Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

STARCRAFT II: WINGS OF LIBERTY

Så har det äntligen blivit dags att sätta tänderna i Blizzard extremt efterlängtade uppföljare till 12 år gamla Starcraft. Chefredaktör Petter har spelat som besatt och har nu avlagt sin rapport...


Jag är ingen strategiexpert. Långt ifrån. Det var tio år sedan jag senast satte betyg på ett spel av den här typen. Det var tolv år sedan jag senast spenderade tid med Jim Raynor. För trots att genren i stort sprungit ifrån mig, och trots att jag liksom gett upp hoppet om att någon dag bli en strategiknarkande skrivbordsgeneral - så har min längtan efter det här spelet varit stark, superstark.

Jag spelade Starcraft på min dåvarande arbetsdator undangömd i något unket skrymsle på en liten sketen reklambyrå. Det var tolv år sedan och jag var som besatt. Kampanjen avklarades två gånger (mestadels under arbetstid) och i multiplayer spenderades det mången svettig kväll.

Ungefär samtidigt som jag tvingade mig själv att sluta spela Starcraft släpptes Homeworld, och jag var fast igen. Denna gången i 3D och med en sotsvart rymd som backdrop. Command & Conquer, Starcraft, Homeworld. I den ordningen föddes och grodde min kärlek för speltypen. Sen vet jag faktiskt inte vad som hände. Spelen blev för komplicerade (Total War-serien, exempelvis) och resurshanteringsbiten plockades bort (Ground Control). Jag tröttnade. Testade, provade och försökte hålla koll på genren fram till Ground Control 2, ungefär. Men hur bra Massive Entertainments spel än må vara är det resurshanteringsbiten som först och främst lockar, för min del.

Jag vill bygga. Bygga trupper i massor. Bygga, bygga, bygga. Ställa upp, dela in, bygga mer och sedan attackera - med styrkor så överlägsna till antalet att jag liksom bara krossar fienderna under mina fötter. Jag vill gå in i en strid med vetskapen att jag kommer att förgöra mina fiender. Jag vill utföra ett så pass grundligt förarbete att mina soldater aldrig ens kommer att få en skråma. Jag är som sagt ingen strateg, alls. Jag är en förgörare.

Det passar mig därmed perfekt att det i princip inte hänt ett dugg när det kommer till det spelmässiga i Starcraft II: Wings of Liberty. Det känns, på flera sätt, precis som att spela det första spelet - fast med snyggare grafik. Visst finns här ett antal nybyggda fordon samt en helt ny story, men rent spelmekaniskt är Starcraft II ett spel av den gamla skolan.

Storyn i Starcraft II tar vid fyra år efter där det första spelet slutade. Jim Raynor är en laglös rebell i svettig T-shirt som, försupen och otvättad, sitter på en sjaskig bar någonstans i omloppsbana, och sköljer ned sina sorger tillsammans med flaskvis av billig bourbon. Kerrigan är sedan längre förlorad och är nu den enskilda kraft som styr de slemmiga krypen som utgör Zerg-armén, och kejsar Arcturus Mengsk har korrumperat hela galaxen och styr The Dominion med järnhand.

Och det är här som du kommer in i bilden. Raynor behöver hjälp, han behöver komma på fötter igen och hans jakt på Mengsks skalp måste återupplivas. Genom 26 stycken otroligt välgjorda uppdrag gäller det för Raynor och hans Terran-trupper att slå sig fram genom galaxen, stjäla värdefulla artefakter och förinta Zerg-arméer. Allt för att i slutändan stoppa Mengsk framfart och förhoppningsvis även Kerrigans.

Det som främst skiljer Starcraft II från det första spelet, rent spelmässigt, är att uppdragen inte längre är stundtals slentrianmässigt ihop satta multiplayer-banor med samma grundläggande fokus. Istället är varje karta unik och varje uppdrag innehåller en spelmässig gimmick som bidrar till en underbar mängd variation.

I ett uppdrag gäller det exempelvis att snabbt bygga trupper/fordon för att i en mysig morgondimma hinna med att kapa sex stycken fullastade tåg ägda av The Dominion. I ett annat brinner spelvärlden och allt eftersom den urstarka rymdsolen stiger och sätter eld på nya delar av kartan måste Jim och hans trupper flytta sin bas mot nya marker och samtidigt se till att fäkta bort anstormande Zerg.

Efter cirka fem timmar in i äventyret kändes detta ständiga fokus kanske lite väl... koncentrerat. Jag började längta efter uppdrag utan tidspress (eller maskerad tidspress i form av tågtabeller eller nattliga zombies) där jag kunde bygga i min egen takt. Ytterligare fem timmar in i äventyret har jag blivit oroväckande bra på att göra flera saker samtidigt på flera ställen på kartan, och på att arbeta under tight tidspress. Och det är just här som Starcraft II briljerar. Galaxen väntar inte på Jim Raynor, och inte heller på Kerrigan - och hela tiden erbjuder spelet en fokuserad och målmedveten syn på avancemang som man sakta men säkert vaggas in i.

Jag går från att vara en såsig resurstomte till att röja fram med begränsade trupper uppbackade av medics och fräsigt artilleri. Jag fostras av Blizzard vilja att skapa perfekt tempovariation och en tät historia, och jag kan såhär i efterhand med enkelhet säga att jag aldrig haft så roligt med kampanjläget i ett strategispel som jag haft med Starcraft II.

En nyhet i Starcraft II: Wings of Liberty som jag faktiskt inte kände till innan jag började spela det är rollspelselementen som existerar ombord på Jim Raynors piratskepp, The Hyperion. Här kan Jim röra sig mellan en sjaskig restaurang, vapenförrådet, labbet och bryggan där de flesta av spelets uppdrag delas ut. I alla av dessa fyra områden kan Jim prata med en rad olika karaktärer, forska i fiendens egna trupper samt uppgradera allt från vapen till försvarsmekanismer, fordon och byggnader.

Varje gång man klarar ett uppdrag och baserat på vilken svårighetsnivå man valt vinner man kontanter som sedan går att spendera på allt från kraftfullare Goliath-missiler till mer bourbon. Detta är något som jag antar att Blizzard lånat från Warhammer 40,000: Dawn of War och det fungerar extremt bra även i Starcraft II.

Som vi alla vet valde Blizzard att dela upp Starcraft II i tre delar snarare än att, som det först var tänkt, inkludera alla tre raserna (Terran, Zerg och Protoss). Personligen kan jag inte riktigt komma ifrån att känna en viss besvikelse över det faktum att jag inte kan välja att spela som Zerg i Wings of Liberty, alls. Detta trots att den 26 mission tunga Terran-kampanjen faktiskt erbjuder 20+ timmar av härlig spelglädje. Vi får dock ett litet smakprov på Protoss-kampanjen under ett par korta moment under Starcraft II: Wings of Liberty då man bland annat får kontrollera Protoss-kejsaren Zeratul genom ett gäng Zerg-invadera ruiner. Dessa småuppdrag är dock, tyvärr, spelets sämsta och tråkade ut mig något alldeles vansinnigt.

Nästa del av kampanjen, Heart of the Swarm, kommer att fokusera på Zerg och kommer att vara betydligt mindre baserat på pengar och konstant avancemang genom galaxen, och istället mer på enklare rollspelsdoftande element där man kommer att arbeta för att uppdatera Kerrigans makt som Queen of Blades.

I multiplayer får man såklart välja ras, dock. Och trots att jag inte är någon inbiten strateginörd kan jag med enkelhet redan nu påstå att detta är det mest balanserade och välavvägda multiplayer-strategispelet på många år. Det märks snabbt att Blizzard drog stor nytta av beta-versionen och har under tiden lappat ihop de små balansmässiga hål som fansen tidigare klagade på.

För att man snabbt ska kunna bekanta sig med Zerg och Protoss innan man kastar sig över utmaningen i att döda andra spelare över nätet, låter Blizzard oss genomgå en liten snabbskola i hur de båda raserna fungerar. Detta är nödvändigt när man nu inte kan spela som Zerg eller Protoss under kampanjens gång.

All matchmaking sker via Battlenet 2.0 som uppgraderas natten till tisdag. Så snart man smiskat sig igenom varje ras inledande fem träningsuppdrag rankas man och slängs sedan upp mot väl matchat motstånd. Battlenet-tvånget hade mycket väl kunnat komma att bli ett ordentligt irritationsmoment om det inte fungerat så pass bra som det gör, vilket såklart Blizzard vet efter sex år med World of Warcraft. Den enda invändningen jag har är att man just nu inte kan möta andra spelare från andra världsdelar. Jag kan till exempel inte utmana min kusin i Chicago utan får hålla mig inom Europas gränser. En petitess, men en irriterande sådan.

När det gäller den grafiska biten så är Starcraft II snyggt utan att kännas särskilt imponerande. Det var sagt innan premiären att Blizzard medvetet hållit ned sina grafikkrav för att få spelet att flyta fint även på äldre burkar - något som vi dessvärre inte upplevt här på redaktionen. Åtminstone inte i den utsträckningen som utlovats. En av speldatorer får slita ganska ordentligt med att få perfekt flyt i Ultra High-inställningen och våra nio månader gamla Mac-datorer orkar knappt med att köra spelet på "Medium".

Med detta sagt är Wings of Liberty stiligt designat med detaljrika och varierade världar, läckra effekter och tjusiga mellansekvenser (renderade med hjälp av spelmotorn). Ljudet är även det mycket bra med ett härligt soundtrack som hoppar mellan häftig hillbillie-rock till de mer svepande orkestrerade styckena som fungerar perfekt som stämningshöjare till spelets mer episka strider.

Det var nu ganska precis 49 timmar sedan jag startade Starcraft II: Wings of Liberty och efter 22 svettiga speltimmar har jag nått slutsekvensen, med skinnet i behåll. Det har varit en grymt underhållande resa genom ett bekant landskap av Blizzards mest beprövade ingredienser. Visst saknar jag att kunna spela som Zerg och visst saknar jag en gnutta mer nytänkande i utbudet av krigsfordon... i övrigt är detta ett superbt strategispel som på bästa sätt ger de gamla fansen exakt vad de har längtat efter i tolv års tid.

Starcraft II: Wings of LibertyStarcraft II: Wings of LibertyStarcraft II: Wings of LibertyStarcraft II: Wings of Liberty
09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Fantastisk presentation, välskriven story, trevlig design, otrolig variation, underbart spelsystem, ruskigt bra multiplayerdel, välgjort soundtrack
-
Inget nytt under solen, bara en fraktion, inget LAN-stöd

En andra åsikt

Jesper Karlsson
Raynor är lortig och hård. Tychus Findlay är käftig och sur. Matt Horner är noggrann och allvarlig. Kerrigan är lömsk och hemsk och Jesper Karlsson är glad. och arg. På samma gång. Starcraft II: Wings of Liberty är lika genialiskt grundläggande och old school-häftigt som det är bakåtsträvande och innehållslöst. Ibland känns det som det ultimata realtidsstrategi-spelet. Ibland som en fjuttig del av något mycket större. I slutändan bjuder dock Blizzard på ren och skär spelglädje genom 26 tuffa uppdrag. Det klår dock inte Warhammer 40,000: Dawn of War... 8/10

Medlemsrecensioner

  • Murv
    Jag har spelat Starcraft II Wings of Liberty och tänkte göra en recension av spelet. Starcraft II Wings of Liberty är ett väldigt bra spel, men jag... 10/10
  • FilipCool
    StarCraft II:Wings of Liberty har jag väntat länge på att få sätta tänderna i, riktigt länge. Jag hörde först talas om spelet för några år sen i en... 10/10
Detta är en annons:
BETA +