Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

KANE & LYNCH 2: DOG DAYS

Jonas har röjt runt i Shanghai med den danska motsvarigheten till Jönssonligan, Kane och Lynch. Men har IO Interactive lyckats slipa bort originalets alla brister...


Den danska motsvarigheten till Dynamit-Harry och Vanhedern är tillbaka igen, jag tänker såklart på Kane & Lynch som legat lågt sedan det förra spelet. Kane har mest softat och Lynch jobbar som lejd hejduk i Shanghai. Lynch har dock fått nys om ett bra gig som kommer ge duktigt med stålars, men han behöver lite assistans. Och ringer därmed Kane, som definitivt behöver pengarna.

Sagt och gjort, den dynamiska duon återförenas för att sätta hårt-mot-hårt mot glappkäftad triad-snubbe. Utan att avslöja för mycket av storyn (som är väldigt välskriven), går uppdraget självfallet käpprätt åt skogen och duon är snart båda stans mest efterlysta män.

Det finns så mycket IO Interactive gjorde bra redan i det första Kane & Lynch: Dead Men. Dit hör berättandet och den intressanta storyn. Man ville verkligen veta vad som skulle hända härnäst och karaktärerna var brutalhårda på ett sätt som antihjältar i spel väldigt sällan är. Det fanns dock också en hel del problem, vilket i slutändan resulterade i att Gamereactor delade ut ett underkänt betyg.

De största problemen var att spelets kärna, actiondelarna, helt enkelt inte fungerade. Man kunde brassa på med hagelbrakare mitt i fiendens ansikte från nära håll, utan att de reagerade. Från skyddad position kunde fienderna ändå träffa en och kulregnet från terroristerna som dunderduon slogs mot - var ultramagnetiska och drogs till Kanes kala panna. Det fanns kort sagt en hel del för IO att slipa på till Kane & Lynch 2: Dog Days.

Och man har lyckats. I alla fall delvis. Kane & Lynch 2: Dog Days är bättre än sin föregångare. Det har samma typ av välskrivna, vuxna historia om två brutalhemska ruskprickar på fel sida av lagen. Kane och Lynch känns båda trovärdiga och har en intressant historia att berätta. Platsen är denna gång Shanghai, och IO har ansträngt sig för att bygga en skitig och kaotisk atmosfär som bitvis känns fantastisk.

Här finns skitiga gränder, små uteserveringar på bakgator, trånga innegårdar, breda motorvägar och massor av detaljer samt även en befolkning som lever sina vardagliga liv. För att ge Kane & Lynch 2: Dog Days en extra dimension av att vara lite extra skitigt och sjaskigt filmas äventyret dessutom med trendriktig handkamera. Resulatet är att Kane & Lynch 2: Dog Days ser ut som en hårt komprimerad Youtube-video. Ett koncept som är både annorlunda och coolt. Skakningarna är dock så kraftiga att folk kan bli åksjuka, vilket IO löst genom att erbjuda möjligheten att stänga av handkamerafunktionen.

Så långt allt väl, men dessa bitar fungerade som sagt bra även i originalet. Så hur kul är det att spela då? Faktiskt inte sådär övermåttans alls, faktiskt. IO Interactive har lyckats banta en del av de problem som fanns, men absolut inte alla. Fiendens träffytor är fortfarande bedrövligt dåliga. Jag brassar på med både kulsprutor och hagelbrakare, och visst, oftast faller fienden, men alltför ofta springer de bara vidare.

Och inte nog med det. De skiter i mig som just pepprade dem fulla med bly för att istället ge sig på min partner. Inte ens om jag ställer mig bredvid fienden tar de någon notis. Man kan till och med gå på dem utan att de märker mig. Både den artificiella intelligensen och träffytorna är under all kritik.

Problem två, att man blir träffad var man än står finns också kvar. Tjusningen med spel som Gears of War, Uncharted, eller Army of Two är ju att man kan ställa sig i skydd och skjuta på fienden utan att själv dra på sig för mycket av fiendeelden. I Kane & Lynch 2: Dog Days blir jag pepprad på var jag än står. Hur jag än gör. Hela tiden. Fiendekulorna når mig om jag så sitter hopkrupen bakom en betongsugga, givetvis utan att jag någonsin har möjlighet att skjuta tillbaka utan att ställa mig öppet för beskjutning. Det är inte fullt lika illa som i föregångaren, men klart är att det här med cover-mekanik inte är något IO Interactive behärskar speciellt väl.

Om vi bortser från designen, som jag ju gillar, är inte heller det grafiska något att hänga i julgranen rent tekniskt. Vi snackar primitiva texturer och ganska taffliga animationer och effekter. Värst är det i spelets dialoger där de som talar inte är läppsynkade för fem sekunder utan mest påminner om Terry Gilliams animerade foton från Monty Pythons flygande cirkus.

