Svenska
Gamereactor
recensioner
Mafia II

Mafia II

Livet som nybliven gangster i 2K Czechs efterlängtade uppföljare är hårt - något som en euforisk chefredaktör Hegevall fått uppleva då han i rollen som skräddad småskurk försökt slå igenom som mafioso...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Jag har drömt om ett spel i nästan ett årtionde. Om en actionstinn sandlåda fylld till bredden av härligheter. Grand Theft Auto-doftande till upplägg och spelmekanik, fast med ännu mer fokus på story. Med ännu mer fokus på filmiskt berättande. Jag har drömt om snävt skurna marinblå 50-talskostymer, långrockar, brylkräm, förmiddagswhiskey och bulliga Buicks med vita däcksidor. Om ett liv som gangster under Rat Pack-eran, under den tid då Francis Albert Sinatra regerade Las Vegas och under den tid då världsliga bagateller som mobiltelefoner, nykterism, LCD-skärmar och lungcancer inte ens var påtänkta.

Det spelet. Just precis det spelet (på pricken) är här nu. Eller ja, om en dryg vecka. Mafia II uppfyller mina åldrade önskemål. Mafia II lever upp till de högt ställda kraven och erbjuder en Chet Baker-ackompanjerad resa genom vackra vyer, vackra damer och blankpolerade handeldvapen. Välkommen till Mafia II. Välkommen till Empire Bay.

Men allt är inte perfekt. För Mafia II har lämnat ett hål i min själ. Utskuret med sylvass stilett och till formen av en nystruken trenchcoat. Saknaden är total. Suget efter en fortsättning överväldigande. Jag saknar Vito, Joe och Henry. Utvecklarna 2K Czech skojade verkligen inte när de pratade om hur hårt de jobbat på att skapa mänskliga, trovärdiga karaktärer som spelaren ska kunna relatera till och känna med. Mafia II är det mest filmiska actionspelet jag någonsin testat och en spelmässig fröjd värd varenda krona. Låt mig förklara närmare:

Här finnes en nyliberal ådra om en individualistisk syn på framgång. Vito väljer att ta kontroll över sitt eget öde. Han är trött på krig, död och förstörelse efter två års envist stridande mot Mussolinis trupper, men behöver pengar. Snabbt. Han trillar in på brottets bana, igen. Och innan han vet ordet av har han på tre månader tjänat mer pengar än vad hans nyligen avlidne far gjorde under hela sin livstid. Sen börjar korthuset rasa. Lojaliteter prövas, vänskapsband slits sönder och Vito blir varse om gangsterlivets otrevliga baksidor.

Detta är en annons:

Samtidigt är Vito ingen vanlig antihjälte som så ofta tar kommandot i en story i ett spel av den här typen. Vito är visserligen omtänksam, ansvarsfull, generös och ovanligt tvålfager - men han drivs av en individuell förpliktelse att nå maximal potential utan att tyngas av skuld. Jakten på lycka och framgång blir en våldsam sådan utan den småmysiga komiken från det första spelet. 2K Czech målar upp en solig och swing-dränkt 50-talsidyll med ett bakomliggande mörker så sotsvart att självaste Riddick hade ryggat tillbaka. Mafia II är våldsamt och tungt. Spännande och stilistiskt.

Det vore enkelt att avfärda Mafia II som en alltför linjär Grand Theft Auto-klon utan egentlig substans. Ett 13 timmar kort äventyr utan multiplayer ska på pappret stå sig slätt mot Rockstars kritikerhyllade gangsterepos. Mafia II skulle mycket väl kunna ha blivit en axelryckning där bara den förödande snygga visionen av en perfekt designad stad i 50-talets USA skulle erbjuda något slags värde. Men här finns så mycket mer. Här finns så otroligt mycket mer än bara brylkräm och tjock cigarettrök.

Daniel Vavra, manusförfattare och konceptuell chef för utvecklingen av studions svindyra uppföljare har länge pratat om svårigheten i att, i spelform, skapa mänskliga karaktärer med hjärta, hjärna och djup. I Mafia II lyckas han med bravur då man bara efter någon timme drömmer sig bort, bryr sig och tar hand om Vito som den snillrikt snickrade gangster-avataren han är. Hans karismatiske och naive kumpan Joe blir en bästis som man lär sig lita på i ur och skur och deras relation blir en viktig del av storyn och dess utveckling.

På sedvanligt manér börjar Mafia II försiktigt. Trevande. Ett barslagsmål här, en bilstöld där. Vito mjukstartar sin karriär som storskurk och strukturellt gör 2K Czech helt rätt då de styr storyn på ett mer fokuserat sätt än vad exempelvis Rockstar gör. Varje mellansekvens är som en belöning, regin är snillrik och rent dramaturgiskt är det mest troligt bara filmsnuttarna i Uncharted 2 som har en suck mot Mafia II. Röstskådespeleriet är genialiskt, dialogen perfekt skriven och levererad med en pondus som lär få självaste Scorsese grön av avund.

