Doom 3

Så är stunden kommen. Droppan har fallit kring byxlinningen för länge sedan, flertalet för att vara mer exakt. Har slängt mig på golvet vid ett tillfälle, skrikit som ett stucket kreatur vid ett annat. Orsaken till alla dessa abnormala händelser eller utbrott stavas naturligtvis Doom och comebacken är frukten av fyra års arbete från superstudion id Software i Texas. Efter att ha dreglat över sparsamt distribuerade skärmdumpar i flera år har jag nu äntligen åtnjutit vad som på förhand kallats världens snyggaste spel. Doom 3 lever upp till förväntningarna utan att för den skull vara spelmässigt originellt, nytänkande eller speciellt dynamiskt. Detta är en rättfram, gammaldags actionrökare i samma anda som sina föregångare i mitten på 90-talet, förpackat i den läckraste tekniken någonsin.

Året är 2145. Mars är numer en koloniserad planet där den profithungriga företagsjätten UAC satsar fantasisummor på utomjordisk forskning. Givetvis går allt fel, helvetet hälsar på och den stillsamma basen förvandlas till ett becksvart tillhåll för horder av vrålande demoner och andra trevligheter. De flesta av basens tidigare så flitiga personal har förvandlats till blodsugna zombies som bara är ute efter att äta din hjärna och kasta din själ ner i helvetets avgrundshål. Mysigt.

Allt börjar dock lite mer stillsamt än så. Faktum är att id hämtat en stor del inspiration från Valves Half-Life i spelets inledande sekvens. Vår trofaste militär åker i en av vagnarna i forskningsbasens interna transportsystem och spelaren ges tid att se sig omkring, göra sig beredd på vad som komma skall. Väl inuti hjärtat i UAC:s enorma bas finns det tid för att strosa omkring lite, prata med några vilsna forskare, känna av den överliggande nervositeten inför det stora experimentförsöket och njuta av omgivningens detaljrikedom innan saker börjar hända, på allvar. Om detta är en skön hyllning till världens bästa spel, baserat på id teknologi, eller en ogenerad stöld av en sällsamt strålande spelbörjan förblir oklart, det är hur som helst en riktig smakstart på ett långt och våldsamt äventyr. Kort därefter bryter helvetet löst. Allting blir svart, det skriks, skakar, mullrar och blodet är överallt. Ditt enda vapen är en fjuttig pistol samt en ficklampa. Välkommen till Doom 3!

Doom och Doom 2 handlade primärt om två saker. Springa så fort man kunde rakt fram och skjuta för allt vad pekfingret höll för. Doom 3 är enligt id själva en re-make av det första spelet med små substanser lånade från Doom 2: Hell on Earth. Detta är dock inte helt sant då Doom 3 är ett tempomässigt mer stillsamt spel där skräckelementen fått både mer tid och utrymme. Istället för att kasta sig fram likt en mördarmaskin på steroider, som i exempelvis Doom 2, Serious Sam eller Painkiller, gäller det att i Doom 3 tänka till, känna efter och framförallt lyssna. Ditt ammunitionsförråd är hela tiden begränsat, miljöerna är trånga och väldigt mörka och en kort sekunds oförsiktighet kan när som helst leda till din död. Med detta inte sagt att inte de mest traditionella spellagarna från urtypiska spel av den här typen inte fungerar, snarare tvärtom. Rum för rum måste rensas från helvetets avskum och det enda språket dessa raglande bestar förstår är det som kommer ur mynningen från ditt kulspruta.

Förutom just kulsprutan finns det ytterligare åtta skjutvapen att finna i Doom 3. Det första är som sagt pistolen som liksom vilket startvapen som helst i ett spel av den häre typen är lika fjösigt som tråkigt att använda. Hagelgeväret och kulsprutan är nästa steg som båda är effektiva och kraftfulla. Haglet är ovärdeligt mot basens zombiefierade forskare eftersom de inte är speciellt snabba. Det går enkelt att närma sig dessa så pass att man nästan kan sätta gevärets mynning mot deras pannlob för att sedan, med ett illvilligt leende, blåsa av en salva. Kulsprutan har väldigt hög eldhastighet och gör sig bra mot eldbollskastande Imps eller muterade marinsoldater. Nästa vapen man får är den klassiska Chaingun, som är lika effektiv men samtidigt klumpig som vanligt. Efter detta utrustas man med Plasma Gun, den klassiska motorsågan, BFG 9000, Raketkastaren och den mystiska Soulcube. Förutom en del ganska bleka ljudeffekter tillhörande de olika vapnen är de alla kraftfulla och väldigt snyggt modellerade. Att punktskjuta anstormande zombies med hagelgeväret eller dunderdräpa flygande, brinnande helveteskranium med Plasma Gun är lika roligt som vackert att titta på.

Handlingen i Doom 3 är ett mognare, mer modernt sätt att tackla genren på än vad vi tidigare vant oss vid i id Softwares spel. Handlingen i spelet drivs framåt med hjälp kortare mellansekvenser samt av upphittade dataloggar och videodiskar som man kikar på och lyssnar till via ett PDA-gränssnitt. Motivet är bra, id vill att man bit för bit, sakta ska få reda på vad som har hänt likt i System Shock 2, Tron 2.0 eller varför inte Resident Evil. Vissa av ljudfilerna innehåller chockade forskares sista önskningar, andra mer sansade rapporter av vad som hände dagarna innan helvetet invaderade. Ambitionen är att låta spelaren ta del av ett stegrande kaos, dela en djupare bakgrund till spelets story. Tanken är god och bidrar till spelets fantastiskt läskiga atmosfär. Dock kan jag ibland tycka att dessa delar av spelet saktar ned ett bitvis redan för lågt tempo då vissa av dessa inspelade loggböcker tar flera minuter att gå igenom.

Det stora diskussionsämnet ända sedan spelet först visades upp har varit grafiken. Och utan att för den skull bli övertydlig skulle det vara en underdrift att kalla detta för något annat än världens absolut snyggaste spel. Tekniken som använts i renderingen av spelets alla objekt tillåter ljus och skuggor att falla mot omgivningen på ett smått vansinnigt realistiskt sätt. Detta tillsammans med en detaljrikedom som får miljöer samt karaktärer att se förrenderade ut bidrar till en visuell helhet som chockerar. Med endast en sparsamt strömstark ficklampa som ljuskälla vandrar jag genom de infekterade korridorerna och förstummas av den grafiska komplexiteten. Ibland är det också ett måste att, trots den självklara rädslan, inte skjuta på en anstormande fiende bara för att komma honom nära och beundra alla detaljer. Även spelets generella design, hur forskningsbasens alla kala metallkorridorer utformats är fullkomlig. En mer ogästvänlig och självmordsvänlig plats än den som id skapat i Doom 3 får man leta länge efter att finna. Och trots att man aldrig rör sig utanför dessa mörka, trånga, klaustrofobiska miljöerna förrän mot slutet av spelet känns Doom 3 aldrig enahanda. Detta eftersom miljöerna känns så pass verkliga som dem gör, då man sugs in i den visuella värld som erbjuds. En trasig ledning som skjuter från sig sprakande gnistor, en tom kartong, en datorskärm vars innehåll faktiskt går att urskilja, en överlevande, livrädd forskare, en trasig hiss som står och surrar - detta är alla små, små element som känns extremt trovärdiga och hjällper till att skapa en atmosfär jag aldrig tidigare upplevt. Ytterligare detaljer som blodstänk och explosioner är också av absolut yttersta klass och lämnar givetvis inget i övrigt att önska.

Denna till synes perfekta visuella presentation och grafiken som bokstvaligen är värd att döda för hade dock inte varit lika genialisk om det inte varit för spelmotorns geniala skalningssystem som gör det spelbart även på mindre kraftfulla maskiner. Jag har recenserat Doom 3 på en 3 GHz P4:a med ATi Radeon 9800 och 1 GHz RAM. Har dock även testat det på en 2,4 GHZ P4:a med ATi 8600 och 500 MB arbetsminne samt en 1,8 GHz Athlon med Geforce 3 där spelet, imponerande nog flöt hyfsat och såg fortfarande riktigt snyggt ut.

Sida vid sida med spelets sanslösa grafik återfinns en näst intill lika felfri ljudbild, fylld av trivsamheter. Doom 3 måste givetvis avnjutas med en mullrande 5.1-anläggning eller i ett par hörlurar av finare standard för att komma till sin fulla rätt. Spelet saknar helt musik bortsett från den dådande menymusiken utan förlitar sig helt på en samling riktigt avskyvärda ljudeffekter. Dina fotsteg ekar i de kala metallkorridorerna och till tonerna av brölande, gömda fiender, svaga radiolarm från nödställda kollegor eller sprakande ljusrör dubbelkollar du om vapnet är laddat.

I slutändan är detta ett oerhört polerat, självsäkert och välgjort spel som skrämmer precis på de premisser jag hoppats på. Visst, jag skulle enkelt kunna klaga på den strukturellt gammalmodiga spelbarheten, den stundtals bleka artificiella intelligensen eller det minimalistiska multiplayerläget. Men istället för att göra detta, istället för att leta saker att gnälla över tänker jag berömma Doom 3 för vad det är, och det är ett spel som hyllar genren som sina två föregångare en gång startade och samtidigt ger oss en glimt av framtiden. För dig som vill slukas av en sanslöst inlevelserik och stark actionupplevelse samt har datorn som klarat det är Doom 3 ett spel du helt enkelt inte får missa.

Doom 3 släpps 13/8