And Yet It Moves har vid första anblick inte mycket som talar för sig. En konstig grafisk design, blek och platt huvudperson och ett lagom pretentiös titel. Naturvetenskapliga citat i all ära, men And Yet It Moves står sig slätt mot titlar som Braid eller Limbo. Om man bara talar namn alltså.
För i övrigt är detta ett utmärkt litet spel, helt i klass med nämnda plattformspusselspel. I grunden är det en plattformare där du skuttar omkring med en papperstunn huvudfigur som liknar en hybrid mellan läskliraren Fido Dido och en vanlig lättmjölkkartong, men gimmicken är att den tvådimensionella världen går att rotera 360 grader. Detta görs genom att först stanna tiden med en knapp och sedan rotera på Wii-fjärren.
Upplevelsen blir lite som ett fysiskt labyrintspel med kula eller som bonusbanorna i gamla Sonic the Hedgehog. Tankarna går också till Super Mario Galaxy eller Portal, med skillnaden att detta som sagt utspelar sig i två dimensioner.
Till en början gäller det bara att navigera figuren rätt: att göra tak till golv och uppförsbackar till behagliga nedåtsluttningar. Efter ett tag dyker hinder och hjälpmedel som stenbumlingar och fladdermöss upp, och dessa måste lotsas rätt med dina manipuleringar av omvärlden. Stenar kan krossa hinder, men också dig själv. Fladdermöss distraherar läbbiga kokonger.
Och efter man kommit in i manövrerandet känns det rätt läckert att frysa tiden mitt i ett hopp, rotera bilden och sedan landa säkert i trädgren som tidigare inte kunde nås. Din acceleration "sparas" även när du stannar tiden, så varje liten sträcka du faller adderas och är denna summa för hög när du väl landar går din figur i pappersbitar och du skickas tillbaka till närmsta checkpoint - för övrigt en kopia av dig själv som mystiskt pekar i den riktning du ska härnäst.
And Yet It Moves är mer än ett utmanande plattformspel, dock. Precis som i Braid eller Limbo är stämningen utmärkt, tack vare en lågmäld och nästan lite obehaglig presentation. Ljudmattan är svår att beskriva men här finns inga direkta musikstycken utan allt klinkar på i sakta, intressanta ambience-mak. Spelar du sent på kvällen blir effekten ännu starkare...
Grafiken är ett collage av pappersutklipp, kartongbitar och liknar Live Arcade-spelet Axel & Pixel en hel del. Här finns ingen HUD alls och helhetsupplevelsen känns som något man skulle kunna hitta bland Moderna Muséets videoinstallationer eller i något konstigt barnprogram från 70-talet. Särskilt när vi går från grott- och skogsbanor till regnbågsfärgade promenader i ren psykedelia blir upplevelsen extra skruvad. Jag tror att grafiken är en vattendelare, antingen vill du bränna upp pappersvärlden eller slita ut den från skärmen och spara den i en scrap book.
And Yet It Moves når nästan, nästan upp i Braids och Limbos nivåer och har definitivt en egen unik stil. Detta är någt som definitivt bör kollas in av dig med en fäbless för plattformsutmaningar och en böjelse för att böja omgivningen.