Castlevania: Harmony of Despair

Konami är inte rädd för att prova nya saker och har med Castlevania: Harmony of Despair skakat om seriens fundament rejält. Visst kan man starta äventyret och spela igenom det som vanligt, men den stora grejen är att slottet denna gång inte är indelat i en massa separata rum, utan allt lever och rör sig samtidigt. Du kan alltså i teorin bli bombad av en boss du inte ser som befinner sig nästan i andra änden av slottet.

Dessutom kan du välja mellan att spela utzoomat, vilket nästan kräver att du slickar din skärm för att kunna se vad som händer. Men jodå, i de extremt små rummen på din skärm springer man själv (och monstren) fortfarande omkring, och när man vet vart man ska zoomar man snabbt in och får en mer normal Castlevania-presentation igen.

Men det nya stannar inte där, utan det bästa finns fortfarande kvar, nämligen co-op. Upp till sex personer kan spela igenom Castlevania: Harmony of Despair tillsammans. Också det en närmast helig ko som slaktats i och med detta äventyr.

Fem olika figurer finns att välja på, alla från de senaste Castlevania-äventyren till Nintendo DS plus klassikern Symphony of the Night. Dessa är i tur och ordning Soma Cruz, Alucard, Jonathan Morris, Shanoa samt Charlotte Aulin. Alla med unika förmågor och egenskaper. Jag fastnade själv för Morris (från Castlevania: Portrait of Ruin) som lär sig kampsport-moves av besegrade fiender, medan väldigt många online tycks föredra Alucard som visserligen är stark men saknar räckvidden på grund av usla magiförmågor.

Var är utmaningen då, kanske du tänker? Alla tidigare spel har varit anpassade för att spelas på en person, men här har man ju upp till fem polare med sig. Därmed är det väl lätt att göra lagrad råbiff av zombies och klyva Medusa-skallar som meloner? Onej, Castlevania: Harmony of Despair är ett japanskt spel och utmaningen är milt sagt väl tilltagen.

Att ta hand om varandra är extremt viktigt då varje nivå går på tid. Dör någon börjar tiden räkna snabbt nedåt, så det gäller att snabba på med mer hälsa. Därmed kan det vara en fördel att inte vara exakt hur långt ifrån varandra som helst, eftersom spelet som sagt är svårt.

Man måste alltså förlita sig på varandra, prova olika lösningar och hela tiden se till att man har rätt utrustning för det aktuella tillfället. Sistnämnda är en konst i sig själv och oerhört vanebildande eftersom man köper det man vill ha och därmed boostar vissa egenskaper. Känslan av att samla nog med riksdaler för att kunna investera i ett kralligt harnesk är underbart och ger en snabb och påtaglig förbättring. Det blir liksom en liten kick att skaffa det bästa och jag stänger ogärna av spelet för matpauser eller ens toabesök när något riktigt eftertraktat är inom räckhåll.

Totalt finns sex nivåer att spela igenom, alla utformade som små minislott att röja igenom. Precis som på "den gamla goda tiden" (där allt förmodligen var sämre) finns det dock rejält med återspelningsvärde, så man tröttnar inte i första taget på att spela om nivåer för att hitta alla hemligheter och krama ur de sista slantarna.

Tyvärr kan jag inte skaka av mig känslan av att Castlevania: Harmony of Despair känns riktigt gammalt. Grafiken är återanvänd från betydligt mer lågupplösta spelenheter och känns pixligt grynig, och det kommer från en person som normalt älskar pixlar. Inte ens musiken håller sedvanlig standard utan består av märkligt mycket japanska gitarriff, endast remixar av gamla klassiker är minnesvärda.

Däremot känns spelkontrollen inte gammal, vilket inte är något positivt eftersom de äldre Castlevania-spelen alltid haft fantastisk sådan. Här är den istället lite oprecis och inte alls sådär millimeterexakt som kännetecknar spel ur den gamla skolan. Då hjälper det inte att det även finns ett Survival-läge där man får gå lös på sina motspelare (vilket är en bra idé) när det ofta känns som otur med spelkontrollen när man får bita i gräset.

Castlevania: Harmony of Despair liknar som sagt inget annat i den anrika serien. Konami har haft flera goda idéer, men har inte lyckats realisera alla på ett bra sätt. Resultatet är ett ojämnt äventyr som pendlar mellan genialt och sjukt frustrerande.