Om du ber mig tänka på 70-talet så dyker genast fyra saker upp i huvudet på mig. Först och främst tänker jag på kläder i alla Instagram-retrofiltrets färger. Sen kan jag nästan höra den svängiga discomusiken, och se alla voluminösa frisyrer framför mig. Sist men inte minst tänker jag på hårda snutar. Riktiga karlakarlar med stora puffror och ännu större mustascher. Lagmän som käkar munkar i polisbilen dagarna i ända, och som fnyser åt ord som "polisbrutalitet" och "arbetsnarkomani". Modern Dream och Team 17 måste ha tänkt i samma banor när de utvecklade det nedladdningsbara actionspelet LA Cops.
Tänk dig en blandning mellan Dirty Harry och Hotline Miami, fast inte lika bra som det kanske låter. Du kontrollerar två snutar i 70-talets Los Angeles som tar sig in i diverse belägrade byggnader för att knäppa en massa fula fiskar. Det spelar ingen större roll om uppdraget är att förstöra ett knarklabb eller rädda en gisslan, det är fortfarande dödandet som står i centrum. När alla kriminella dödats (eller arresterats, för den delen) upprepas processen tills äventyret är över. Vilket inte bör ta allt för lång tid då det endast finns åtta korta uppdrag att hitta här, samt lite bonusmaterial som låses upp därefter.
Det finns även en antydan till story att hitta i LA Cops. En av snutarna blir lämnad av frugan och dränker sorgerna i arbetet. Samtidigt får han en ny partner och de andra på kontoret snackar en massa strunt. En rad skämt om munkar och ätandet av munkar följer, och som om det inte redan fanns tillräckligt med klyschor att hitta i spelet så leds såklart polisstyrkan av en riktigt dryg chef med aggressionsproblem vid namn Mahoney. Storyn har förövrigt inget som helst att göra med uppdragen. De 30 sekunder långa mellansekvenserna är mer av fristående reklamsnuttar som spelas innan du beger dig ut på stadens gator för att sopa rent.
Dessa brister hade inte spelat någon större roll om det spelmässiga i LA Cops gjorde upp för det på något sätt, vilket det tyvärr inte gör. På pappret låter det som sagt bra: Två snutar täcker varandra medan de rensar rum efter rum, där varje kula är dödlig och minsta misstag innebär "game over". Hur man nyttjar sin ammunition och sina medkits är essentiellt, men viktigast av allt är att veta hur banan ser ut och var fienderna gömmer sig. Det gäller även att placera de två poliserna så att de täcker varandra ifall de blir stormade av en grupp fiender. Ett lite smartare actionspel, med andra ord, men det finns så många irritationsmoment att hitta här vilket förstör upplägget helt och hållet.
Allting i LA Cops känns slumpmässigt. Du vet aldrig om skotten du avfyrar kommer ta sig genom dörren, om fienden på andra sidan fönstret kommer se dig, om skurken du skjuter mot kommer kräva mer än ett skott, eller hur långt ljudet av din pistol kommer ta sig. Samma scenario kan ha två helt olika utfall. Värst av allt är polispartnern som du placerat för att kunna täcka dig, då fienderna i nio fall av tio hinner skjuta först. Det intressanta partnersystemet tappar såldes sin mening, för ingenting går att planera i förväg. Det kanske låter spännande, men LA Cops försöker faktiskt vara ett strategiskt actionspel. Det lyckas bara inte. Det spelar ingen roll om man har tålamod för det kan fortfarande sluta i frustration och svordomar. Och när man väl klarar en bana, ja då känns det mest som att man haft tur.
Det är möjligt att LA Cops hade blivit ett riktigt coolt spel om utvecklarna fått mer tid på sig att finslipa sin idé. Kanske man kunde ha bakat in en spännande polisberättelse här någonstans, eller rent utav förlängt kampanjen så att den inte var över efter en eller två timmars speltid. Just nu känns det som en otestad betaversion snarare. En riktigt snygg sådan förvisso, men något av ett magplask på alla andra fronter som räknas.