Jo, visst har du hört talas om RUSE. Du kanske bättre minns dess debut-trailer däremot. I den så sitter två män med stenansikten på var sin sida av ett stort bord. Hela bordet är en touchskärm och på den utspelar sig ett slag från andra världskriget där de båda männens gester och handrörelser kontrollerar de små soldaterna och krigsmaskinerna på bordet. Den ene går ut med full eldkraft och låter hamra ner motståndet med skurar av pansarskott. När krutröken väl lägger sig så har han dock bara slösat värdefulla resurser på att bekämpa en avledningsmanöver. Ett trick eller "ruse" för den mer anglosaxiskt lagda. Nu sitter han i fällan, och hans motståndare visar upp sin verkliga plan där en fullskalig armada rullar in över hans stränder. Slaget är förlorat.

Det gick ett sus genom internet och strategispelsvärlden efteråt. Något som är en fantastisk bedrift då Starcraft II prenumererat på så gott som all strategi-hype de senaste åren. Främst gick snacket förstås kring hur vida det där häftiga borde skulle bundlas med spelet. En naiv tanke kan tyckas, men RUSE är faktiskt ett spel som är designat för att kunna styras med fingertopparna. Så har du en multi-touch-skärm eller planerar att införskaffa Playstation Move så är RUSE fullt kompatibelt med båda. I den här recensionen håller vi oss däremot till en hederlig tangentbord och mus-uppsättning. Kan då RUSE briljera utan all denna flådiga teknik? Det återstår att se.

Andra världskriget är en oerhört uttjatad historia i spel såväl som film och litteratursammanhang. Ett tillfälle i historien då det goda verkligen var gott och det onda verkligen var ont. En situation som USA förstås gärna stolt ser tillbaka på om och om igen. Därför är det både dumt och lite modigt av utvecklarna Eugen Systems att beträda en så pass uttorkad spel-oas. Samtidigt är det också väldigt förståeligt. För ser vi på det ur en större skala så har RUSE betydligt mer gemensamt med traditionella brädspel så som RISK än exempelvis Starcraft. Det är ett strategispel som helt och hållet omfamnar idéen om taktiskt tänkande där de grå cellerna får jobba. Detta gäller både för hur spelet spelas och hur dess presentation ser ut.

Zoomar vi ut tillräckligt långt från slagfältet så transformeras nämligen tanksen och soldaterna efter ett tag om till små brickor utspridda över en modell på ett stort bord. Ett bord som står i mitten av ett krigsrum där sekreterare och strategister pratar i komradios, springer med papper och står böjda över bordet med bistra suddiga ansikten och händerna knäppta bakom ryggen. Det är onekligen en väldigt häftig effekt som har mycket gemensamt med vårens Xbox Live Arcade-hit Toy Soldiers, där slag i första världskriget utkämpas i ett klassiskt diorama för tennsoldater.

Häftigast blir dock effekten mitt under de brinnande eldstriderna då du vid något tillfälle vinklar kameran upp längs med slagfältet för att göra en mer topografisk analys av situationen. Då kan du ibland i himlen se mörka konturer av generalerna som tornar över bordet likt Cthulhuska krigsgudar. Även om det kliniskt sett till grafiken finns ganska gott om pop-ins och blemmor så hindrar det inte RUSE från att måla upp ett mer soligt andra världskriget där varje bana kryllar av variation och förtjusande detaljer.

Det är inget prestationsmonster när det gäller grafik men det märks att stor omsorg lagts på små finesser som exempelvis hur artilleriskotten bildar små olycksbådande svansar av snövit rök. Även ljudeffekterna har valts med omsorg och under riktigt eldiga skärmytslingar får ditt ljudsystem ge bra valuta för pengarna när den ska utkristallisera hela den kakafoni av vapendån som fyller hörselgångarna.

Rent spelmässigt så är RUSE inte ett spel för den som har bråttom. Likt ett brädspel är det noga genomtänkta beslut och taktiker som avgör ett slag snarare än blixtsnabba beslut och obssesiv micro maneging. Tyvärr matchas detta också illa med att första delen av spelets kampanj går på lite väl låga varv. Inlärningskurvan är betydligt kortare än vad spelet själv verkar tro. Vilket leder till att de första timmarna är lite av en stor längtan tills du får ha hand om en lika stor arsenal som i vanliga matcher.

När spelet väl kommer igång, då får börja bygga ordentliga baser med mera, så finns det sen ytterst få döda stunder, trots att tempot aldrig är särskilt högt. För din hjärna arbetar likt en ångmaskin på högvarv med vilka dina nästa drag skall bli.

En nyckeldel till spelsystemet är förstås det som kallas ruses. Specialförmågor som används för att lura byxorna av din motståndare eller stärka dina egna trupper. Efter allt förhandssnack så måste jag säga att systemet med ruses faktiskt inte är så fantastiskt som det först verkade. Idén med att föra ett informationskrig parallellt med ett riktigt krig har i slutändan kokats ner till en funktion som funnits i strategispel långt före RUSE. Därmed inte sagt att det ökade fokuset för dessa förmågor inte är välkommet.

Tyngden ligger ofta i att kombinera flera olika ruses samtidigt. Exempelvis kanske du anfaller motståndaren från två olika fronter samtidigt, fast med fejk-tanks. Detta för att du under tiden som din fiende är upptagen med att förstöra dem, istället bygger upp en större armé i basen med hjälp av blitz-rusen som gör att alla dina enheter går dubbelt så fort. Sen låter du dessa fylla på en av fronterna då hans trupper är uppdelade. Slutligen lägger du kanske på fanatism-rusen som gör att dina enheter gör mer i skada för att säkert meja ner motståndet.

Ovanstående scenario är ju förstås skrivit i fallet av allt går rätt. Vilket det sällan gör. Spelet kan vara diaboliskt svårt redan på normal svårighetsgrad. Är din motståndare därtill mänsklig så bör du nog räkna med att taktiken kommer behöva skruvas till både en och två gånger när det börjar peppras med ruses.

Intressant att notera är att också detta strategiska tänk också tar plats utanför slagfältet i spelets story. Ja, det finns en sådan. Under kampanjens gång tar du kontroll över varsin överste som önskar klättra i rankerna på vardera sida om krigets falanger. Det är ett kul spegelberättande med tanke på rävspelet som också utförs på slagfältet, om än att manuset är alldeles för svagt för att hålla vårt intresse uppe.

Då är det mer intressant att istället gå online och ha hjärndueller med mänskliga motståndare. RUSE har förlänats ett kompetent online-läge som förvisso inte är något utöver det vanliga men likväl inbjuder in till mer än ett par matcher. Framför allt är det en bra arena för att pröva alla de hundratals kombinationer av trupper och ruses som kampanjen kanske inte alltid uppmanar till. Samt förstås nöjet att spela med något av de andra lagen som inte är kontrollerbara i kampanjläget. En fin detalj är också att det går att välja i vilken tidsera som slaget skall utspela sig och på så sätt ruta in de trupper och ruses som skall finnas tillgängliga.

I summan av kardemumman är RUSE ett strategispel som önskar både ta ett steg bak och ett steg fram. Med ena foten står det stadigt förankrat i traditionell bordspelskonst, medan den andra foten sträcker sig mot framtiden av rörelsekontroller och multi-touch-styrning. Trots det vida gapet mellan de båda, så står RUSE stadigt på båda benen. Det är därmed ett välkommet tillskott till strategigenren som jag önskar att snart få se mer av.