Svenska
Gamereactor
recensioner
Singularity

Singularity

Efter två år och åtta månaders utveckling är äntligen Ravens ambitiösa Singularity färdigt. En skeptisk Petter Hegevall har gått från "det ser rätt segt ut" till "helvete vad skoj det är att förvandla fiender till pressylta". Läs Sveriges första recension av actiondräparen som glömdes bort...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Kapprustningen slog slint. Einsteins superbomb gav USA ett övertag. Ryssarna greps av panik. En panik som ledde till en 12.000 man stor operation där en ny energikälla skulle uppfinnas. E99 föddes, och något fasansfullt stod inför dörren. En energikälla så kraftfull att bomber och vapen baserade på ämnet hotade att utrota hela den fria världen. Stalins plan var i rullning. Sanningen delges för första gången i Ravens nya actionspel.

Året är 1955. Den ryska regeringen har sopat igen alla spår efter katastrofen. Katorga-12, en avlägsen ö någonstans i Stilla Havet är idag en spöklik plats. Kalla kriget-experimentet kring nyfunna och topphemliga energikällan E99 skördade massor med människoliv och ingen vet vad som egentligen hände. Jag tar kontrollen över Nate Renko, ärrad stridspilot och orädd specialsoldat som beordras utreda den ovanligt starka mängd strålning som kommer från Katorga-ön. I spelets inledande filmsekvens kraschlandar Nate tillsammans med en halv pluton taggade stridspittar på Katorga. Han är vimsig, mörbultad och sugen på stut. Eller ja, det sista är en ren fabrikation av Ravens digitala sanning, men allt annat stämmer.

Kort efter att Nate återfått medvetandet och påbörjat utforskningen av den skräckinjagande miljö han vaknade i, hittar han en liten grunka som häftigt nog har förmågan att kunna manipulera tiden. Grunkan fästes på handen och kan sedan vridas likt en gammal klocka för att hoppa mellan E99-experimentets början (1955) och till Nates reella nutid (2010). Singularity börjar trevande... och accelererar sedan med sådan kraft att merparten av actiongenren lär gripas av akut avundsjuka.

Det tar inte lång tid för Nate att förstå att någonting otrevligt pågår på Katorga. Nikolai Demichev heter den mantelprydda diktatorn som reser fram och tillbaka i tiden för att försöka återfinna E99-bomben och därmed förändra tidens tand. Nikolai måste stoppas. Han är precis så galen som ryska slutbossar ska vara, han har skjutit Nates bästa kompis, hotar med att förinta hela världen samt bär en pälsklädd mantel av chinchillapäls. Nates uppdrag är inget lätt sådant, men någon måste städa upp röran som 55 år av galenskap resulterat i. En psykotisk rysk diktator måste stoppas. 800 ryska elitsoldater måste dräpas. 400 muterade källarmonster måste pulveriseras.

Detta är en annons:

Välkommen till Singularity.

Jag hade ärligt talat inga större förväntningar på det här spelet. Det rullande demot jag fick kika på för ett drygt år sedan imponerade inte och eftersom Raven inte ville skicka oss en förhandsversion - började jag ana ugglor i mossan. Det händer ibland att en utvecklare/utgivare väljer att skicka oss recensionskopiorna sent (ibland efter spelet släpps) för att på så sätt försäkra sig om att vi som spelmedia inte ska avskräcka er läsare från ett eventuellt inköp av ett skitspel. Det händer regelbundet. Tyvärr. Och i fallet Singularity började det lukta gammal katt.

Recensionsversionen anlände igår, på morgonen. Ett dygn på mig att spela igenom äventyret, testa multiplayer, fånga minst 36 stycken screenshots och skriva en 10 000 tecken lång text. Jesper gren, skrek, svor och bråkade om att han redan hade bokat Singularity för recension, men meddelade även att han inte skulle ha tid att spela det förrän efter helgen. Så lotten föll på mig. Jag var inte särskilt sugen (alls) då jag inledde min mardrömsdag tillsammans med Nate Renko.

Och nä, det började verkligen inte bra. Singularity inleds med en generisk och alltför slappt berättad filmsekvens om det misslyckade experimentet kring E99. Den följande timmen är gråbrun, mörk och forcerad. Spelkontrollen känns lite väl sladdrig och fienderna framstår som menlösa nonsensmutanter med enorma aerobics-rumpor. Jag suckar. Biter ihop. Och kör vidare.

Detta är en annons:

Nate tas till fånga av spelets superskurk. Hans vän blir mördad. Nate rymmer, får hjälp av en Alyx-liknande donna från gerilla-gruppen Mir-12. Jag hittar TMD-handsken (Time Manipulating Device) och börjar få grepp om det spelmässiga djup som Singularity tänker erbjuda mig. Efter det blir varje checkkpoint tätare, varje uppdrag tuffare och varje fiende coolare. Raven visar prov på flertalet briljanta förmågor i Singularity som de kanske aldrig skrutit med tidigare. Tempovariationen är perfekt, miljövariationen lysande och narrativet lämnar ingenting att önska. Trots ett linjärt upplägg och en ganska grundläggande story om en världsomspännande konspiration - lyckas Singularity hela tiden överraska. Det finns så många spelmoment under äventyrets 12 timmar som förtjänar att hyllas i skriven form. Det finns så många delar av det här spelet som är helt perfekt utförda.

För under de senaste två åren har jag känt mig som världens argaste actionälskare. Jag har spelat en stor del av allt som släppts i genren och även om jag givetvis njutit av några - har det släppts på tok för mycket spel proppade med irritationsmoment. Kulor som framstår som magnetiska och oavsett positionering träffar ens huvud. Fiender som ser en på 9000 meters håll, vapen som både känns och låter som tryckluftspistoler och slaviskt superkorkade kompasser som hela tiden pekar åt det håll man ska gå. Actiongenren har för min egen del urholkats lite under de senaste åren även om framförallt Killzone 2 och Bioshock är två lysande undantag.

Jag hade någonstans börjat tro att jag inte längre (egentligen) gillade actionspel. Att jag var trött på spel rent allmänt och tappat lite av gnistan som jag levt på de senaste 20 åren. När jag under en av spelsessionerna med Battlefield: Bad Company tappade humöret och slog sönder min redaktionstelefon frågade sig Jonas Mäki detsamma. Hade jag tröttnat på genren?

Singularity har varit en underbar bekantskap för min del: inte bara har jag spelat med ett stort (och motbjudande) leende på mina läppar, jag har även haft stora problem med att stänga av och därmed inte sovit mer än kanske fyra timmar natten som varit. Jag är en zombie dagen till ära, farligt nära de muterade ruskprickarna som lever rövare i kloakerna på Katorga-12.

Singularity skapar ingen irritation. Singularity gör mig inte så tokig att jag vill bryta sönder min nya redaktionstelefon eller mikra Mäkis byxor. Jag har inte varit det minsta irriterad under mina timmar tillsammans med Nate. Detta för att varje moment polerats, balanserats och noggrant passats in i en väldigt väl sammanhållen helhet som doftar av Half-Life, Prey och Bioshock. Fienderna skjuter inte magnetiska kulor. Nates huvud syns inte på 9000 meters håll, jag fastnar inte i möblemanget, vapnen låter inte som tryckluftspistoler och här finns ingen hjälpande hand som pekar mig dit jag ska som om jag aldrig hade spelat ett spel förut i hela mitt liv.

Nej. Singularity står stadigt med båda fötterna på en grund vars premiss bäst nyttjats i Half-Life-spelen. Ett linjärt upplägg förklätt som ett mer öppet actionspel. Perfekt tempovariation lämnar utrymme för fysikbaserade pussel och välkomna andningspauser medan storyn delges ur ett slaviskt förstapersonsperspektiv. Singularity har massor gemensamt med Half-Life 2. Det har även mycket gemensamt med Prey och Bioshock och det är i slutändan en härlig blandning som bjuder på lika många bekanta som fräscha moment.

TMD-handsken som Nate hittar bara efter cirka 40 minuter in i äventyret fungerar som en blandning mellan gravity gun i Half-Life 2 och plasmiderna i Bioshock. Under spelets gång uppgraderar Nate TMD-grunkan som i slutändan är ett av de roligaste vapnen i ett actionspel genom alla tider. TMD-handsken kan få saker att åldras 55 år på en sekund. Den kan skapa kraftfält och döda fiender på en grisblink, den kan sakta ned tiden och den kan lyfta objekt (och fiender). I striderna med spelets alla fiender är den valfri. Singularity tvingar aldrig spelaren att spela på ett visst sätt utan uppmuntrar istället till variation, väcker en nyfikenhet som i slutändan blir förtrollande. Istället är det under äventyrets lugnare kapitel som TMD måste nyttjas för att ta sig vidare.

En halvöppen grind måste bändas upp. Jag tar en sönderrostad container, lägger den under grinden, siktar på den och spolar tillbaka tiden 55 år. Lådan vecklas upp till en tre gånger så hög och nylackad stålbox, varpå grinden tvingas upp och låter mig passera. En dörr blockerar vägen till nästa rum. Hänglåset går inte sönder trots envis maskingevärseld. Jag spolar framåt tiden 55 år och låset har rostat sönder. Dörren går att öppna med en lätt knuff.

Överallt i Singularity finns det små mysiga pussel av det här slaget. Ibland saknar de fantasi och blir mer en upprepning av det senaste pusslet men gjorde, men överlag fungerar den här delen ypperligt och bidrar till samma sköna tempomässiga avbräck som pusslen i Half-Life 2 eller Bioshock gjorde.

I stridens hetta är TMD-handsken lika rolig (om inte roligare) än Gravity Gun i Half-Life 2. Det går att bygga fällor genom att använda sig av bensintunnor och gastuber, det går att skicka en chockvåg mot en fiendetrupp för att sedan (medan de befinner sig i luften) sakta ned tiden och prickskjuta av deras armar med snipergeväret. Singularity blir inte sällan en lekstuga där jag envisas med att självdö för att få testa en nyligen avslutad strid igen. Testa en annan anfallsvinkel, testa ett annat vapen, använda TMD-hansken på ett annat sätt.

Att fienderna tappar armar, ben och huvudet om du siktar och träffar något av dessa må mycket väl vara en bagatell men samtidigt något som jag saknat innerligt ända sedan Soldier of Fortune. Det är ändå något visst att smyga upp bakom en grupp fiender och brassa grovkalibrig kulspruteeld på deras ben för att sekunden senare se dem ligga på marken och vråla, benlösa. Om det gör mig mentalt skadad så skyller jag som sagt allt på gamla Soldier of Fortune.

Nr det gäller vapenarsenalen i Singularity så är det svårt att hitta något direkt negativt. Här finns alla de standardvapen som ett actionspel av den här typen måste innehålla (maskingevär, pistol, hagelbrakare, prickskyttegevär) men en bit in i äventyret dyker det även upp en del sköna överraskningar. Bland annat bjuder Raven på en otroligt underhållande liten superkompakt garantkastare kallad Dethex som även fungerar som en fjärrkontroll om man vill precisionsrulla in sida E99-granater där fienden befinner sig. Vid ett tillfälle lyckades jag smyga mig på en grupp mutanter som alla satt och kalasade på en rysk soldat jag tidigare skjutit. Tyst som en mus lyckade jag släppa ned en E99-granat från specialgeväret som jag sedan, via en liten springa i väggen, rullade in, placerade rätt under arslet på mutanthopen innan jag avfyrade den.

Ett annat otroligt befriande vapen är The Seeker. Denna livsfarliga krutpåk har inspirerats av Max Payne och fungerar lite som den gamla finska dödspolisens sniperpuffra, fast med betydligt mer eldkraft. Varje gång man avfyrar en kula med The Seeker följer kameran med den på sin bana och låter spelaren styra kulbanan i slow motion. När den väl träffar sitt mål uppstår en medelstor explosion vilket exempelvis med lätthet spränger bort både armar och skalle på valfri fiende. Vapnen i Singularity är helt enkelt briljanta.

När det gäller den visuella biten är Singularity det snyggast designade actionspelet sett ur förstapersonsperspektiv sedan Killzone 2. Ravens grafiker har skapat en retro-futuristisk värld som flera gånger byter skepnad från söndertrasat sci-fi-dystopisk till toppfräsch 50-talsidyll. Kontrasten är enorm och det är härligt att se hur allt i Singularity ser ut att höra samman, från den största bossen till den minsta lilla detaljen är verkligen perfekt utformade för att passa utmärkt i spelvärlden.

Den tekniska biten lämnar heller inget att önska då Raven gjort storverk med Unreal Engine 3. Modellerna är komplexa och väldigt snyggt gjorda, texturarbetet är lysande och animationerna likaså. När det gäller ljussättningen så är detta i samma klass som Bioshock, eller Metro 2033. Katorga är en läbbig plats fylld med mörka skrymslen. När spelvärlden med jämna mellanrum sedan öppnar upp sig och släpper ut Nate i dagsljuset är det ibland svårt att tro att den här grafikteknologin är snart fem år gammal. Snyggast är Singularity i de sekvenser då realtiden åldras medan man springer igenom den. Ombord på ett sjukande lastfartyg ser Nate hur färgen på väggarna torkar och trillar bort medan han löper korridorerna.

Ljudkvaliteten är inte fullt lika bra som grafiken men fortfarande mycket väl godkänd. Röstskådespelarna gör bra ifrån sig även om den påklistrade ryska brytningen blir tröttsam i längden. Ljudeffekterna är riktigt bra och den dynamiska musiken fungerar väldigt effektivt.

När det kommer till multiplayer-delen har jag tyvärr inte haft särskilt stor möjlighet att testa vad Singularity går för. Det har knappt funnits några andra online som spelat Singularity och bortsett från ett tiotal matcher mot enstaka skjutglada kollegor från Gamereactor Danmark har jag inte lyckats dissekera just den här delen av spelet. Säga kan jag dock att banorna verkar väldesignade och att vapnen gör sig väldigt bra i multiplayer. Raven har ju som vi alla vet ingen blygsam meritlista när det gäller välgjorda multiplayer-komponenter. Jag får enkelt lov att återkomma med mer köttiga multiplayer-intryck vid ett senare tillfälle.

För min egen del är Singularity utan någon som helst tvekan årets hittills största överraskning. Jag hade som sagt förväntat mig ett medelmåttigt spel kraftigt beroende av en gimmick-doftande spelmekanik. Istället fick jag en ljuvligt ombytlig och strukturellt retroskön actionexplosion som jag håller givetvis rekommenderar till dig som liksom jag älskade Bioshock, Prey och Half-Life 2.

Gillar du actionspel bör du definitivt ge Singularity en chans. Likaså om du kanske tappat tron i genren och vill se något fräsch. Det är sällan action, äventyr, pussel och story gifter sig så här bra och bildar en så övertygande helhet. Singularity kommer att stå emot tidens tand riktigt bra - betydligt bättre än de stackars ryssar jag möter på Katorga-12.

Tävla och vinn ett exemplar av Singularity!

SingularitySingularitySingularitySingularity
09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Underbara miljöer, smarta fiender, roliga vapen, varierade banor, tuff tidsmekanism, coola bossar, välskriven story
-
Tråkig inledning, väldigt linjärt
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Jonas Mäki
Att skapa en 100% originell och snyggt sammanhållen spelvärld är idag inte det enklaste. Det mesta är redan gjort. Det Raven har skapat i och med Singularity liknar dock inget annat spel jag någonsin testat och det gäller både designen och den spelmässiga biten. Actionmomenten är intensiva och varierade, storyn är stilfullt berättad och jag är väldigt svag för möjligheten att förändra åldern på vissa objekt i spelvärlden. Pusslen tenderar att bli en aning enformiga och ibland fastnar jag i miljöer där jag inte vet varken var jag ska eller vad jag ska göra. 8/10

Medlemsrecensioner

  • ovesmedberg
    Testad version: PS3, PAL Bekämpa det förflutna, rädda framtiden, stoppa singulariteten. Upptäck sanningen bakom en massiv mörkläggning av det... 7/10
  • Neisseria
    Spelet börjar när en elektromagnetisk våg från en obebodd ö som heter Katorga-12, en gång som innehas av Sovjetunionen, skadar en amerikansk... 9/10
  • zwqase
    Efter att en elektromagnetisk våg skadar en amerikansk spionsatellit sänds ett militärt team iväg till ön kallad Katorga-12 för att undersöka... 8/10
  • Gröngås
    Jag har länge funderat över ett inköp av Singularity men tvekat. Främst på grund av att Gamereactor är det enda av de spelmedier jag tar del av... 9/10
  • Perluck
    Det var ett tag sen man spelade någonting så överraskande, ett spel som kom från ingenstans men som samtidigt lämnat goda minnen hos mig. Jag... 8/10
  • Jokez
    Ryssland försökte skapa ett vapen som världen aldrig skådat, slår det väl ut eller kommer precis allt gå käpprätt åt skogen? Singularity... 9/10
  • addeSYNC
    När Kalla kriget inleds på femtiotalet står världsmakterna med atombomber och långdistansrobotar beredda att försvara land och rike ner i... 8/10

Relaterade texter

SingularityScore

Singularity

RECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

Efter två år och åtta månaders utveckling är äntligen Singularity färdigt. Petter Hegevall har förvandlat ryska soldater till pressylta



Loading next content