Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

CRACKDOWN 2

Ruffian Games har tagit över utvecklingen till Xbox 360-sandlådespelet Crackdown och utvecklat konceptet med de övernaturligt mäktiga agenterna i Pacific City... Läs vår recension av Crackdown 2!


Jag tänker mig att man faktiskt måste bo i Pacific City för att kunna ogilla staden. Det är ju så detaljrikt och stämningsfull designat; en nedgången värld full av rostiga bilar och demolerade busskurer. Ett trasigt pariserhjul som kastar en skugga över tomma basketplaner. Därmed inte sagt att staden är livlös. Civila vandrar omkring på gatorna, snuten sladdar in mot en grupp Cell och startar en eldstrid. Och så har vi förstås mutanterna. Freaks, i spelets folkmun. De dyker upp när solen går ned, varpå markvärdet rasar ännu mer. En härlig håla, Pacific City.

Det första Crackdown var lite av en oväntad framgång för Microsoft. Många skaffade sig spelet för att nå Halo 3-betan så försäljningssiffrorna kan ha varit missvisande, men det är en annan historia. Själv tyckte jag spelet låg någonstans mellan medel och mästerverk och det var verkligen en sådan titel som växte på en ju mer man spelade, ju mer man utvecklade sin superagent. Då stod Realtime Worlds för utvecklingen, men nu är det ett år gamla Ruffian som står bakom rodret.

Hursomhelst. Dags för återbesök till Pacific City alltså och här råder kaos återigen. Storyn tar minimalt med plats i Crackdown 2, men jag får lära mig att 10 år har passerat efter händelserna i det första spelet. Mutanter från laboratorierna i ettan har rymt och lunkar nu omkring på gatorna som väsande svärmar av ohyra. Terroristorganisationen The Cell är inte heller särskilt fredligt inställda till dig och kommer att avfyra sina vapen vid första anblick. Det är upp till dig att välja en agent (alla ser likadana ut), klä honom i en av fyra blågrå nyanser och rensa byn på busungar och bestar.

Det finns tre större typer av uppdrag du kan ta dig an i Pacific City. Project Sunburst går ut på att aktivera ett nätverk av "absorption units", anordningar som skickar ut kraftstålar kors och tvärs över staden. När en grupp av dessa satts igång kan en högteknologisk fyrbåk placeras i freak-nästen under mark och, efter att den försvarats mot anfall en stund, skicka ut en stor ljusblixt som utplånar dem alla. Project Sunburst-uppdragen blir snabbt gamla, tyvärr. Förutom vissa större freaks och några avslutande uppdrag är det samma visa gång på gång.

Att ge sig på "Tactical locations", hårt bevakade områden där dina humanoida moståndare från The Cell huserar, är roligare dock. Dessa zoner ska säkras genom visst flygunderstöd och genom att peppra sönder och samman alla fiender du ser. Till sist kan du ge dig på "freak breaches", hål i marken där mutanterna riskerar att växa till sig i antal. Även det är röjigt och tack vare en bred vapenflora blir det varierat.

Något jag inte gillar med Crackdown 2 är att jag så ofta bara trycker vänstra analoga spaken framåt och hamrar på A-knappen - och att jag tillåts reflektera över att jag gör det. Dels på grund av de många och ganska långa transportsträckorna, dels eftersom att när man väl tagit sig till målet måste bestiga byggnaderna för att hitta sin slutdestination. Detta blir väldigt ofta frustrerande. Så där så man svär. Min agent kan stå alldeles bredvid målet enligt kartan, men är ändå en evighet bort. Med fantomsmärtor i Just Cause 2-änterhaken har jag ägnat säkert 15 minuter på samma ställe för att hitta rätt fönster man ska hoppa upp på, eller för att gå runt ett helt berg för att jag angrep punkten från fel håll.

Ofta, när man når ett område där det ska klättras, känner man sig helt enkelt inte inbjuden. Ledtrådar till var man ska börja skuttandet är ibland obefintliga och man kan komma relativt högt upp för att sedan inse att slutmålet ändå inte går att nå. Visst, detta blir lättare när din agility och hoppförmåga stiger, men jag går hellre ut på uppdrag än samlar dussintals "agility orbs" i varje skrymsle och vrå.

Nu rör vi oss ju inte bara till fots, utan det finns gott om fordon att kapa och skaffa från sina överordnade. Peacekeeper-snutbilar "tar dig från A till B men är inga fartmonster" (för att citera den babblande speakern), buggies är fartfyllda och vapenbestyckade och de enorma sopbilsliknande åken har också tillräckligt med eldkraft på sina monterade kulsprutor. I bilstereon spelas licensierad musik och det är fräna framtidsversioner av både hiphop och The Doors.

Bilarna kan du ta till olika utmaningar på kartan när du är less på att rädda världen. Här finns bland annat klassiska lopp där du kör genom gröna portar och slipar varvtider. Detta är extra kul när vägarna är proppade av road kill-vänliga freaks som blir till mos av minsta nudd av din kofångare. Du kan också hitta stunt-ringar lite varstans och lyckas du hoppa genom dessa fylls din körkunskapsmätare på med ytterligare någon milimeter.

Det bör sägas direkt: Crackdown 2 kan och bör spelas av fler än en spelare. Kampanjläget känns väldigt anonymt och såväl storyn som din agent är helt identitetslös. Upp till fyra personer kan ge sig på co-op-läget och då används kartan från spelledaren. Här får striderna mer liv, det uppstår ofta ett fartfyllt samspel och jag har kul när min agent står på avstånd och flåsar iväg målsökande raketer och min wingman springer runt i hård närstrid med hagelbössa. The more the merrier, helt enkelt, och det fungerar smidigt att hoppa in i andras spel och vice versa.

Man slipper dock inte problemen från enspelarläget helt när vänner ansluter sig. Om inte annat märks det i stressnivån på Xbox Live-chatten, där de akuta situationerna och dråpligheterna aldrig riktigt infinner sig. Lite för ofta handlar diskussionen om mindre upphetsande saker: går det där fönstret att klättra på? Hur hittar man upp egentligen? Eller klassikern "jag ramlade ner".

Det är kul att få hjälp med ett svårare uppdrag och se folk hoppa in i all vardagsrumsaction. När en användare plockar upp mig i sin supersnabba agentbil och bjuder mig på en åktur som slutar i en spektakulär krasch i massa civila är det svårt att inte le. Samtidigt är det lite synd att man alltid spelar i någons specifika värld. Ansluter du dig till någon annans spel kommer framsteg du gör i uppdrag inte att ge dig något när du fortsätter på din kampanj. Det hade varit trevligt om detta hade kunnat synkas på något sätt.

Förutom samarbetsläget finns klassisk multiplayer i Crackdown 2:s arena. Rocket tag, deathmatch och team deathmatch finns att tillgå och här kan upp till 16 personer dela med sig av sin uppdämda ilska med varandra. Jag har inte kunnat testa fullsatta matcher alltför mycket, då folk i skrivande stund mest är sugna på co-op, men de stunder då det blivit av har jag upplevt ett flerspelarläge av standardtyp, där jag jagat andra agenter med mitt superhagel och min SMG för att skrapa ihop poäng. Hyfsat underhållande, men verkligen inget vi ej sett förr.

Den stiliserade, färgglada och serietidningsdoftande grafiken återkommer från det första Crackdown och är lika behaglig att vila ögonen på som sist. Animationerna och rörelsemönstren hos min agent, fienderna i huvjacka och alla äckliga freaks är snygga och stilrena. När det är fullt ös på skärmen, ofta vid ovannämnda fiendenästen, bildar explosionerna och rökspåren från prickskyttekulorna en härligt intensiv actionestetik. Även vid lugnare partier går det att njuta av grafiken; det blir ofta vykortsvackert vid solens upp- och nedgång och när vattnet glimmar. Särskilt när hela härligheten betraktas från en hög utsiktspunkt.

Det krävs en del tålamod för att få ut max underhållning av Crackdown 2. Som i det första Crackdown tar det några timmar innan man verkligen kan bete sig som en superagent som äger staden och om jag kan ge ett tips om hur Crackdown 2 "ska" spelas råder jag dig till att samla så många agility orbs som möjligt, tidigt i spelet. Det kommer bespara dig mycket hopprelaterad ångest, lita på mig...

Crackdown 2 hade kunnat vara ett kanonspel om man sett över bandesignen lite mer och framförallt gjort uppdragen mer varierade. Entusiasmen och kämparglädjen inför en uppgift går lite väl ofta över till irriterade suck och en känsla av att man mer är på jobbet än i ett roligt actionspel. Med det sagt gör smidigheten i onlineläget, den läckra staden och många maffiga explosioner hela paketet till en stabil actionupplevelse.

Crackdown 2Crackdown 2Crackdown 2Crackdown 2
07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Snygg stad, roliga superkrafter, intensivt med flera spelare
-
Enformiga uppdrag, bökigt att ta sig fram, svag story

En andra åsikt

Petter Hegevall:
Crackdown 2 hade enorm potential. En stor stad med tjusig design där en rad läckra uppdrag skulle kunna utföras av ascool hoppjerka till superagent. Men uppdragen får mig att gäspa - inte fnittra av förtjusning som jag ville. Nej Ruffian, jag vill inte tända tusen strålkastare om och om igen, då hade jag arbetat som vaktmästare. Jag vill inte hamra sönder tre tusen freaks och bara få en minimal höjning i mina handgemäng-skills som belöning. Jag vill inte skjuta med fjösiga vapen utan känsla. Tur att man kan rycka loss parkbänkar och slåss med, annars hade jag blivit grinig... 6/10

Medlemsrecensioner

  • Frantzen38
    Crackdown kom som en chock för alla som köpte spelet för Halo 3 betan. Ingen hade en aning om att dem fick ett bra spel med Betan. Och visst kommer... 7/10
  • Blawk
    (Obs, jag lägger upp det här för att en användare påpekade att min mastodont-inlägg på recension hade passat bättre här. Jag har inte alls tänkt på... 5/10
BETA +