Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
recension

Ori and the Blind Forest

Vi har stiftat bekantskap med spelvärldens senaste stjärna, den lilla lemurliknande varelsen Ori. Så här bra är stjärnspäckade Moon Studios debutspel Ori and the Blind Forest...

Detta är en annons:

Det har bara gått några futtiga minuter när jag känner ögonen fuktas. Vafasen är det här, tänker jag för mig själv, när jag tar del av den lille Oris utsatthet och hans vackra vänskap med den bamsiga Naru som fungerar som en fosterförälder åt honom. Kärleken är det inget fel på och med varm musik och underbart mysiga scener vaggas jag in i den ljuvliga spelvärlden Moon Studios målar upp på min TV.

Detta är en annons:

Jag tar Ori till mig, och när det visar sig att ingen lycka varar för evigt är det på vippen att ögonen blir mer än bara fuktiga. Allt berättas på en fiktivt språk med en mörk röst som på Panzer Dragoon-liknande manér kryptiskt förklarar vad som händer, innan jag plötsligt står för mig själv. Ori måste klara sig på egen hand nu, och som en vit, spröd och underbar liten varelse sätter han fart när jag tiltar analogspaken.

Ori and the Blind Forest
Ingressen till Ori and the Blind Forrest är otroligt vacker och trollbinder från första stund.

Som så många gånger förr när tvådimensionella spel ska avnjutas så hoppar jag och försöker känna precisionen i luften genom att svänga fram och tillbaka. För mig är Mega Man-serien måttstocken på den perfekta plattformsspelkontrollen, i synnerhet delarna till NES. Och jodå, den lille krabaten svarar blixtsnabbt på minsta rörelse och jag inser att vi kommer att få en underbar resa ihop, Ori och jag.

Men Ori kan ingenting mer än att hoppa. Utan att mata på med instruktionsskyltar som talar om vart jag ska gå får jag ta mig framåt och upptäcka världen själv. Det är en underbar känsla som jag alldeles för sällan får ta del av idag när allt måste förklaras ingående i långa mellansekvenser innan spelet startar och hjälpsamt lotsar mig direkt mot nästa mål.

Ibland påminner moderna spel mig mer om att bli föst framåt i Fångarna på fortet av en illröd Gunde Svan mellan varje utmaning, varpå jag faktiskt får göra något efter att ha hört övertydliga instruktioner, men inte här. Det är en hopplös klyscha, men just detta var faktiskt bättre förr, och det är helt underbart att spelet är så väldesignat att jag automatiskt gör som utvecklarna tänkt sig och undan för undan får veta hur spelet fungerar i min egen takt genom att prova mig fram.

Ori and the Blind ForestOri and the Blind Forest
Låt inte den charmiga ytan lura dig, Ori and the Blind Forrest gömmer ett väldigt mörker.

Det har skrivits spaltmeter om grafiken i Ori and the Blind Forest sedan det utannonserades på E3-mässan förra året. Egentligen är det här en teknisk och möjligen även banal punkt jag inte vill fastna vid i ett spel som detta där stämningen bokstavligt talat är allt. Men jag måste ändå, för designen är direkt häpnadsväckande vacker på ett sätt som gör att jag förmodligen redan är snubblande nära att fylla upp min tre terabyte stora externa hårddisk jag anslutit till Xbox One med egentagna bilder. Och det tekniska är inget att fnysa åt det heller med silkeslen bilduppdatering och genomarbetade effekter.

Till det här ska läggas ett genomarbetat soundtrack som sätter ton på stämningen perfekt. Den följer hela tiden med och liksom styr hur jag känner mig, utan att jag egentligen tänker på den som en separat enhet. Allt liksom bara flyter ihop till en sagolik massa och känns som ett kärleksbarn mellan Team Ico och Ubisoft Montpellier (Rayman Legends-studion), det liksom bara klaffar.

Ori and the Blind Forest
Spelvärlden är helt magnifikt designad och för ofta tankarna till Studio Ghiblis animerade filmer. En komplimang som heter duga.

Ett stort level-träd med tre grenar fördelade på specialförmågor som att andas under vatten, defensiva förmågor som att förlora mindre liv vid träffar och en för attacker gör att jag hela tiden kan bygga på Ori och få honom att utvecklas som jag vill. I början känner jag mig feg och går på det defensiva, innan jag inser att jag nog vill komma åt det där retliga trippelhoppet i listan över specialförmågor. Och nog vill jag även bli åtminstone lite farligare. Det är hela tiden välavvägt och levlandet av Ori känns naturligt, där alla egenskaper är relevanta och inte bara utfyllnad.

