Vad är det här för spel? Varför ska det här förbjudas och varför är den amerikanska hem och skola-föreningen i upplösningstillstånd? Spelet ser ju ut som Micro Machines tänkte jag. Alla frågor besvarades dock så snart jag tagit de första turerna i DMAs uppseendeväckande start på en av mina favoritspelserier. Möjlighet, frihet; ni vet. Allt det där gjorde GTA till ett superbt spel, trots grafiken som kändes gammal och minkig liksom. Tvåan var inte fullt lika bra men underhållande. Det var säkert fler med mig som inte väntat sig en tredje del innehållande de kvaliteter det gjorde.

Alla som äger en Playstation 2 och inte spelat GTA3 borde torteras enligt rysk tradition. Jag pratar om det tveklöst bästa spelet under föregående år och det mest sålda till konsolen. Jag pratar om den tredje delen i en omåttligt populär spelserie som nu växt till något gigantiskt. Vice City är vinterns mest efterlängtade spel, alla kategorier.

Där Sonny Crocketts påstådda polisetik i Miami Vice eller Tony Montanas allmänt begränsade färdigheter som skytt i Scarface sätter stopp kan du ta vid. Alla som växt upp med Michael Manns kultklassiska TV-serie kommer direkt att känna igen sig. Kryplimkavajer och vita skinnloafers utan strumpor är på modet igen, och jag har redan inhandlat. Du är småskurken Tommy Vercetti i ett fiktivt Miami, Florida, anno 1986 och påbörjar en händelserik karriär på brottets bana. När spelet börjar har Tommy precis släppts från fängelset där han avtjänat ett 15 månader långt fängelsestraff för ett »jobb« han utfört åt maffiafamiljen Forelli. The Forellis uppskattar Tommys lojalitet och att han inte angett några medbrottslingar för att förkorta sitt straff. Därför ger de honom omedelbart nya uppdrag. En ouppklarad knarkaffär kräver Tommys insats varpå han snart luras, blir av med både pengar och knark och snabbt måste återgälda förlusten till familjen Forelli. Detta är upptakten på en underbart förpackad 80-talshistoria om blodsband, löften, knark och organiserad brottslighet. Alla som myst åt Marlon Brandos sluddrigt klassiska kommentarer i Gudfadern eller fnittrat åt motorsågsscenen i Scarface kommer att älska detta, tro mig.

GTA Vice City är lika ickelinjärt i sitt upplägg och lika dynamiskt och varierat som GTA3. Skillnaden är att Vice City är större, bättre och roligare på alla tänkbara sätt och olagligheterna har trappats upp ytterligare. Jag sitter just nu i redaktionens soffa, morgontrött och seg och har bara efter några timmar i den andra stadsdelen upplevt mer brutaliteter idag än vad jag gjorde under hela tiden jag spelade GTA3. Rånade just en bank, blev medlem i ett MC-gäng och har precis blivit utsedd till ny chef för en porrfilmsstudio, vilken smakstart på dagen! Ska skriva klart det här stycket, sen ska jag bege mig tillbaka till 80-talet och spränga en livsmedelsbutik. Uppdragen höll mycket hög klass i föregående spel men har här blivit ännu mer mångsidiga och genomtänkta. Istället för att utföra ett fristående moment och sedan återvända till arbetsgivaren väver Vice City in flera deluppdrag och små, uppfinningsrika utmaningar. Att spränga den där livsmedelsaffären var inte alls så enkelt som jag trodde då stället var proppfyllt av munkhungriga poliser. Lösningen fick bli: döda en polis i en gränd för att därpå stjäla dennes kläder och på så sätt kunna smälta in bland de andra i affären och plantera bomben. Poff!

Spelmässigt fungerar Vice City som sin föregångare. Kontrollen är näst intill oförändrad så när som på några enstaka tillägg. Tommy kan nu bland annat kasta sig ur rullande fordon och tillkommit har ett välkommet sikte. Det är fortfarande alltid enklare att kontrollera bilarna än vad det är att kontrollera Tommy då han ger sig av till fots. Jag har dock inga problem med kontrollen alls, vilket jag heller inte hade i GTA3. Vissa menar att det stundtals är näst intill ospelbart då kontrollen både är slarvigt utförd och bångstyrig. Något jag inte håller med om. Visst tar det en stund innan man är helt van och fläckfritt kan styra Tommy på hans vredesuppdrag. Dock är detta inte annorlunda än i andra favoritspel i andra genres som Tomb Raider, Metal Gear Solid eller Resident Evil. Jag vet inte hur många stup Lara trillade utför innan jag till fullo kommit överens med kontrollen. Trots detta är dock både Tomb Raider och Vice City två av mina absoluta favoritspel, alla kategorier.

Tillkommit har möjligheten att flyga diverse flygplan och helikoptrar samt motorcyklar, vespor och mopeder. Något som Rockstar tydligen tänkt inkludera redan i GTA3 men utelämnat på grund av tidsbrist. Dessa nya fordon tillför en hel del till spelet, framförallt helikoptrarna som låter mig flyga fritt över staden och landa på nästan alla hustak.

Den övergripande designen är bland det bästa jag sett. Rockstar har fångat känslan av det stilmässigt skitfula 80-talet på ett underbart sätt. Kläderna skriker i rosa, turkost, blått, grönt och bilar, brudar och vapen återger en perfekt, tidsenlig atmosfär. Grafiken är även denna gång baserad på Criterions Renderware-system och låter spelaren fritt härja i en betydligt större stad än i GTA3. När gryningen faller lyser Miamis innerstad upp av allt osmakligt neonljus i alla regnbågens färger. Det är härligt att bara glida runt i en vit Lamborghini och låta skenet från neonrören speglas på den blanka motorhuven. Musiken är lysande med den bekanta radiofunktionen fylld av rolig 80-tals-kitsch. Röstskådespeleriet håller absolut toppklass precis som ljudeffekterna.

Visst, jag har också stött på några smärre buggar i Vice City och hört folk gnälla över glassbaren, sure och visst hade Rockstar kunnat utesluta dessa med ett par veckors extra buggtester. Detta är dock petitesser i ett superbt spel där spelbarheten och underhållningsfaktorn överskuggar alla smärre problem och lämnar mig fnittrande i soffan.

Sammanfattningsvis är detta en stilstudie i spelutveckling och mitt absoluta favoritspel till Playstation 2. Vice City, möjligheternas stad... Jag återvänder, för att försöka spränga ytterligare en livsmedelsbutik. Minst.