Ja. Jag saknar Vito, Joe och Henry. Utvecklarna 2K Czech skojade verkligen inte när de pratade om hur hårt de jobbat på att skapa mänskliga, trovärdiga karaktärer som spelaren ska kunna relatera till och känna med. Mafia II är det mest filmiska actionspelet jag någonsin testat och en spelmässig fröjd värd varenda krona. Låt mig förklara närmare:

Här finnes en nyliberal ådra om en individualistisk syn på framgång. Vito väljer att ta kontroll över sitt eget öde. Han är trött på krig, död och förstörelse efter två års envist stridande mot Mussolinis trupper, men behöver pengar. Snabbt. Han trillar in på brottets bana, igen. Och innan han vet ordet av har han på tre månader tjänat mer pengar än vad hans nyligen avlidne far gjorde under hela sin livstid. Sen börjar korthuset rasa. Lojaliteter prövas, vänskapsband slits sönder och Vito blir varse om gangsterlivets otrevliga baksidor.

Samtidigt är Vito ingen vanlig antihjälte som så ofta tar kommandot i en story i ett spel av den här typen. Vito är visserligen omtänksam, ansvarsfull, generös och ovanligt tvålfager - men han drivs av en individuell förpliktelse att nå maximal potential utan att tyngas av skuld. Jakten på lycka och framgång blir en våldsam sådan utan den småmysiga komiken från det första spelet. 2K Czech målar upp en solig och swing-dränkt 50-talsidyll med ett bakomliggande mörker så sotsvart att självaste Riddick hade ryggat tillbaka. Mafia II är våldsamt och tungt. Spännande och stilistiskt.

Det vore enkelt att avfärda Mafia II som en alltför linjär Grand Theft Auto-klon utan egentlig substans. Ett 13 timmar kort äventyr utan multiplayer ska på pappret stå sig slätt mot Rockstars kritikerhyllade gangsterepos. Mafia II skulle mycket väl kunna ha blivit en axelryckning där bara den förödande snygga visionen av en perfekt designad stad i 50-talets USA skulle erbjuda något slags värde. Men här finns mer än bara brylecreme och tjock cigarettrök.

Daniel Vavra, manusförfattare och konceptuell chef för utvecklingen av studions svindyra uppföljare har länge pratat om svårigheten i att, i spelform, skapa mänskliga karaktärer med hjärta, hjärna och djup. I Mafia II lyckas han med bravur då man bara efter någon timme drömmer sig bort, bryr sig och tar hand om Vito som den snillrikt snickrade gangster-avataren han är. Hans karismatiske och naive kumpan Joe blir en bästis som man lär sig lita på i ur och skur och deras relation blir en viktig del av storyn och dess utveckling.

På sedvanligt manér börjar Mafia II försiktigt. Trevande. Ett barslagsmål här, en bilstöld där. Vito mjukstartar sin karriär som storskurk och strukturellt gör 2K Czech helt rätt då de styr storyn på ett mer fokuserat sätt än vad exempelvis Rockstar gör. Varje mellansekvens är som en belöning, regin är snillrik och rent dramaturgiskt är det mest troligt bara filmsnuttarna i Uncharted 2 som har en suck mot Mafia II. Röstskådespeleriet är genialiskt, dialogen perfekt skriven och levererad med en pondus som lär få självaste Scorsese grön av avund.

Efter ett par timmars harvande i blodpölarna som maffiafamiljens överhuvuden lämnar efter sig, erbjuds Vito och Joe chansen att utföra ett storjobb. Mycket står på spel, går allt rätt kan de båda komma att bli invalda i familjen. La Familia. Mafia II accelererar och öppnar upp spelvärlden för en betydligt mer omfattande typ av uppdrag. En bomb ska placeras i ett konferensrum för att sedan utlösas från skyskrapans tak. Ett slakteri som dubblar som tortyrkammare ska intas och eldas ned och en bar måste förstöras för att ett rivaliserande gäng ska fatta vinken.

Det är hårt, spännande och utmanande. Rent spelmekaniskt är Mafia II briljant med den bästa spelkontrollen i något sandlådespel, inklusive såväl GTA IV som Just Cause 2 och Red Dead Redemption.

Eldstriderna känns följsamt problemfria men samtidigt spännande, cover-systemet är genialiskt i sin egen banala enkelhet och bilfysiken lämnar absolut inget att önska. I såväl Grand Theft Auto IV som i Just Cause 2 existerar en nervös fladdrighet i huvudkaraktärens rörelsemönster som tillsammans med en småskakig revolverarm bäddar för en del virriga eldstrider, åtminstone innan man till fullo vant sig vid spelkontrollen.

