Jag stapplar långsamt genom en korridor, halvt döende. Efter den senaste dusten med två illvilliga spjutmän är mina helande örter slut. Jag ser dagsljuset längre fram och vandrar ut på murkrönet. Längre bort väntar en grupp soldater som börjar röra sig mot mig, men både de och jag får ett större problem. En enorm drake sveper ner och grillar allt i sin väg, och det är bara med ett nödrop jag hinner kasta mig tillbaka. Medan draken vaktar muren funderar jag på vad jag ska göra. Då känner jag en rysning längs ryggraden. En annan spelare har invaderat mitt äventyr och tänker döda mig för att själv få sitt liv tillbaka. Välkommen till bana 1-1 i Demon's Souls.

Demon's Souls är på samma gång oerhört nyskapande, öppet, varierat och toppmodernt, samtidigt som det är bakåtsträvande, styrt, enformigt och väldigt, väldigt gammaldags. Det här kan verka motsägelsefullt, men sanningen är snarare att det är ett väldigt mångbottnat spel.

Efter en mestadels irrelevant bakgrundshistoria dumpas du i en ruin. Där går spelet igenom grunderna. Det är ett actionrollspel i tredjeperson, där du styr din lille riddare eller vad du nu vill skapa för figur i ett perspektiv rakt bakifrån. Så här kastar du magi, så här svingar du ditt svärd, så här använder du örter. Med undantag för en aningen stel spelkontroll och en besvärlig kamera är det tämligen standardiserat än så länge. Så kommer du in i ett trångt rum. En gigantisk demon stormar fram mot dig. Jag behöver inte ens fråga vad du gör. Du dör.

Där börjar Demon's Souls. Du hamnar i Nexus, en relativt säker och mycket mystisk plats där skruvade individer håller till, i någon sorts gränsland mellan livet och döden. Här kan du handla, förbättra dina vapen, förbättra dina egenskaper och pyssla med lite annat. Därifrån leder portaler till fem olika världar, som allihop måste bemästras men i valfri ordning, och hur många gånger som helst. Och hur många gånger som helst kommer det att bli. Det faktum att du är en ande är bara ett mindre bakslag. Du har hälften så mycket energi (tre fjärdedelar med en praktisk ring man hittar tidigt) men i gengäld slår du hårdare. Så att vara död blir snabbt normalt i det här spelet. De gånger du faktiskt lever är lätträknade.

Det ska sägas direkt: om du blir frustrerad av att dö i spel och få göra om saker är Demon's Souls inget för dig. Innan du har lärt dig fiendernas rörelsemönster och lömska taktiker kommer du att dö om och om igen. Spelet är ibland direkt sadistiskt med dödsfällor till höger och vänster. Jag lärde mig snart att hantera spjutfällorna på bana 4-1 genom att gå sakta med skölden framför mig. Tror du då inte att nästa fälla sköt spjuten bakifrån? Ibland famlar man bokstavligen i mörkret för att sedan komma ut på en pytteliten avsats ovanför en avgrund. Vips kan en halvtimmes spelande vara förgäves.

Men det är inte lika hopplöst som många gamla åttabitarsspel. Om du inte är monumentalt klantig blir du hela tiden lite starkare. Spelets valuta är själar, och varje besegrad fiende ger dig ett helt gäng. De kan du sedan använda för att förbättra dina färdigheter eller dina vapen. Skulle du dö förlorar du visserligen dina själar, men du har alltid chansen att försöka igen. Skulle du då lyckas kämpa dig fram till dit du dog får du tillbaka dem. Dör du igen, så är de förlorade. Det skapar en rättvis men utmanande situation där pulsen går om möjligt ännu snabbare när 15000 insamlade själar står på spel. Ibland räcker inte nerverna till och då kan det vara bättre att återvända till Nexus och förbruka sina själar till exempelvis ett mäktigare tvåhandssvärd. Utrustning du hittar kan också förbättra dina chanser och den förlorar du inte.

Med fem världar och sammanlagt tretton banor kunde man tro att Demon's Souls vore snabbt överstökat. Tvärtom. Varje bana är gigantisk, och fylld med hemligheter, alternativa vägar och saker som du helt enkelt inte klarar av första gången. Eftersom du kommer att besöka varje åtskilliga gånger lär du dig snart varenda vrå och vart fienderna håller till, vilket gör det hela lite mer lättspelat. Men det går aldrig, jag repeterar, aldrig att slappna av. Ett eller två slarv med pareringarna eller ett oförsiktigt hugg kan vara dödligt. Faktum är att du inte ens kan pausa spelet. Att dra upp menyerna för att byta utrustning bör du alltså göra i säkerhet, där den nu finns.

Det är den här oförlåtande men rättvisa spelkänslan som gör Demon's Souls tämligen unikt i en omvärld där automatiska sparplatser var femte meter och regenererande energi är standard, och det är på många sätt det som skapar den där gammaldags åttabitarskänslan, som när man kämpade sig fram på den sista energipricken i Castlevania eller Mega Man. Faktum är att Demon's Souls har mycket gemensamt med The Adventure of Link: Zelda II. Särskilt striderna mot envisa och svinstarka riddarfiender känns som en moderniserad version av Links äventyr.

Men det är också nyskapande på många sätt. Dels vägrar spelet konsekvent att hålla din hand. När du skapar din karaktär får du välja mellan en rad olika klasser, de gamla vanliga som soldat, barbar, magiker, riddare och så vidare. Men det avgör bara vilka grundfärdigheter du har och vilka vapen du börjar med. Väl inne i spelet måste du själv bestämma vilka färdigheter du vill förbättra utifrån hur du vill spela. Det är fritt fram att hitta en optimal blandning men också att totalt sabba för sig själv. Du kan till och med ha ihjäl de hjälpande karaktärerna i Nexus vilket gör det väldigt besvärligt för dig.

Ett annat briljant inslag är onlinestödet. Om du inte kopplar ifrån anslutningen är du alltid automatiskt uppkopplad i spelet. Det är fortfarande mestadels ett ensamspelarspel, men där du springer runt ser du ibland skimrande skepnader där andra spelare råkar vara samtidigt som dig. Förutom den kusliga effekten kan det också ge viktiga tips, om till exempel den spelare som kutar förbi dig sedan börjar slåss när han går runt hörnet. Du kan också se blodfläckar där andra har dött, vilket ger dig en liten glimt av hur det gick till (och hur du ska undvika det själv). Slutligen går det också att lämna hjälpsamma meddelanden såsom "se upp för fällan här" eller "härifrån kan du skjuta ner en fiende". Hjälper du någon annan med dina tips belönas du med påfylld energi.

Men du kan påverka andra spelare mer konkret. I andeform kan du besöka spelare som råkar vara i livet och hjälpa dem genom spelet. Lyckas ni tillsammans besegra en boss får du livet tillbaka, vilket kan göra det lättare för dig när du ska försöka på egen hand (och kanske få hjälp av någon annan). Ett elakare sätt är att invadera en annan spelares värld och helt enkelt försöka döda honom. Som ond ande slipper du slåss mot fiender och kan anfalla när han minst anar det. Eller så kan du utnyttja din immunitet och hjälpa till. Frihet, som sagt. Att helt plötsligt bli invaderad och hamna i en intensiv duell mot en annan spelare med samma förutsättningar som du själv är visserligen riskabelt men väldigt spännande. Det var vansinnigt tillfredsställande när en ond ande dök upp samtidigt som jag hade rekryterat två medhjälpare. Vi vände om och rusade tillbaka mot startplatsen i samlad trupp. Ute på borggården hittade vi honom och den tänkta lönnmördaren fick slåss för livet.

Närvarokänslan är fantastisk i Demon's Souls. Att inte veta vad som lurar bakom nästa hörn (och hur det tänker ta livet av mig) skapar en ständig spänning och allt eftersom jag lyckas ta mig längre in på okänt territorium blir jag än mer nervös. Varje framsteg blir en seger och när jag hittar ett nytt vapen som kan piska skiten ur de monster som tidigare hemsökte mig är triumfen total. Sen upptäcker jag att mitt maffiga spjut inte fungerar så bra i trånga passager och måste anpassa min taktik med nya vapen.

Den enda större bristen är spelets början. Första gången du besöker bana 1-1 är du rejält handikappad. Du är fast i andeform, utan möjlighet att tillkalla hjälp eller ens förbättra dina vapen eller färdigheter. Det lär krävas en massa trial and error och lite tur innan du ens kommer till den första bossen, Phalanx, som i sig kan vara en ordentlig utmaning. När du väl har lyckats med det öppnar spelet upp sig och alla valmöjligheter blir tillgängliga. Men jag vet att många spelare ger upp redan innan dess. Själv tog jag säkert fem timmar på mig att komma så långt, och det var bara med uppmuntran från andra spelare som lovade guld och gröna skogar som jag fortsatte.

Demon's Souls är bitvis opolerat, bitvis obalanserat och ofta frustrerande. Men samtidigt är det ohyggligt beroendeframkallande och det känns aldrig som att all tid jag har lagt ner på det är bortkastad. Demon's Souls går bokstavligen att spela i hundratals timmar och det är en frisk, nostalgidoftande fläkt i den stagnerade japanska rollspelsvärlden.