma sätt som hoppa upp bak på en kundvagn och låta sig föras med några meter. Jag susar mellan himlakroppar, gör ett trippelhopp upp för en plattform och samlar stjärnströssel. Jag hittar en stenblomma, förvandlar mig till en bumling som krossar allt i min väg. Precis som Super Mario Galaxy 2 gör.