Vissa spel behöver inte ha grandiost med innehåll eller någon stor episk historia. Inte heller ett multiplayer-läge eller något online-stöd. Vissa spel behöver bara vara infernaliskt roliga att spela. Spel som Solipskier.
I Solipskier är du en liten skidåkare som dundrar fram till vansinnig speed metal efter en pist som du själv drar med fingret. Hastigheten går på loppet av ett par sekunder från noll till hundra varpå en regnbågsfärgad raket tänds i rumpan på den lilla skidprydda fartdåren. Sen är det till att krångla sig genom portar, tunnlar och utföra Evel Knievelska monsterstunt för att racka upp högar med poäng och klättra uppför leaderboardsen. Det går inte riktigt att trycka nog på hur vanvettigt fort spelet går ibland. Hade spelaren suttit i en formel 1-bil samtidigt som han/hon spelade Solipskier är det fortfarande inte säkert vilken fartkänsla han/hon skulle ha uppfattat.
Oavsett är det lika enkelt att ta till sig som en boll, om än många gånger roligare. Spelet doftar av semi-ironiska Snes "klassikern" Unirally och den Monty Pythonska indiehiten Super Kreml Kart Super Rally For Great Sucess Mother Land! (vilket för övrigt kan vara det bästa namnet på ett spel, alla kategorier).
Solipskier är sammanfattningsvis ett spel som förtjänar att nämnas i samma anda som de bästa av flash-spel. Faktum är att de redan gör det. Det är en av de där små spelpralinerna som lyckas sluka mer av din fritid än något av dina fullpris-spel. Det känns nästan som ett rån att bara betala en ynka Selma Lagerlöf för det.