Detta är en annons:

Efter ett par timmars harvande i blodpölarna som maffiafamiljens överhuvuden lämnar efter sig, erbjuds Vito och Joe chansen att utföra ett storjobb. Mycket står på spel, går allt rätt kan de båda komma att bli invalda i familjen. La Familia. Mafia II accelererar och öppnar upp spelvärlden för en betydligt mer omfattande typ av uppdrag. En bomb ska placeras i ett konferensrum för att sedan utlösas från skyskrapans tak. Ett slakteri som dubblar som tortyrkammare ska intas och eldas ned och en bar måste förstöras för att ett rivaliserande gäng ska fatta vinken.

Det är hårt, spännande och utmanande. Rent spelmekaniskt är Mafia II briljant med den bästa spelkontrollen i något sandlådespel, inklusive såväl GTA IV som Just Cause 2 och Red Dead Redemption. Eldstriderna känns följsamt problemfria men samtidigt spännande, cover-systemet är genialiskt i sin egen banala enkelhet och bilfysiken lämnar absolut inget att önska. I såväl Grand Theft Auto IV som i Just Cause 2 existerar en nervös fladdrighet i huvudkaraktärens rörelsemönster som tillsammans med en småskakig revolverarm bäddar för en del virriga eldstrider, åtminstone innan man till fullo vant sig vid spelkontrollen.

I Mafia II behövs ingen smekmånad när det kommer till att perfekt navigera Vito genom spelets eldstrider då man omedelbart känner sig bekväm med både rörelsemönster, siktet och knapp-layouten. Att kasta sig mellan brinnande ölfat inuti ett bryggeri går som en dans liksom uppdraget då Vito, i tjusig förklädnad, tvingas skjuta sig ut ett tvätteri nedlusat med skjutglada hejdukar.

Och som jag tidigare nämnde är bilfysiken minst lika välgjord som spelkontrollen när Vito förflyttar sig till fots. Att svaja runt med tre ton gjutjärn på Empire Bays gator känns precis så bra som jag hade hoppats på. Gungigt, tungt, klumpigt och med en himla massa outnyttjat vridmoment. Det gäller dock att man redan från start går in i menyerna och ändrar inställningen för bilarnas uppförande till "simulation" för att till fullo få ta del bilfysikens briljans.

Med Vito placerad i en nystulen cabriolet (olivgrön med skinninredning), med vinden i håret och sex ultragalna polisbilar hack-i-häl, då är Mafia II som allra bäst. På radion förklarar en jämrande Billy Holiday att kärlek är svårt och bakom mig hänger snutarna ut genom främre rutorna och skjuter som illbattingar. Jag kastar i en högre växel, kränger cabben runt hörnet och möter en extrembred asfaltssladd med maxgas medan poliserna kraschar (i en stor hög av nylackerad plåt) mot en mötande mejeribil.

Lika mysigt är det att uppleva Vitos vardag, chilla lite hemma i den nyinköpta förortsvillan, dricka läsk och äta skinksmörgåsar (iförd kalsonger och sovtrikå) i väntan på att Joe ska ringa. När Joe väl ringer bär det av till stadens rådhus där ett antal viktiga värdehandlingar ska stjälas. Mafia II byter skepnad från soldränkt actionkavalkad till stilistiskt stealth 'em up inklusive skuggsmyg och dyrkande av dörrlås.

Uppdragen i Mafia II påminner såklart om de i det första spelet samt om dem i samtliga Grand Theft Auto-delar. Visst, här saknas fallskärmshoppningen från Gay Tony och bankstöten från Grand Theft Auto IV men istället får man i 2K Czechs spel en mer sansad, spännande och trovärdig story om vänskap och lojalitet, något som klär Mafia II på bästa sätt.

Staden kokar av liv. Folket som passerar förbi på trottoarerna framstår som tänkande, levande varelser snarare än sporadiskt utplacerade, hastigt framklonade dumstrutar. Mafia II börjar 1945 och Empire Bay ligger slumrandes under ett gnistrande snötäcke. Andra världskriget är i sitt slutskede och ekonomin på hemmaplan är allt annat än bra. Vilket märks. Vitos gamla kvarter tillhör stadens slum och överallt blir man påmind om kriget som pågår i Europa. På radion pratar överdrivet gladlynta discjockeys om hur försvaret behöver gummidonationer för att kunna fortsätta bygga krigsmateriel och överallt pratar folket om stridigheterna i Tyskland, Frankrike, Ryssland och Italien.

Ett par år senare och Vito vaknar upp efter en hård natts firande (av något som vi enligt avtal med 2K Games absolut inte får avslöja). Året är 1952 och Empire City har förändrats. Staden är välmående, vacker och sommaren blomstrar. Solen skiner, folket har kavlat upp skjortärmarna och på radion pratas det om goda tider, tobak, dans och sång. Allt med en stämma fylld av hoppfullhet och optimism. För att vara tjecker har 2K Czech lyckats nästan otroligt väl med att ringa in de tidsåldrar de porträtterar i Mafia II.

För allt är förpackat i otroligt vackert designad grafik som på bästa tänkbara sätt förmedlar en känsla av hoppfullhet och tilltro som svepte över USA efter krigets slut. Att kryssa nedför Brewer Street i stadsdelen Little Italy i en stulen cabriolet, lyssnandes på Dean Martin via radiokanalen Empire Radio, är en underbar upplevelse som endast trumfas av den gången då jag skjuter mig igenom en kinarestaurang nedlusad av skjutglada Triad-gangsters för att få reda på vilken av kumpanerna som extraknäcker som FBI-informatör.

Karaktärerna är väldigt välgjorda de med. Polygontäta, stiligt animerade med fantastiska kläder belysta av ett ljussystem som får det mesta i actionväg till PC att skämmas ögonen ur sig. När solen står i zenit och stadsdelen Little Italy (där Vito bor under spelets första halva) dränks av stekhet sommarsol är Mafia II ibland så snyggt på en topputrustad PC att jag nästan börjar gråta. Illusionen av att man som spelare rör sig fritt i en gammal stad fungerar verkligen perfekt och atmosfären är fantastisk.

Sägas ska dock att det finns en del texturbekymmer som drar ned ett i övrigt fläckfritt grafikintryck. Texturerna i Mafia II är till att börja med inte av samma skyhöga upplösning som i PC-versionen av Grand Theft Auto IV och på vissa ställen ser de även ut att flimra. I övrigt är PC-upplagan av Mafia II otroligt välpolerad med silkeslen skärmuppdatering och ultrastabil funktionalitet. Med ett modern Nvidia-kort får man även tillgång till den PhysX-baserade fysikfunktionen som finns i PC-spelet. Detta möjliggör avsevärt mycket mer avancerad fysik när det kommer till svajade kläder, sönderprejade trästaket och betongputs som sprutar ur väggarna då Vito släpper lös sin Tommy Gun.

Om jag ville skulle jag kunna straffa Mafia II för en del mindre roliga svagheter. Ja, det är för kort, och ja, det innehåller ett får snålt omspelningsvärde och ja, ibland blir transportsträckorna lite väl långa. Samtidigt är det fantastiskt skickligt berättat, spännande, fascinerande, varierande, beroendeframkallande, hutlöst snyggt och snudd på osannolikt atmosfäriskt. Äger du en kvick speldator är detta sensommarens mest självskrivna köp.

Recension av Mafia II till Playstation 3 och Xbox 360

Mafia IIMafia IIMafia IIMafia II
09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Osannolikt atmosfäriskt, väldigt snyggt, otroligt välskriven story, fantastisk spelmekanik, härlig variation
-
För kort, innehåller inget multiplayer-läge
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Jonas Elfving
2K Czech var tydliga med sina ambitioner från första början. De avsåg inte att göra ett sandlåde-spel med en öppen spelstruktur som GTA, utan siktade istället på ett mer linjärt spel med mer fokus på story. Efter tio timmar tycker jag att de, trots allt, borde ha tänkt annorlunda. Friheten begränsas av jakten på nästa mellansekvens - och äventyret är alldeles för kort.7/10

Medlemsrecensioner

  • Henric Pettersson
    Till en början kände jag mig inte alls så imponerad över spelet. Jag tyckte det kändes väldigt grått och trist men i brist på annat så... 8/10
  • spelfet
    Mafia 2 handlar om en kille som heter Vigo. Han har en vän som heter joe. Och dom två och många andra är med på ett mafia äventyr. Spelet är... 8/10
  • Prey
    När man står där och tittar runt nyss hemkommen från kriget på Sicilien och snön faller sakta mot marken så känner jag en känsla av... 8/10
  • Neisseria
    ****MIN FÖRSTA RECENSION**** Mafia ll utvecklat av 2K Czech! Mafia II ett sandlådespel som utspelar sig på 40- och 50-talen i... 7/10
  • Grainmunch
    Du är Vito Scaletta, en italiensk invandrare som tjänat USA i kriget mot axelmakterna. Vito återvänder hem till Little Italy och finner sin mamma... 8/10
  • scott_kennedy
    I drömmen att få till en autentisk maffia äventyr har 2K Czech tyvärr snubblat över sina egna ambitiösa fötter. Mafia II är spelet som så... 6/10
  • Gamble1221
    Jag hade startat den här recensionen med orden: I'll make you an offer you can't refuse... and that is mafia 2. Men Skynet Rules använde dom orden... 8/10

Relaterade texter

Mafia II: Joe's AdventureScore

Mafia II: Joe's Adventure

RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

Vad hände egentligen medan Vito skakade galler, vem satte dit honom och varför bytte Joe lojalitet? Allt sådant och lite till får du svar på i omfattade expansionen Mafia II: Joe's Adventure

Mafia II: Jimmy's VendettaScore

Mafia II: Jimmy's Vendetta

RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

Den förrådde Jimmy är tillbaka för att utkräva sin vendetta i en expansion som känns mer Saints Row 2 än Mafia II...

9
Det verkar som att Mafia II gör comeback

Det verkar som att Mafia II gör comeback

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Mafia II var ett rejält underskattat spel med ett mäktigt narrativ samt ett av de bästa sluten på ett spel, förmodligen någonsin. Trots det blev det ingen succé,...



Loading next content