Inte heller blir det några bonuspoäng för att själva kampanjen tog mig knappa fyra timmar att skjuta mig igenom. Och då fick jag ändå bita i gräset några gånger under varje bana. Det är alldeles för kort för ett spel som till så stor del ju faktiskt bygger på just kampanjen. Call of Duty: Modern Warfare 2 är såklart likvärdigt på den biten, men backar upp det med en av de mest välfyllda multiplayer-delarna någonsin.

Lyckligtvis finns det åtskilliga alternativa vägar att skjuta sig fram igenom under äventyret, vilket faktiskt ger ett litet återspelningsvärde. Det är kul att spela med en ny polare och prova att inte göra som man gjorde första gången utan experimentera lite. Kane & Lynch 2: Dog Days är dessutom hutlöst utmanande, jag hade själv roligare på den lättaste svårighetsgraden än på normal, och det kommer från en person som oftast ställer upp nivån till svår i alla spel. Tillsammans med en polare blir det dock lite lättare och gör att det går ännu fortare att klara äventyret, och då kommer högre svårighetsgrader väl till pass.

Förutom den välskrivna storyn och dialogen finns det dock en punkt till där Kane & Lynch 2: Dog Days roar, nämligen multiplayer. Istället för att mata på med trötta och pliktskyldiga dödsmatcher, gäller det att sno fyra miljoner dollar på fyra minuter. Vilket är lättare sagt än gjort i de många olika spellägena.

I underhållande "Undercover Cop" är det en i gänget (slumpvis utvald) som är en förrädare. En snut bland alla gangsters, helt enkelt. Där gäller det att låta brottet begås som planerat, men alla vet ju att en av er är en snut, så alla tar det lugnt, agerar smart och försöker lista ut vem som är svinet av er. Att skjuta den som jobbar under täckmantel ger förstås en fin bonus, men skjuter man fel person blir man istället markerad som förrädare.

Undercover Cop är vanebildande. Roligast är det att inte vara snut själv utan att gå omkring och misstro alla och försöka lista ut vem som inte är att lita på. Ett annorlunda, men fortfarande balanserat spelsätt. Men det finns även andra, som bland annat Cops and Robbers där några ska råna och andra sidan ska förhindra det. Kanske det mest finesslösa spelsättet, men fortfarande roligt.

Även Fragile Alliance är riktigt kul, där gäller det för fyra personer att stjäla åt sig pengarna. Men det spelar ingen roll hur de gör det. Man är alltså vänner och fiender på samma gång. Räkna med att fegt bli dödad av den du just hjälpte om du vänder ryggen till. Händer det, blir man istället respawnad som snut och får den vägen chansen att utkräva hämnd.

Nej, det vill sig inte riktigt för Kane och Lynch den här gången heller. Dog Days är ett bättre spel än det första försöket, men det finns så mycket outnyttjad potential kvar. Själva grunden i spelmekaniken är tyvärr ganska hafsig och vore det inte för den välskrivna storyn skulle jag förmodligen inte ens vilja spela vidare. IO ska däremot ha kudos för det underhållande multiplayer-läget som skänker många extra timmars speltid.

Kane & Lynch 2: Dog DaysKane & Lynch 2: Dog DaysKane & Lynch 2: Dog DaysKane & Lynch 2: Dog Days
06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Spännande story, smarta multiplayer-lösningar, grym dialog, bra design
-
Dålig artificiell intelligens, cover-mekaniken fungerar inte, föråldrad grafik

En andra åsikt

Jesper Karlsson:
Det första Kane & Lynch var en tålamodsprövning av rang, men turligt nog har IO Interactive lyckats slipa bort de värsta bristerna. Kvar finns ett välskrivet actionepos och två djupt osympatiska skitstövlar som råkar riktigt illa ut. Vad finns det inte att gilla? Cover-mekaniken fungerar fortfarande inte helt klockrent och fiendens artificiella intelligens doftar brunsås, men det går relativt frustrationsfritt att skjuta sig fram genom Shanghai. Äventyret är dock bara drygt fyra timmar långt och någon timme till hade inte skadat.

Det som verkligen lyfter Kane & Lynch 2: Dog Days är dock multiplayer. IO Interactive har gnuggat geniknölarna och bryter mot alla konventioner om hur det brukar fungera. Undercover Cop är brutalt skoj och för mig en minst lika stor anledning till att köpa spelet som själva kampanjen. 7/10

Medlemsrecensioner

  • Bohemen
    FÖRORD Jag var förkyld och hade feber när min kusin frågade om jag skulle åka med dom till Växjö. Dom tyckte jag behövde komma ut efter hade legat i... 7/10
  • Eminemil
    Nä, man kanske skulle ta och recensera Kane & Lynch 2: Dog Days eftersom jag trots allt delat med mig av mina tankar över föregångaren samt att... 7/10
  • Zoiler
    Mycket får man vara med om som TV-spelare, men att skjuta sig igenom en hel bana med två vuxna män utan en enda tråd på kroppen, det var faktiskt... 7/10
Detta är en annons:
BETA +