Sniper: Ghost Warrior

Isla Trueno är påhittat. Ett fantasiland vars natur påminner om Venezuela och vars logik påminner lite om Mumindalen. En ilsken general med ett bastant helskägg vid namn Vasquez slaktar befolkningen, producerar våldsamma mängder kokain och kränger vapen till en grupp terrorister. Något som Pentagon helt enkelt inte kan acceptera. Så! In skickas två stycken Delta Force-prickskyttar, redo att förvandla gubben i skägg till en rykande hög dökött.

En av dessa topptränade prickskyttar (Tyler Wells) kontrolleras av dig. Detta utifrån ett traditionellt förstapersonsperspektiv med sniper-puffran i högsta hugg. Du ombeds smyga dig igenom ett antal djungelbanor för att strax innan lunch placera en 7,62 mm-kula mellan Vasquez ögon. Det blir en ganska tafatt och spelmässigt spastisk strapats till den önskade positionen och bortsett från snygg grafik lyckas inte Sniper: Ghost Warrior övertyga.

Väl på plats, med geväret i högsta hugg lyckas Vasquez komma undan eftersom kulans bana förändras av en påpasslig gasexplosion som inträffar precis exakt samtidigt som man avfyrar sitt skott. General Vasquez är arg. Och lite rädd. Han flyr (med sitt skägg) i en båt medan spelaren (du) beordras mörda alla soldaterna som försvarade honom, alla soldaterna i hela djungeln och sedan följa efter skägget för att avsluta uppdraget.

Sniper: Ghost Warrior är upplagt som ett stealth-spel där man uppmuntras att smyga sig igenom miljöerna, på huk. Längst nere i bilden finns en mätare som försöker berätta för mig hur synlig (eller dold) jag är. Den här mätaren koras härmed till världens sämsta mätare genom alla tider då den ibland meddelar att jag är helt osynlig trots att jag står upp, på taket av en hummer (mitt på blanka dagen) och skjuter automateld mot närmaste barack. Samma stealth-mätare säger inte sällan att jag är fullt synlig för samtliga av fiendesoldaterna (som genast börjar skjuta, och träffar alltid rätt i huvudet med 100% av alla avfyrade skott) trots att jag ligger ned i välvuxet höggräs, iklädd sniper-kamouflage.

Jag har flera gånger skrivit om hur gärna jag spelar som prickskytt. Jag älskar sniper-momenten i spel som Hitman, Killzone 2, Half-Life och Call of Duty och tycker ofta att det är märkligt att det inte utvecklas fler renodlade sniper-spel. Orsaken är dock självklar efter endast ett par timmar tillsammans med Ghost Warrior; stealth är svårt. Svårt att bemästra, svårt att genomföra. Det ställs stora krav på nästan perfekt artificiell intelligens och spelvärlden måste vara förhållandevis öppen och fri för att spelaren själv ska kunna välja sin väg.

Ghost Warrior innehåller vidsträckta spelmiljöer. Valfriheten när det gäller främst vägval är tillräckligt tillfredsställande. Man kan springa rakt på och försöka skjuta alla fiender likt en frustande Rambo-klon, eller man kan välja något lite mer subtilt genom att krypa fram på knäna genom djungelns tätaste växtlighet. Problemet är att inget av alternativen fungerar särskilt bra. Sniper: Ghost Warrior känns i många avseenden som ett halvfärdigt spel.

Det främsta problemet, det som gör att Sniper: Ghost Warrior på regelbunden basis framstår som världens kanske dummaste stealth-spel, är att smyg-mekaniken helt enkelt inte fungerar. För hur väl man än gömmer sig, är det sällan några problem för fiendesoldaterna att få syn på en, trots skugga, höggräs, buskar och en avancerad kamouflage-dräkt. Soldaterna kan se att det kryper någon i buskarna (även nattetid) på flera hundra meters håll, och har en kuslig förmåga att träffa med precis varenda skott som de avfyrar.

Sniper: Ghost Warrior är på grund av just detta ett otroligt irriterande och osannolikt tålamodskrävande actionspel som likt Kane & Lynch tar fram det allra sämsta ur mig. Jag kryper längs marken, gräset är 90 cm högt och skymningen har börjat falla. Mitt uppdrag är att oupptäckt passera genom en by nedlusad av soldater. Jag smyger, sakta. Det går otroligt långsamt. Pang! Skjuten i skallen av en soldat på 800 meters håll. Game Over. Jag börjar om. Samma sak händer, även fast jag smyger ännu långsammare den här gången.

Efter tio försök ger jag upp och stormar byn istället med min finkalibriga lilla skitpistol. De första två fiendesoldaterna reagerar genom att öppna eld mot en... sten. Jag står bredvid dem i flera minuter och ser hur de tömmer magasin efter magasin mot stenen innan jag hugger dem i halsen med kniven. Sniper: Ghost Warrior är stundtals så puckat att det saknar motstycke.

Utvecklarna, City Interactive, har på förhand pumpat oss med fräcka pressreleaser om den mängd realism som det här spelet innehåller. Tydligen måste man enligt City Interactive ta hänsyn till vinden, gravitationen, Jordens rotation samt ens egna hjärtslag innan man avfyrar sitt prickskyttegevär i Ghost Warrior. Det låter såklart extremt coolt, men det fungerar inget vidare, framförallt inte eftersom man hela tiden kan sakta ned tiden (bullet time) och därmed varken behöver bry sig om hjärtslag eller vind. Det enda som krävs för att knäppa tusentalet urkorkade fiendesoldater i Sniper: Ghost Warrior är hastiga tryck på den högra triggern efter att ha aktiverat slow motion-funktionen.