Mario Golf: Advance Tour

Jag ska villigt erkänna att jag inte haft särskilt mycket till övers för Marios tidigare insatser på golfbanor och tennisbanor. Det finns helt enkelt så många andra alternativ som gör allt det där så mycket bättre. När jag fick se de första bilderna på Mario Golf till Game Boy Advance vändes dock misstro till förväntan, tack vare ett rollspelsläge som såg misstänkt mycket ut som utvecklarna Camelots tidigare rollspel Golden Sun.

Spelet kretsar kring sommarskolan Marion Country Club där ungdomarna Neil och Ella ska träna, tävla och hänga hela sommaren. Målet är att få möta den störste spelaren genom tiderna - Mario. Redan från start ger dialogen, grafikstilen och upplägget kraftiga Pokémon-vibbar när man med sina rultigt genomhelylle figurer får personliga rivaler, lyssnar till välmenande råd som att kastvindar kan få bollen att gå snett och letar efter små bonusföremål på en stor karta. Neil och Ella (som jag döpte om till det mer robusta Helga) är alltså de två figurer man får välja att spela som. De är riktiga arkestereotyper där killen slår hårdare men inte är särskilt pricksäker och tjejen istället har svårt att få iväg bollen men i gengäld prickar precis det hon tänkt sig. Valet är ditt, och den andre figuren kommer att fungera som din AI-kontrollerade partner under partävlingar.

På alla sätt och vis fungerar Mario Golf Advance Tour som ett klassiskt rollspel. Man besöker små hus, pratar med folk, går upp i nivåer och letar föremål. Spelet är till en början väldigt "o-Nintendo" på det viset att det inte förekommer några kända Nintendo-figurer eller överhuvudtaget miljöer som skulle kunna skvallra om vilket spel man spelar. Visst nämns framför allt Mario vid namn mellan varven, men det är också allt sånär som på vissa klassiska föremål som kraftsvampar som man kan hitta för att få permanenta förbättrade egenskaper.

Jag är väldigt kluven till rollspelsdelen av spelet. Naturligtvis skall det applåderas att Camelot och Nintendo försöker ta golfen till en ny nivå. Tyvärr tror jag dock att detta är fel väg att gå och ytterligare ett klockrent exempel på att nyskapande inte är likställt med bra. Det blir bara jobbigt att gå leta kraftsvampar i tunnor när man istället borde stå vid en utslagsplats. Storyn runt omkring kan beskrivas som infantil, och då är jag ändå snäll.

Så undvik att spela storyn då, kanske någon läsande djuping tänker. Problemet är att man praktiskt taget är tvingad att spela igenom storyläget för att få tillgång till flera spelare och nya banor. På detta sätt skrämmer utvecklarna effektivt bort de som vill köpa spelet för att få mysa till lite bärbar golf, och det ska väl ärligt sägas att golf är en så pass speciell och långsam sport att den som inte har minsta intresse av fenomenet inte lär få det bara för att det är en Mario på framsidan?

Det viktigaste med ett golfspel är naturligtvis hur det fungerar att spela, men även på denna punkt misslyckas Mario Golf med att helt övertyga mig. Spelsystemet är det gamla klassiska som Nintendo använt sedan sitt eget golfspel Golf från 1984. 20 år är en näst intill obeskrivlig tid i spelsammanhang och det är trist att se att man inte ändrat på systemet med en kraftmätare där man ska tajma in slag för perfekt styrka och skruv. Visserligen finns finesser som över-/underskruv, men det aktiveras genom dubbeltryck på kontrollen vilket borgar för dålig precision och irriterande missar då ett knapptryck inte registreras. Spelet är också väldigt simplistiskt och det är inga svårigheter att hoppa över allt vad instruktioner heter och gå ut på banan för att kamma hem den ena bucklan efter den andra. Allra enklast är puttarna där klubbval, riktning och styrka väljs automatiskt. Därefter är det bara att nypa till. Det är inga svårigheter att sätta bollar som ligger 20 fot från hålet. Paradoxalt nog gör kontrollerna att det är lättare att sätta en putt från 10 fot än en som ligger precis bredvid hålet på grund av att man då så lätt skjuter för hårt.

Som så många andra spel är Mario Golf som allra mest underhållande när det spelas på flera spelare. Spelet stödjer dels länkkabel, men man kan också skicka Advancen mellan de man spelar med. Sistnämnda är dock ingen höjdare eftersom det trots allt tar en stund att slå ett hål, det gjorde i mitt fall att folk ledsnade på att vänta och inte alla kunde se när den aktuelle spelaren spelade. Dessutom finns en Connectivity-funktion som gör att man kan få lite nya prylar till Gamecube-versionen av Mario Golf. Sådant är alltid kul, även fast det för mig mest känns som ocker att man ska behöva köpa ett extra Game Boy Advance-spel för att få tillgång till allt i sitt kubspel.

Efter runt fyra-fem spelade timmar börjar titeln Mario Golf Advance Tour göra sig påmind och riktiga Nintendo-banor komplett med pirayaplantor, koopaskal och välkända miljöer börjar dyka upp. Denna del av spelet är troligtvis det de flesta som köper spelet vill komma åt och det är därför väldigt märkligt att man ska behöva spela så länge för att få uppleva lite Nintendo-nostalgi. Camelot i all ära, men deras egna figurer och miljöer har inte riktigt samma pondus som Nintendos über-varumärken.

Mario Golf hade haft så mycket potential utan rollspelsläget som från början var det jag såg mest fram emot. Det känns jobbigt att gå lyssna på riktigt usel dialog, springa runt på kartor och se animerade sekvenser - för att få spela lite golf. Jag vill ha min figur och kunna slå mina banor. Det är kul att Nintendo/Camelot försökt göra något nytt, men jag tror inte att ett rugbyrollspel eller frisbeerollspel hade blivit bra heller. Nu måste jag lida mig igenom ganska dåliga bitar för att få göra de roliga. För att uppskatta detta maximalt ska man nog vara stor Nintendo-fan, älska simpel dialog och inte gilla sporten golf. Det ultimata golfspelet till Game Boy Advance låter tyvärr vänta på sig.