Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

METAL GEAR SOLID: PEACE WALKER

En bärbar Snake får det hett om öronen i kallt krig och vi är imponerade. En drös uppdrag i ett 70-talets Sydamerika är lika med många timmars smygig underhållning...


Det är inte Snakes första besök på PSP. Men på många sätt känns det så. När Hideo Kojimas namn dyker upp i introsekvensen innebär det både en kvalitetsstämpel och samtidigt enormt höga krav. Efter timmar av infiltration, vapenhantering och fånigt många cigarrer kan det dock konstateras: Metal Gear Solid: Peace Walker är ett av de matigaste PSP-spelen på länge.

Scenen är 70-talets Centralamerika, Snake (här snackar vi Big Boss/Naked Snake, klonad farsgubbe till Solid Snake) är omsluten av ett varmt klimat och ett kallt krig. Han är bitter över sin mördade flickvän och, förstås, vem som utförde dådet. Snake stiftar bekantskap med en KGB-agent och Rödluvan-liknande kvinnan kallad Paz, (vars underkläder får granskas i detalj i en Konamisk, kulturkrockig scen). Med sina legoknektar i Soldater Utan Gränser får Snake nys om en okänd militärmakt med kärnvapen varpå en serie uppdrag rullar igång.

Djungelbanorna för tankarna till Metal Gear Solid 3: Snake Eater, och Peace Walker följer för övrigt det spelets story i kronologisk ordning. Enligt den klassiska Metal Gear-modellen ska det smygas, infiltreras och slåss precis lagom mycket. Väsnas du med automatvapen ökar fiendernas beredskap och träffar skiten fläkten rejält blir du angripen av dussintals soldater som har ihjäl dig snabbare än du hinner skrika "Snaaaaake". Den klassiska utropstecken-skräcken är underhållande och jag sitter ofta på nålar i (de riktigt, riktigt många) uppdragen.

Bland det första jag märker när jag tar kontroll över Snake är att både rörelser och attacker tar ett tag att bli bekant med. Det fungerar dock hyfsat smidigt med tanke på det bärbara formatet och kompromisserna i spelkontroll är helt klart överkomliga. Peace Walker kan styras på tre sätt och knappkonfigurationerna kallas shooter, action och hunter - skillnaderna mellan dessa består av små variationer i hur man roterar kameran, antingen med den analoga spaken eller ansiktsknapparna.

Standarduppsättningen shooter är bäst, men har nackdelen att du måste flytta högertummen konstant för att se dig smidigt omkring. För att bläddra bland vapen håller du in höger och bläddrar med cirkelknappen. Inte enormt logiskt och jag längtar ofta till en vanlig handkontroll när jag spelar. Att byta vapen snabbt i stridens hetta är småbökigt, men det ska å andra sidan göras innan du kommer i konflikt med någon.

Efter varje avklarat uppdrag återvänder du till ditt högkvarter där du kan ta igen dig och anlita samt fördela nya talanger över olika team med diverse uppgifter. De respektive grupperna sörjer för uppdrag som stridsfärdigheter, mässhallen, insamlande av information, sjukvård och vapenuppgraderingar. Beroende på var du lägger mest resurser får du olika fördelar: vapenforskning leder förstås till fler leksaker på fältet, schyssta kockar och läkare stödjer dina trupper och "intel" förser dig med bombmattor och förnödenheter på fältet. Sätter man sig in i detta pusslande blir det väldigt roligt, och det är kanske till och med mer passande för formatet att bläddra genom soldatlistor och expandera baser, jämfört med actionscener i 3D.

Presentationsmässigt är det urtjusigt, några grötiga texturer till trots. Mellansekvenserna är utsökt designade och rullar på i tuschliknande teckningar. Snakes gäng snackar med pratbubblor och agentens ständiga försök att få fjutt på cigarren förstärks med stora KLICK över skärmen. Den pretentiösa dialogen är en ständig vattendelare och med mitt val av adjektiv förstår du nog vilken skara jag ansluter mig till. Interaktiva delar av filmerna, som när du till exempel få sätta kniven i folk med en enklare quick time event, kryddar dock mellansekvenserna.

I Metal Gear Solid: Peace Walkers ränsel hittar vi dessutom ett ambititöst flerspelarläge. Du kan (och bör, i många fall) samarbeta dig genom kampanjen i ett co-op-läge med en kompis, eller tre om det handlar om en bossfight. Du håller upp dörrar, ger första hjälpen och byter utrustning med din polare och det är proppat av underhållande kamratanda. I de långa, svåra och nästan lite trista bossfighterna är co-op något som rekommenderas varmt, om du inte vill slita av dig sjuttiotalskägget i ilska av halvtimmeslånga fighter som avslutas med ideliga Game Over-skärmar. Här är faktiskt svårighetsgraden illa genomtänkt i singelspelar-läget.

Du kan också sätta tänderna i ett tävlingsinriktat flerspelarläge där upp till sex Snakes kan gå lös på varandra i diverse lägen - deathmatch, team deathmatch, capture and base defense närmare bestämt. Detta bör mest ses som en bonus och spelar du som jag lär du hålla dig mest till co-op, eller bara solospelande.

Överlag är Metal Gear Solid: Peace Walker en skön blandning av action, stealth, story och humor. Jag fnissar åt co-op-lådan Love Box ("låda, eventuellt stor nog för två") och hur Snake ser på Sony Walkman som ett högteknologiskt underverk. Jag föredrar de stationära Metal Gear-spelen, men det är imponerande hur väl den klassiska action-formulan faktiskt fungerar som bärbart. Sammanfattningsvis blir spelet ett rejält matigt agentäventyr som ofta, men inte alltid, får en att glömma bort det bärbara formatets begränsningar. Produktionsvärdet är enormt, spelglädjen intakt och valfriheten uppfriskande. Snake ska med till stranden i sommar, så är det bara.

Detta är en annons:
Detta är en annons:
Metal Gear Solid: Peace WalkerMetal Gear Solid: Peace WalkerMetal Gear Solid: Peace WalkerMetal Gear Solid: Peace Walker
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Enormt innehåll, roligt agentpusslande, bra story, riktigt bra ljud och musik
-
Komplicerad spelkontroll, obalanserad svårighetsgrad

En andra åsikt

Petter Hegevall
Samtidigt som jag nu njutit av Peace Walker i närmare 20 timmar kan jag inte hjälpa att känna mig besviken. Inte på spelet i sig (som är det just nu överlägset bästa till PSP enligt mig) utan på att Kojima valde att göra den regelrätta uppföljaren till Snake Eater till PSP och inte till Playstation 3. För hur mycket jag än älskar Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots går det liksom inte att komma ifrån att Peace Walker är ett bättre spel på alla plan. Splekontrollen är finslipad, Close quarters combat-systemet är riktigt bra och storyn är mycket bättre och mer gripande än allt gammalt nonsens som fanns med i Metal Gear Solid 4. Tillkommer gör det faktum att Peace Walker är det djupaste och mest innehållsrika spelet i serien hittills och innehåller grafik som enkelt förnedrar cirka 99% av alla andra titlar till PSP. Om du bara ska spela ett bärbart spel i år - välj Metal Gear Solid: Peace Walker. 9/10

Medlemsrecensioner

  • Snipershooter
    Då har man köpt Peace walker till det bärbara formatet psp, nu ska man ut och rädda världen. En arme har trakasserat och koloniserat en stor del av... 8/10
  • Mr Clint
    Big Boss är tillbaka på PSPn! Kan han fortfarande visa vad han går för trots somliga begränsningar? Ja då var det dags, Peace Walker är äntligen här... 10/10
Detta är en annons: