Transformers: War for Cybertron

Ett av mina bästa minnen i livet är tiden från det sena lågstadiet. Varje dag klockan 15 kom ett nytt avsnitt av Transformers. Vårt kvarter var med i ett pilotprojekt för att testa på kabel-TV, något som var både nytt, dumt och onödigt enligt svenskar födda och uppvuxna i det ganska vänsterkonservativa Sverige. Jag älskade dock kabel-TV, och att vara barn på den tiden var underbart.

Trams som pedagogiska barnprogram existerade inte ens, och program som Mask, He-man, G.I. Joe och såklart wrestling kom att prägla hela min uppväxt. Bäst av dem alla var dock Transformers. Till skillnad mot nästan samtliga andra serier dalade inte populariteten, och Transformers har hållit sig vid liv genom åren med otaliga nya serier som Beast Wars, Armada och de senaste åren även Michael Bay-filmerna.

Och det är lätt att se varför. Transformers är lite som en pojkdröm. Serien innehåller enorma robotar, massor av hightech, krig och saker som går sönder. Vad finns det inte att gilla för en liten parvel, liksom. Och fascinationen håller i sig, de flesta gamla fans tycks ha uppskattat de nya filmerna (åtminstone den första som faktiskt var bra), och det är främst till dessa som High Moon Studios vänder sig till med sitt Transformers-spel. De, och de som bara gillar bra actionspel.

För Transformers: War for Cybertron är ett riktigt bra actionspel hur man än vänder och vrider på det. Det är ursnyggt, blytungt, har helsköna bossfighter och riktigt bra variation i striderna, något som gör att man både glömmer och förlåter en ganska trist bandesign, nästan helt utan överraskningar.

I grund och botten liknar Transformers: War for Cybertron mest Gears of War. Du har en ganska tungstyrd (inte något negativt i ett spel som detta) huvudperson som springer mellan skydd, hoppar över föremål och framför allt brassar fiender för allt vad kjoltygen håller. Där slutar dock liknelserna och det som lyfter spelet är det enkla faktum att man spelar som Transformers.

Ja, och inte bara en förresten. Inför varje bana kan du välja mellan en av flera radikalt skilda robotar som fodrar sin helt egna spelstil. Om du tycker stil och finess är tramsigt och föredrar att låta vapenmynningarna föra din talan kanske genomonde plåtfejan Megatron kan vara något för dig, medan mindre och snabbare Barricade fodrar en helt annan spelstil med mer taktik.

För er som inte är bevandrad inom Transformers-världen så utspelas Transformers: War for Cybertron på robotarnas hemplanet Cybertron. Ett ganska kargt och grått ställe, vilket är spelets enskilt största svaghet. Cybertron är stor, mäktig och att titta bort mot horisonten är ofta mäktigt. Men banorna är väldigt linjära och ganska finesslösa. Hade man fått styra Marcus Fenix genom dem hade man nog ledsnat ganska snabbt, men nu är man som sagt Transformers.

Därmed finns möjligheten att när som helst förvandla sig och tackla striden på det sätt man önskar. Dessutom finns partier speciellt designade för det alternativa förvandlingsläget. Exempelvis köra ilsnabba race över vindlande broar eller förvandla spelet till ett shoot 'em up i rymden där man kryssar fram med ett rymdskepp.

Till det ska läggas att man hela tiden kan spela co-op med två polare och tillsammans bomba sig igenom äventyret. Allt detta sammanlagt bidrar till det jag nämnde ovan, nämligen att man aldrig hinner tänka på hur steril den krigshärjade stålplaneten faktiskt är.

Spelet är uppdelat i två ganska radikalt skilda delar där man börjar som de genomonda Decepticons, men mitt i storyn skiftar till Autobots och får en helt annan syn på vad som händer. Båda sidor är fyllda av fan-favoriter som bland andra falskspelaren Starscream, iskallt beräknande Soundwave och mister Taskmört himself - Megatron - hos de onda. Detta medan man hos Autobots får spela som alltid lika charmige Bumblebee, äkaren Ratchet och såklart über-hjälten Optimus Prime.

Ett fräscht berättande som ger en djupare förståelse i vad som händer och som gör en ganska banal historia riktigt intressant under den mer än acceptabla speltiden (tog mig runt 12 timmar att klara). Dialogen är också rena rama julafton för Transformers-fans, och inte bara för att Peter Cullen återigen repriserar sin roll som Optimus Prime, utan för alla de påskägg som Highmoon Studios varsamt gömt överallt. Det är hela tiden högtravande, men väldigt kärleksfullt och fans av den gamla serien kommer gilla detta knivskarpt.

Det jag gillar bäst med Transformers är dock boss-fighterna. Liksom i det gamla Transformers till Playstation 2 har utvecklarna tänkt på att nyttja kolosserna från den värld det utspelas i. Det betyder i praktiken att man stöter på bland annat både Omega Supreme och Trypticon. Två av seriens verkliga bjässar som båda förvandlas till baser avsedda att inhysa Transformers-figurer (som ju inte är direkt små till att börja med).

Tack vare smart användande av Unreal III-grafikmotorn är Transformers: War for Cybertron en fröjd att se på. Alla de brister folk brukar skylla på grafikmotorn, förvandlas snarast till fördelar i en så artificiell värld som Cybertron ju faktiskt är. Till det ska lägga urgrymma effekter och bra ljud. Endast småtrist musik drar ned ljudbetyget.

Många av er har säkert redan laddat ned Transformers: War for Cybertron-demot som släpptes på Xbox Live förra veckan. Er behöver jag förmodligen inte upplysa om hur ösigt multiplayer är, men för er andra vill jag slå fast att Highmoon Studios inte gjort den klassiska missen att peta in multiplayer-stöd bara för att det måste finnas i alla spel nuförtiden.

Visserligen finns den sedvanliga uppsättningen dödsmatcher och flaggfångande, men de är alla roliga att spela och det går faktiskt att bli riktigt bra. Anrättningen blir heller inte sämre av att man kan bygga sin egen kämpe till multiplayer-matcherna och se till att han får de egenskaper man värdesätter.

Highmoon Studios har även spelat sin beskärda del Gears of War 2 och tagit fram en egen snitsig variant av Horde, här kallad Escalation. Här samlar man poäng under rundorna genom att spela bra, vilka sedan kan spenderas på liv, ammunition eller värre bössor. Sistnämnda är vad alla vill ha, men utan liv dör man och utan ammunition blir det svårt att tjäna nödvändiga poäng. Något som gör det retligt utmanande och roligt att spela och tävla med lagkamraterna om att skaffa den värsta utrustningen.

Det är svårt att inte gilla ett spel där man kan dubbelhoppa upp i luften och förvandla sig till ett jetflyg för att sekunden senare inleda dogfights med fienderna, eller ha problem med ett övermäktigt motstånd och förvandla sig till en tank och skjuta alla till mekaniskt strössel. Visst kan fienderna ibland sakna lite variation och världen är absolut i gråaste laget, men Transformers: War for Cybertron är skitkul att spela och i slutändan är det faktiskt allt som räknas.