Vem vill egentligen äta en dammig skräpsmörgås som har legat i ett litet hörn bredvid toalettstolen? Inte jag. Det accepterar inte spelet heller och det förstår jag, givetvis. Jag önskar dock att så inte var fallet och att en smutsig bit bröd är det absolut smaskigaste som existerar, för då hade jag klarat spelets åttonde nivå för länge sedan...
Bossa Studios har med I am Bread haft avsikten att följa upp i kölvattnet efter humorsuccéer likt Goat Simulator genom att basera ett spel på ett bröd som slungas runt i sandlådemiljöer. Givetvis är det i praktiken lika fånigt som det låter, men absurt på allvar blir först när du greppat handkontrollen för första gången. Vad jag på förhand inte visste var att detta är ett förbannat mödosamt och tålamodskrävande spel som får skrattet att fastna i halsen, för att istället lämna dig arg och direkt farlig för närliggande porslinsvaser och annat möblemang.
Målet är hela tiden att förflytta mackan till ett stekande objekt för att på ett så smidigt och rent sätt som möjligt grilla den till en gyllenbrun måltid. Spelkontrollen visar sig omgående göra proceduren betydligt snårigare än väntat. Brödets kanter fungerar som slemmiga supertentakler, vilket gör att den ledigt kan klättra uppför kala 180-gradersvinklar och även frakta med sig mindre objekt.
Axelknapparna LT/RT och LB/RB styr varsin kant av mackan och med hjälp av precision, fingerfärdighet och en stor dos träning är tanken att du galant ska ninjahoppa dig genom nivåerna. Låt mig bara klargöra att detta är att glömma och att du mest troligt har lärt dig spela fiol hjälpligt innan du bemästrar kontrollschemat i I am Bread utan medföljande frustration.
Är du kass på att traktera din lille formfranska, vilket du kommer att vara, samlar mackan på sig damm, myror och glasskärvor. Blir mackan för smutsig förlorar du, vilket snabbt förvandlar spelet till ett avancerat labyrintpussel för att inte nudda golv. Du har två mätare att hela tiden hålla koll på; den ena är för ätligheten på smörgåsen, den andra för grepp. Trots att din supermacka är en elitklättrare av rang, kan den inte klamra sig fast för alltid. Efter ett tag förlorar du greppet och om du då befinner dig ovanför en kattlåda fylld med avföring eller en balja med vatten kommer din ätlighet att försvinna och du tvingas starta om. Ännu en gång.
Tröttnar du på Story Mode finns dock här en rad andra speltyper att grotta ned sig i. Dessa är sällan fullträffar, men erbjuder åtminstone andra typer av upplevelser. "Rampage", där du skapar total förstörelse som en normalstor baguette, är perfekt för korta gabflabbsessioner, men besitter inte samma taktiska avancemang som Story Mode. Näst bäst av de alternativa spellägena är "Zero G". På en brödbit med jetpack svävar du runt i ett vakuum och försöker att bli rostad utan att krocka i närliggande objekt. Här känns det som om du på nytt tvingas lära dig kontrollschemat för att ta dig fram i de svårare nivåerna, men det är samtidigt betydligt lugnare att sväva fram i spelets miljöer.
'Checkpoint till checkpoint'-loppet "Bagel Race" är alldeles för banalt och saknar den nerv som kännetecknar spelet i övrigt. Det borde därmed slopats helt. "Cheese Hunt" är läget där du som en ömtålig hårdmacka letar efter ostbitar och känns påklistrat i efterhand. Detta är heller inte alls lika bra som huvudläget och glöms snabbt bort. Slutligen finns "Free Roam", som precis som namnet antyder inte erbjuder ett egentligt mål, utan låter dig utforska miljöerna på egna villkor.
På sina ställen är I am Bread rätt charmigt. Jag uppskattar den trallvänliga musiken, den trevliga designen och det helknasiga upplägget. Att sedan frustrationen väcks till liv så fullständigt och äkta förstör upplevelsen helt för egen del. Belöningen när jag faktiskt lyckas nå mållinjen är heller inte alls lika stark inom mig som den bör vara och jag tänker efter flera gånger om jag verkligen har roligt medan jag slänger runt min brödbit. Svaret är, de allra flesta gånger, nej.
I am Bread lever uteslutande på sin oförlåtande spelmekanik som aldrig ger utrymme för misstag. Den är mycket rättvis, men omständig på ett sätt som kommer att skapa obehag, mest för din omgivning. Jag förstår såklart att I am Bread är riktad direkt till Youtube-generationen och att kontrollschemat samt konceptet redan är en succé, men sanningen är också att det är flera gånger roligare att titta på när folk spelar det än att göra det själv.