Isla Trueno är påhittat. Ett fantasiland vars natur påminner om Venezuela och vars logik påminner lite om Mumindalen. En ilsken general med ett bastant helskägg vid namn Vasquez slaktar befolkningen, producerar våldsamma mängder kokain och kränger vapen till en grupp terrorister. Något som Pentagon helt enkelt inte kan acceptera. Så! In skickas två stycken Delta Force-prickskyttar, redo att förvandla gubben i skägg till en rykande hög dökött.

En av dessa topptränade prickskyttar (Tyler Wells) kontrolleras av dig. Detta utifrån ett traditionellt förstapersonsperspektiv med sniper-puffran i högsta hugg. Du ombeds smyga dig igenom ett antal djungelbanor för att strax innan lunch placera en 7,62 mm-kula mellan Vasquez ögon. Det blir en ganska tafatt och spelmässigt spastisk strapats till den önskade positionen och bortsett från snygg grafik lyckas inte Sniper: Ghost Warrior övertyga.

Väl på plats, med geväret i högsta hugg lyckas Vasquez komma undan eftersom kulans bana förändras av en påpasslig gasexplosion som inträffar precis exakt samtidigt som man avfyrar sitt skott. General Vasquez är arg. Och lite rädd. Han flyr (med sitt skägg) i en båt medan spelaren (du) beordras mörda alla soldaterna som försvarade honom, alla soldaterna i hela djungeln och sedan följa efter skägget för att avsluta uppdraget.

Sniper: Ghost Warrior är upplagt som ett stealth-spel där man uppmuntras att smyga sig igenom miljöerna, på huk. Längst nere i bilden finns en mätare som försöker berätta för mig hur synlig (eller dold) jag är. Den här mätaren koras härmed till världens sämsta mätare genom alla tider då den ibland meddelar att jag är helt osynlig trots att jag står upp, på taket av en hummer (mitt på blanka dagen) och skjuter automateld mot närmaste barack. Samma stealth-mätare säger inte sällan att jag är fullt synlig för samtliga av fiendesoldaterna (som genast börjar skjuta, och träffar alltid rätt i huvudet med 100% av alla avfyrade skott) trots att jag ligger ned i välvuxet höggräs, iklädd sniper-kamouflage.

Jag har flera gånger skrivit om hur gärna jag spelar som prickskytt. Jag älskar sniper-momenten i spel som Hitman, Killzone 2, Half-Life och Call of Duty och tycker ofta att det är märkligt att det inte utvecklas fler renodlade sniper-spel. Orsaken är dock självklar efter endast ett par timmar tillsammans med Ghost Warrior; stealth är svårt. Svårt att bemästra, svårt att genomföra. Det ställs stora krav på nästan perfekt artificiell intelligens och spelvärlden måste vara förhållandevis öppen och fri för att spelaren själv ska kunna välja sin väg.

Ghost Warrior innehåller vidsträckta spelmiljöer. Valfriheten när det gäller främst vägval är tillräckligt tillfredsställande. Man kan springa rakt på och försöka skjuta alla fiender likt en frustande Rambo-klon, eller man kan välja något lite mer subtilt genom att krypa fram på knäna genom djungelns tätaste växtlighet. Problemet är att inget av alternativen fungerar särskilt bra. Sniper: Ghost Warrior känns i många avseenden som ett halvfärdigt spel.

Det främsta problemet, det som gör att Sniper: Ghost Warrior på regelbunden basis framstår som världens kanske dummaste stealth-spel, är att smyg-mekaniken helt enkelt inte fungerar. För hur väl man än gömmer sig, är det sällan några problem för fiendesoldaterna att få syn på en, trots skugga, höggräs, buskar och en avancerad kamouflage-dräkt. Soldaterna kan se att det kryper någon i buskarna (även nattetid) på flera hundra meters håll, och har en kuslig förmåga att träffa med precis varenda skott som de avfyrar.

Sniper: Ghost Warrior är på grund av just detta ett otroligt irriterande och osannolikt tålamodskrävande actionspel som likt Kane & Lynch tar fram det allra sämsta ur mig. Jag kryper längs marken, gräset är 90 cm högt och skymningen har börjat falla. Mitt uppdrag är att oupptäckt passera genom en by nedlusad av soldater. Jag smyger, sakta. Det går otroligt långsamt. Pang! Skjuten i skallen av en soldat på 800 meters håll. Game Over. Jag börjar om. Samma sak händer, även fast jag smyger ännu långsammare den här gången.

Efter tio försök ger jag upp och stormar byn istället med min finkalibriga lilla skitpistol. De första två fiendesoldaterna reagerar genom att öppna eld mot en... sten. Jag står bredvid dem i flera minuter och ser hur de tömmer magasin efter magasin mot stenen innan jag hugger dem i halsen med kniven. Sniper: Ghost Warrior är stundtals så puckat att det saknar motstycke.

Utvecklarna, City Interactive, har på förhand pumpat oss med fräcka pressreleaser om den mängd realism som det här spelet innehåller. Tydligen måste man enligt City Interactive ta hänsyn till vinden, gravitationen, Jordens rotation samt ens egna hjärtslag innan man avfyrar sitt prickskyttegevär i Ghost Warrior. Det låter såklart extremt coolt, men det fungerar inget vidare, framförallt inte eftersom man hela tiden kan sakta ned tiden (bullet time) och därmed varken behöver bry sig om hjärtslag eller vind. Det enda som krävs för att knäppa tusentalet urkorkade fiendesoldater i Sniper: Ghost Warrior är hastiga tryck på den högra triggern efter att ha aktiverat slow motion-funktionen.

Byter man svårighetsgrad från "Normal" till "Hard" krävs det förvisso mer av en för att sätta de där perfekta huvudträffarna, men jag har ändå svårt att se hur detta skulle vara "100% realistiskt".

Sniper: Ghost Warrior innehåller inte bara sniper-uppdrag. Efter ett par timmar byter kampanjen skepnad och Tyler byter plats med en Special Forces-snubbe med sedvanlig bandana och fräsiga cargo-pants. Ghost Warrior går från att vara ett mediokert men atmosfäriskt stealth-spel till en mycket rutten Battlefield-klon där fiendernas förmåga att träffa med alla skott de avfyrar blir ännu mer påtaglig. Under dessa banor märks också att bandesignen inte riktigt håller måttet.

City Interactive har gjort sniper-spel förut. Sniper: Art of Victory var också det en konceptuell dröm vars undermåliga spelmekanik och artificiella intelligens gjorde det snudd på ospelbart. Ghost Warrior är betydligt bättre än så, men fortfarande en besvikelse och ett mediokert actionspel som aldrig lyckas imponera.

Eller jo, det gör det visst. Nu är jag orättvis. För om det är något som är bra i Sniper: Ghost Warrior så är det grafiken. City Interactive har verkligen kramat musten ur Techland (Call of Juarez) egna grafikteknologi. Här trängs högupplösta texturer med otroligt läcker ljussättning och laddningstiderna är imponerande korta. Visst existerar blockiga modeller och visst är animationerna extremt grundläggande, men i slutändan ser detta väldigt bra ut, i synnerhet till Xbox 360 som idag är mycket svagare än en topputrustad speldator.

Sägas ska dock att det finns en hel del tekniska problem i Sniper: Ghost Warrior, inte minst rörande grafiken som ofta ser ut att fladdra. Detta gör vissa prickskyttemoment onödigt krävande då saker som stenar och träd enkelt misstas för fiender då de poppar upp och försvinner likt stressade stroboskop-lampor. Jag har även upplevt incidenter under äventyrets gång där buggar och tekniska missar gjort att jag tvingats starta om hela uppdraget. Jag fastnade så sent som i går mellan två brädor på en brygga och kunde inte komma loss. Vid ett annat tillfälle fastnade jag i en ihålig sten och kunde inte heller komma loss.

Vid andra tillfällen har jag dött av att jag trillat ned i vattnet (man kan simma i spelet, för det mesta) samt dött av att jag trillat från en avsats och två meter ned på en sten. Andra gånger går det utmärkt att hoppa tio meter ned från en klippvägg utan att förlora så mycket som en dryg tredjedel av livmätaren.

Det slutar såklart inte här, heller. En otroligt irriterande bugg är att man inte kan träffa fienderna genom ett staket, eller en glasruta. Inte ens om staketet är av hönsgaller-typ och i verkligheten tveklöst skulle släppa igenom en gevärskula. I Sniper: Ghost Warrior skyddas fienderna i Isla Trueno av staketen som general Vasquez har byggt och för att kunna avancera måste man flera gånger se till att gå runt dessa, allt medan man blir beskjuten med 1200 skott rakt i huvudet.

Den sämsta delen i det här spelet är dock varken den bristfälliga artificiella intelligensen, alla de tekniska missarna eller den ibland knasiga logiken. Istället är det faktiskt ljudet som hamnar längst upp på minuskontot över Ghost Warriors fetaste tillkortakommanden. Surround-mixen är tyvärr helt trasig och det händer regelbundet att saker som befinner sig framför en i bild, hörs i de bakre högtalarna. Samtidigt envisas en kvinnlig informatör med att tjata om uppdragets struktur mitt i de vildaste av eldstrider vilket ofta bidrar till ett grötigt surr som under inga som helst omständigheter bör avnjutas på riktigt hög volym.

Tillkommer gör en del märkliga ljudeffekter såsom den då man hoppar. Varje gång man landar efter att ha tryckt på hoppknappen uppstår ett högt och mekaniskt ljud som mer än gärna drar till sig fiendernas uppmärksamhet. Det låter lite som att någon kastat ett vitrinskåp fullt med matsilver nedför ett 400 meter högt stup, ungefär. En av de mest enerverande detaljerna i hela spelet.

Det är verkligen synd att det fortfarande aldrig gjorts ett riktigt bra, renodlat, sniper-spel. Sniper Elite var medelmåttigt liksom det här spelet och det smärtar att behöva konstatera att det kanske helt enkelt är för svårt att genomföra på ett tillfredsställande sätt. Under mina otaliga timmar med Crysis har jag givetvis spenderat timmar med att testa fiendernas artificiella intelligens och osynlig inifrån djungelns grönskimrande beskydd prickat hundratalet argsinta Nordkoreaner. Att mörda sina fiender med prickskyttegeväret är i Crysis avsevärt mycket roligare än vad det är i Ghost Warrior, och med det sagt lägger jag det här spelet på hyllan i väntan på det ultimata sniper-äventyret.

(De första 26 bilderna är tagna från Xbox 360-versionen. De följande 9 är från PC-upplagan.)