Undan för undan lär han sig att vägghoppa, sväva långa sträckor med lövfallskärm, reflektera projektiler och mycket annat, vilket gör att platser jag tidigare besökt kan avkrävas på hemligheter jag anat men inte kunnat komma åt. Det är ett upplägg i samma anda som exempelvis Super Metroid, Castlevania: Symphony of the Night och Shadow Complex - men med en egen organisk twist. Världen känns levande, mystisk och slutar aldrig fascinera med de extrema kontrasterna mellan det sockersötaste man kan tänka sig utan att behöva extra insulintillskott och fullständigt skoningslöst mörker.

Ori and the Blind Forest
Moon Studios är något så ovanligt som en decentraliserad utvecklare med personal runt hela världen. De har jobbat på Ori and the Blind Forest i fyra år.

Men det är ungefär här, runt fem timmar in i äventyret, jag stöter på spelets för mig enda riktiga brist som gör att jag tyvärr känner mig nödgad att plocka bort en betygspinne trots att det egentligen faktiskt aspirerar på den eftertraktade tian. Det är svårighetsgraden som bitvis är alldeles för högt uppskruvad. Jag har verkligen inget emot svåra spel, tvärtom älskade jag exempelvis Super Meat Boy, men i Ori and the Blind Forest tillför det inget.

Utmaningen borde ligga i att hitta alla saker och klara precisionshoppandet. Det räcker och denna bit är värt högsta betyg. Men när det krävs 10-20 försök och/eller 'trial and error' på en del platser hinner jag känna frustrationen bubbla upp och rycka mig ur den sköna stämning som trots allt finns i spelet. Där och då decimeras Ori and the Blind Forest till att "bara" vara ett i raden av alla dessa svinsvåra indieplattformsspel som dykt upp på slutet.

Ori and the Blind Forest
Bakgrunderna är helt unika och repeteras aldrig, så det du ser vid varje givet tillfälle finns bara just där. Spelets tecknare Thomas Mahler har för övrigt tidigare jobbat hos Blizzard.

Lyckligtvis är det inte alltför ofta det blir så saftigt svårt, och Moon Studios har även lyckats med konststycket att skapa det kanske bästa systemet för checkpoints jag sett. Man får nämligen skapa sina egna. Jag kan alltså sätta en checkpoint precis framför en tuff utmaning och när jag biter i gräset så startar jag omedelbart om utan minsta krusiduller eller sega laddningstider. Det lindrar frustrationen att dö, och dessutom gör den exakta spelkontrollen att det aldrig känns oklart eller slumpmässigt när jag tar mig an utmaningarna.

Sedan är det ju trots allt så att känslan av att få klara av saker utan hjälp är helt underbar. Jag känner mig duktig när jag hjälper Ori i hans sagovärld. Jag fastnar, klurar, letar och får återigen faktiskt tänka lite under äventyret. Jag ser hemligheter jag inte kan ta, jag snubblar över överraskningar av misstag och kör mellan varven fast. Allt sker i så lagom mängder att det tillför något och det blir aldrig orättvist och samtidigt enormt lättande att hitta lösningen på något problem.

Ori and the Blind Forest
Ori and the Blind Forrest är helt befriat från laddningstider. Det gäller lyckligtvis även när du dör, vilket du ofrånkomligen kommer att göra. Många gånger.

Min sambo har bokstavligt talat fått släpa mig till middagen, sömnen har försakats och golvet har skamlöst fyllts med tomma PET-flaskor. Men jag har inte kunnat stänga av konsolen och lämna världen i Ori and the Blind Forest. Ori behöver min hjälp och den vackra berättelsen om ensamhet, rädsla och ovisshet har trollbundit mig totalt - inte minst tack vare den underbara musiken.

Känslan av att varken vilja eller kunna lägga handkontrollen ifrån sig, att faktiskt få behandlas som en vuxen spelare och nyfikenheten att hitta alla hemligheter gör Ori and the Blind Forest till ett riktigt mästerverk. Det är några av spelvärldens tristaste klyschor och plattityder av rang - men det här är ett bevis för att spel visst kan vara konst och att tecknade äventyr absolut kan vara för vuxna. För mig är Ori and the Blind Forest 2015 års hittills bästa spel.

Ori and the Blind ForestOri and the Blind ForestOri and the Blind ForestOri and the Blind Forest
Ori and the Blind ForestOri and the Blind ForestOri and the Blind ForestOri and the Blind Forest
09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Klockren spelkontroll, makalös design, massor av hemligheter, ljuvlig musik, suveräna checkpoints, fantastiskt intro, relevanta förmågor, genomtänkt bandesign, sagolik spelvärld
-
Bitvis frustrerande svårt, onödigt 'trial and error'

Medlemsrecensioner

  • Nero81
    Ori and the Blind Forest är ett bra spel utan egentliga svagheter men som lider lite av en identitetskris. Spelet är suveränt men vissa saker... 7/10
Detta är en annons: