Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

DRAGON QUEST IX: SENTINELS OF THE STARRY SKIES

Mikael har spelat ett supertraditionellt men extremt genomarbetat japanskt rollspel som erbjuder ett briljant flerspelarläge. Förutsatt du bor på rätt ställe, det vill säga...


Om du skulle gå in på en vanlig bar i Japan och berätta att du aldrig någonsin har spelat ett Dragon Quest-spel skulle du troligen få en del chockerade utrop. Folk skulle möjligen undra vad det är för fel på dig. I Japan är Dragon Quest-spelen ett populärkulturellt fenomen i klass med Pokemon, The Beatles eller Harry Potter, och tillsammans med ett gäng av Nintendos titlar de överlägset bäst säljande spelen någonsin.

Med den hyfsat åtråvärda statusen i bakfickan är det inte svårt att se hur tankarna har gått inför det nionde reguljära spelet. Även om spelen aldrig har varit några tekniska mästerverk var det en överraskning att Dragon Quest IX utannonserades till Nintendo DS istället för till en stationär konsol. Playstation 3 hade väl varit det givna valet om den hade börjat starkare i Japan men åtminstone Wii borde ha varit självskriven.

Men det var inte vad Yuji Horii, den ursprunglige skaparen bakom alla spelen, hade tänkt sig. Nej, med viss inspiration från Monster Hunter-seriens enorma japanska framgångar skulle Dragon Quest IX bli ett spel där samarbete och prylsamlande var huvudtanken. Där är det en fördel att kunna bära runt sitt spel och interagera med andra spelare, i vetskapen om att statistiskt sett var trettionde människa du möter på gatan äger spelet. Då blir gatan i Tokyo eller Osaka din "General"-chatt och hela världen ditt MMO-rollspel.

Jag bor inte i Japan och där börjar mitt problem. Jag får istället ta mig an Dragon Quest IX som ett reguljärt rollspel. Till skillnad från i tidigare spel får jag skapa huvudpersonen helt själv. Det brukar förstås inte vara något problem och snart står min blonda krigare på marken. Äh, svävar. Med en gloria.

I världen finns ett folkslag av änglar, kallade Celestrians. Som en sorts hybrider av kristna änglar och asatrons valkyrior vandrar de osedda bland människor, lyssnar till böner och hjälper förvirrade själar att gå till efterlivet. Som belöning för detta får de "benevolessence", en kraft som de samlar ihop för att få världsträdet Yggdrasil att växa och så småningom själva nå någon sorts paradis. Men givetvis går saker fel och min hjälte förpassas till jorden för att försöka återfå sin forna status.

Dragon Quest IX är, förstås, ohyggligt traditionellt. Du kanske inte har spelat något tidigare Dragon Quest (del åtta var det första som släpptes i Europa överhuvudtaget) men du har ändå spelat Dragon Quest om du har spelat ett japanskt rollspel. Ja, serien satte standarden för hela genren och har sedan dess envist vägrat att lämna den. Medan Final Fantasy, den andra stora rollspelsserien, vimsat iväg allt längre från genrens grundpelare och snarare velat bli ett superhjälte/tonårsdrama/actionäventyr, har Dragon Quest hållit fast vid allt. Mysiga byar i lummiga skogar, check. Gulliga monster med käcka namn, check. Gråstensslott med bepansrade vakter, check. Förtrollade svärd och svärande troll, check. Sparplatser enbart i städerna, check. Dragbaserade strider med menybläddrande, check. Höjden av innovation ligger i att du nu kan se och undvika fienderna på kartan, lite som i Chrono Trigger.

Där ligger också dess charm, för samtidigt bevaras upptäckarglädjen och utmaningen som många andra rollspel tappat bort på vägen. Dragon Quest är old school. Det finns inga pilar som berättar vart du ska, du får glatt utforska dig fram och prata med precis alla tills de inte har något nytt att säga eller tills du får ett tips om vart vägen leder. Det kan vara frustrerande men också tillfredsställande att lista ut vad som ska göras, eller att utforska ett monsterproppat tempel långt innan det var tänkt att du skulle dit.

Ibland tar det nästan dråpliga proportioner. Van vid den typiska uppsättningen standardhjältar var jag övertygad om att jag skulle få några färdiga medhjälpare att springa runt med, men de lämpliga kandidaterna bara försvann allt eftersom. Av en ren slump (eftersom jag inte hade läst manualen) upptäckte jag att man även skapar de övriga tre figurerna, genom att prata med en person några timmar in i spelet. Skulle det kunna hända i Final Fantasy XIII?

Nåväl, efter att ha satt ihop ett stabilt team bestående av en krigare, en bard, en magiker och en präst kunde jag påbörja äventyret på allvar och här börjar komplexiteten. Alla klasser har en lång rad färdigheter att lära sig men är du inte nöjd kan du byta klass, med några av de ursprungliga färdigheterna kvar. På så sätt går det att skapa en paladin som även har drag av tjuv och kampkonstnär, eller vilken kombination du nu vill ha.

Det finns också en nästan löjligt stor uppsättning med utrustning att samla på sig, och allt loggas i en databas som berättar exakt hur lite saker du har hittat hittills. Allt från enorma metallrustningar till badbyxor och stringtrosor. Nej, Dragon Quest tar sig inte på särskilt stort allvar och karaktärsdesignern Akira Toriyamas typiska humor lyser igenom. Jag brukar vara allergisk mot hans design men här är den bara genommysig.

Humorn är en stor behållning. Dialogen är välskriven (även om din huvudperson, som seden bjuder, inte kan prata) och spelet är proppat med underfundiga detaljer. Att utvecklarna har jobbat på det så länge märks på detaljerna. Jag skulle kolla en vägskylt och kom från fel sida. I de flesta spel händer inget, eller så kan du läsa den ändå. Dragon Quest svarar: "Du läser skylten... men det går inte, för du är på fel sida!"

Jag gillar också hur spelet ser ut. I närbilder syns de tekniska begränsningarna tydligt och oviktiga saker som händer och de flesta texturerna är helt bortprioriterade. Men i normala perspektiv fungerar spelets cel-shading utmärkt trots den blygsamma tekniken. Resultatet blir att figurerna ser ut som 16-bitarspixelfigurer med bättre animation, och att allt man har på sig syns på figuren, vilket gör det ännu roligare att samla prylar och vapen. Däremot är det tydligt att det är dags för DS att tacka för sig, rent grafiskt. Det komprimissas hejvilt för att spelet ska gå att spela och bakgrundsfigurer består av papperstunna utklipp för att inte belasta polygonmotorn ytterligare.

Ja, överhuvudtaget är det ett mastodontspel. Räkna med 40 timmar bara för att spela igenom det. Här är visserligen en brist att du bara har en sparfil, men lyckligtvis finns det nästan ännu mer att göra efter att slutbossen har bitit i gräset. Men här kommer vi till spelets begränsning. Mycket av det du kan göra bygger på att du har andra Dragon Quest-spelare runt omkring dig. Det finns ett strålande flerspelarläge där fyra spelare fritt kan utforska världen och samarbeta, men det fungerar bara ad-hoc, direkt mellan fyra DS:ar. Funktionen att kunna stänga sin DS och låta den scanna av omgivningen efter signaler från andra spelare, som sedan kan besöka ditt spel och bjuda på skattkartor och framslumpade grottor, fungerar förstås inte alls lika bra i ett vardagsrum i Östersund som på en tunnelbana i Tokyo.

Därför måste jag tyvärr bortse från de nyskapande funktionerna, som i praktiken var hela meningen med att släppa spelet på DS till att börja med. Att designa ett spel utifrån att det är ett kulturfenomen har sina brister om du spelar det i ett land där det inte är ett kulturfenomen. Kvar har vi ett utomordentligt rollspel fyllt med spelglädje och ett beroendeframkallande upplägg, ett av de absolut bästa i sitt slag till formatet och även det bästa japanska rollspelet på länge. Om Square-Enix bara hade utvecklat ett motsvarande system för att köra online på riktigt, så att vi utspridda västerlänningar också kunde få prova på hur det är att ha kompisar, då hade det här varit ett mästerverk. Nu är det bara riktigt, riktigt bra. Och helt plötsligt känner jag ett sug efter att spela de tidigare åtta spelen...

Detta är en annons:
Detta är en annons:
Dragon Quest IX: Sentinels of the Starry SkiesDragon Quest IX: Sentinels of the Starry SkiesDragon Quest IX: Sentinels of the Starry SkiesDragon Quest IX: Sentinels of the Starry Skies
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Stor frihet, charmig dialog, massvis med utmaningar, beroendeframkallande samlande
-
Gjort för ett onlineläge som inte finns
Detta är en annons: