Illusionernas mästare Mysterio är på jakt efter en viktig relik. Men ett misslyckat ingripande från Spider-Man får den att gå i bitar, och med den krackelerar även verkligheten. Så förklarar utvecklarna Beenox att Shattered Dimensions i själva verket inte bara är ett spel, utan fyra stycken baserade på fyra olika Spider-Man-serier där vi får träffa fyra olika Spider-Mans.

Vi får alltså äventyra i Amazing Spider-Man som anses vara originalserien, använda Spiddes svarta symbiot-dräkt till att slåss i den något barnvänligare Ultimate Spider-Man, spela häftiga actionscener i futuristiska Spider-Man 2099 samt smyga oss fram med en försiktigare Spindel i Spider-Man Noir. En klassisk Marvel-crossover om man så vill, och det är exakt så det känns. Activision har nämligen gjort ett stort nummer av att man denna gång inte alls tar hänsyn till filmerna utan baserar spelet helt på respektive serietidning.

Därför får vi spela en Spindelman med långt mer attityd än han haft i tidigare delar. Spider-Man är kaxigare, fylld av oneliners och den sköna lekfullhet som en gång i tiden gjorde honom till tidernas populäraste superhjälte. Har du inte läst serietidningen, lär du därför uppleva Spidey som både dryg och otrevlig i Spider-Man: Shattered Dimensions, men enligt min ringa mening är det precis just såhär han ska kännas.

Activision har varit väldigt självkritiska inför Shattered Dimensions, och deras högste chef Bobby Kotick gick så långt som att kalla alla deras tidigare Spider-Man-spel för skit. Så långt skulle jag väl inte vilja gå själv, men visst har de varit lite ofokuserade och långt ifrån samma klass som framför allt Batmans äventyr. Något som bland annat bidragit till att just Batmans spel ofta haft fantastiska försäljningssiffror. Därför gör Activision helt om denna gång.

Borta är det fria upplägget och de repetitiva uppdragen från de senaste årens Spider-Man-spel. Istället har man satsat på slagsmål och linjära banor med sköna boss-fighter där varje Spindel löser problem på sitt eget sätt, med olika varianter av pussel och utmaningar.

Bäst gillar jag Spider-Man 2099 (för övrigt är en utmärkt serie) som har några riktigt spektakulära sekvenser där man bland annat ska jaga framtidens variant av Hobgoblin nedför höga skyskrapor medan man ömsom undviker flygande trafik och ömsom delar ut käftsmällar. Framtidens städer är både stora och höga och det ges gott om utrymme för att svinga omkring, samt att slagsmålen med framtidsspindeln Miguel O'Hara är extra rappa och underhållande tack vare lite fler finesser.

Även Spider-Man Noir förtjänar att nämnas, då de banorna dels har en helt annan grafikstil än övriga delar av spelet, dels spelas helt annorlunda, men även presenterar oss för en ömtåligare hjälte som helst opererar i det fördolda. Noir-banorna påminner i sina bästa stunder om Batman: Arkham Asylum, vilket ju inte är det sämsta, och låter en slå ut skurkar från skuggorna, knyta fast dem mot väggar och slåss mot bland annat Hammerhead iförd tjusigaste kritstreckskostymen. Noir-delen är den dimension som bryter av mest mot de övriga, fast är väl kanske inte perfekt finslipad alla gånger, men trots det ett mycket välkommet avbräck i variationen.

Amazing- och Ultimate-banorna är de som påminner mest om tidigare Spider-Man-spel, där man minus friheten (som dock var rätt menlös eftersom världarna var så tomma), spelar på samma sätt. Det betyder svinga sig över avgrunder, slå ner alla skurkar för att därefter ta sig vidare till en boss.

På just dessa banor märks det att spelsystemet inte alltid är så djupt som man hade kunnat önska. Att undan för undan låsa upp nya förmågor och egenskaper har man egentligen inte så mycket användning för då de oftast helt enkelt inte behövs, och spelsystemet hade helt klart mått bra av lite extra finslipning. Nu känns det stundtals lite automatiserat, och man har inte riktigt den spelkontroll man är van vid från de bästa spelen i denna subgenre.

Det finns även ett förstapersonsläge som låter en slåss ur vad som närmast påminner om en Punch-Out-vy. Det är såklart småskoj, men känns lite ur stil med hur Spider-Man brukar slåss när man ser honom stå dela ut högerkrokar mot exempelvis Kraven. Även kameran kan vara småbråkig, vilket framför allt är bökigt på Noir-banorna som kräver en hel del väggkrypande. Det kan vara direkt svårt att bara krypa rakt fram ibland, vilket känns som en onödig plump som lätt hade varit åtgärdad.

Pluspoäng dock för att hela Spider-Man: Shattered Dimensions är uppdelat i utmaningar, en slags achievements om man så vill. Varje bana har nämligen flera olika småuppdrag som kan handla om allt från att näta ett visst antal fiender, till att inte bli upptäckt eller använda Ultimate Spider-Mans superläge till att slå ut ett visst antal motståndare. För den som vill klara alla dessa finns rejält med speltid att hämta och de flesta av utmaningarna är dessutom ganska underhållande.

Lägg till detta också att man genom att klara saker låser upp nya grejer såsom fler dräkter till Spider-Man och annat kul för fansen. Själv gladdes jag åt att se att manga-Spider-Man nu också finns med. En figur det vore kul att få spela med i en eventuell femte dimension om det blir någon uppföljare.

I slutändan är Spider-Man: Shattered Dimensions en trevlig bekantskap som dessutom ser bra ut. Tack vare att man så vilt plockat inspiration från fyra olika serier finns gott om variation i grafiken och bitvis är äventyret riktigt snyggt med massor av tjusiga animationer. Musiken låter också bra om inte spektakulärt och röstskådespelarna gör ett gott jobb, även om Spider-Man själv har en förmåga att repetera sig själv i framför allt längre boss-fighter på ett sätt som snabbt blir lite störande.

För att ytterligare förbättra den redan grymma variationen har man valt att ta med lite ovanligare skurkar än det vanliga gardet. Därför får man här puckla på taskmörtar som Mysterio, Hammerhead, Kraven och Electro (samt Calypso och Silvermane i Nintendo DS-versionen). Även om inte alla boss-fighter är några höjdare, finns det ändå några pärlor där jag framför allt gillade 2099-Spindelns möte med Doctor Octopus.

Medan det alltid är kul att dela ut superhjältestryk, är spelkontrollen alltså inte riktigt så följsam som man kunde önska. Och i kombination med en kamera som inte alltid delar ens uppfattning om vad som är viktigt att filma är det lätt att man missar en del stryksugna skurkar.

Annars är det en fröjd att kampsporta sig fram och tack vare alla sköna utmaningar tog det mig runt tio timmar att klara äventyret utan att ens nästan ha gjort allt. Spider-Man har fortfarande lång väg kvar att gå innan hans äventyr når samma klass som Batmans eskapader i Arkham Asylum, men Shattered Dimensions är ändå ett av de bästa Spider-Man-spelen hittills och ett steg i rätt riktning för Activision.