I Mafia II behövs ingen gameplay-petting när det kommer till att perfekt navigera Vito genom spelets eldstrider då man omedelbart känner sig bekväm med både rörelsemönster, siktet och knapp-layouten. Att kasta sig mellan brinnande ölfat inuti ett bryggeri går som en dans liksom uppdraget då Vito, i tjusig förklädnad, tvingas skjuta sig ut ett tvätteri nedlusat med skjutglada hejdukar.

Och som jag tidigare nämnde är bilfysiken minst lika välgjord som spelkontrollen när Vito förflyttar sig till fots. Att svaja runt med tre ton gjutjärn på Empire Bays gator känns precis så bra som jag hade hoppats på. Gungigt, tungt, klumpigt och med en himla massa outnyttjat vridmoment. Det gäller dock att man redan från start går in i menyerna och ändrar inställningen för bilarnas uppförande till "simulation" för att till fullo få ta del bilfysikens briljans.

Med Vito placerad i en nystulen cabriolet (olivgrön med skinninredning), med vinden i håret och sex ultragalna polisbilar hack-i-häl, då är Mafia II som allra bäst. På radion förklarar en jämrande Billy Holiday att kärlek är svårt och bakom mig hänger snutarna ut genom främre rutorna och skjuter som illbattingar. Jag kastar i en högre växel, kränger cabben runt hörnet och möter en extrembred asfaltssladd med maxgas medan poliserna kraschar (i en stor hög av nylackerad plåt) mot en mötande mejeribil.

Lika mysigt är det att uppleva Vitos vardag, chilla lite hemma i den nyinköpta förortsvillan, dricka läsk och äta skinksmörgåsar (iförd kalsonger och sovtrikå) i väntan på att Joe ska ringa. När Joe väl ringer bär det av till stadens rådhus där ett antal viktiga värdehandlingar ska stjälas. Mafia II byter skepnad från soldränkt actionkavalkad till stilistiskt stealth 'em up inklusive skuggsmyg och dyrkande av dörrlås.

Uppdragen i Mafia II påminner såklart om de i det första spelet samt om dem i samtliga Grand Theft Auto-delar. Visst, här saknas fallskärmshoppningen från Gay Tony och bankstöten från Grand Theft Auto IV men istället får man i 2K Czechs spel en mer sansad, spännande och trovärdig story om vänskap och lojalitet, något som klär Mafia II på bästa sätt.

För allt är vackert designat och förmedlar en känsla av hoppfullhet och tilltro som svepte över USA efter krigets slut. Att kryssa nedför Brewer Street i stadsdelen Little Italy i en stulen cabriolet, lyssnandes på Dean Martin via radiokanalen Empire Radio, är en underbar upplevelse som endast trumfas av den gången då jag skjuter mig igenom en kinarestaurang nedlusad av skjutglada Triad-gangsters för att få reda på vilken av kumpanerna som extraknäcker som FBI-informatör.

Sägas ska dock att konsolversionen av Mafia II inte kan konkurrera med ursprungsspelet, lead-versionen... PC-spelet. Att PC-versionen är den version av Mafia II som utvecklarna 2K Czech satsat mest på råder det liksom inga tvivel om. PC-upplagan är betydligt tjusigare rent grafiskt än konsolspelen och det flyter också bättre, även på en aningen äldre Dell XPS-laptop som vi ibland använder på redaktionen. Till PC är Empire Bay till bredden fyllt av människor, bilar, bråk och stök medan man till konsolerna tvingats banta. Xbox 360 och Playstation 3-spelet dras med en instabil skärmuppdatering och en hel del smetiga texturer - vilket helt enkelt gör att betyget är lägre än den välpolerade PC-versionen.

Ställer man de Playstation- och Xbox 360-versionerna mot varandra blir det ganska snabbt uppenbart att Xbox 360-spelet är de bättre av de två. Visst, skillnaderna är inte särskilt stora och betyget stannar på åtta för båda versionerna men visst är Xbox-åttan en stark sådan medan Playstation 3-betyget hamnar precis mitt i mellan en sjua och en svag åtta. Till Playstation 3 har man tvingats plocka bort allt gräs i Empire Bay samt allt blod i spelet. Detta för att nå en respektabel skärmuppdaterings-hastighet. Fysiksystemet har även bantats till Playstation 3 och framförallt kläder och tyg rör sig inte lika naturligt som till Xbox 360 och framförallt PC.

I slutändan är Mafia II till Xbox 360 och Playstation 3 ett riktigt bra actionspel som man absolut bör uppleva om man gillar hårdkokta eldstrider och brylecreme. Det är dock inte briljant, som PC-upplagan, och det börjar nu märkas riktigt tydligt att våra kära konsoler börjar bli till åren.

Recension av Mafia II till PC