Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

THE LAST AIRBENDER

Den senaste veckan har de två olycksbröderna Viktor och Love haft något samstämmigt i sina sorgsna blickar. Här kommer en andra recension av The Last Airbender, denna gång till Wii


Bortskämda barn är jobbiga. Små parvlar som skriker efter godis och styr sandlådan med järnhand. Deras beteende brukar i vanliga fall inte påverka mer än ICA-besök och släktfester. Men om man råkar vara dotter till regissören M. Night Shyamalan kan ens beteende få mer långtgående konsekvenser. Det var nämligen hon som lyckades få regissören bakom The Sixth Sense och The Village att basera en ny film på en tecknad serie från Nickelodeon.

Så var bollen i rullning, filmen går snart på svensk bio och här sitter jag med den ofrånkomliga efterbörden till varje ny storfilm. Med en Wiimote i handen har jag försökt ge licensspelet The Last Airbender en chans att roa. Ett fåfängt försök som misslyckades på grund av att utvecklarna inte har koll på tre grundläggande speldesignregler.

För det första: Om man inte lyckas snickra ihop ett roligt stridssystem så blir det inte roligt att slåss. Striderna i The Last Airbender är fullständigt finesslösa. Så till den grad att jag inte orkar anstränga mig och jag förvandlas till en knapp-hamrare. Det finns ingen tyngd i striderna. En specialattack kan exekveras en meter över motståndarens huvud och ändå träffa. Fiender väller emot mig och jag kan inte tänka på annat än att jag vill att skiten ska ta slut så fort som möjligt.

För det andra: Om man inte lyckas pyssla ihop roliga pussel så blir det inte roligt för spelaren att försöka lösa dem. Att springa runt i till förvillning lika korridorer för att leta efter spakar som öppnar dörrar är inte roligt. Det är bara ett uselt sätt att förlänga speltiden.

För det tredje: Om man inte lyckas ge sina huvudkaraktärer roliga rörelsescheman så blir det inte kul att plattforms-hoppa runt på banorna. Alla rörelser är fladdriga och oprecisa. Hoppen saknar tyngd och osynliga hinder kantar ens väg. Dessutom kan man plötsligt upptäcka att man står i tomma luften utan att rasa ned.

Att allt detta felat är ett under. Men fler brister finns att påpeka. Som de slarvigt animerade mellansekvenserna som ska föra handlingen vidare till exempel. Rent tekniskt sett är The Last Airbender likt ett mediokert Playstation 2-spel. Det håller liksom inte längre. Dessutom är miljöerna och fiendedesignen upprepande och tråkig. Att storyn förvirrar är ett mindre problem. Potentiella köpare har garanterat både sett filmen en och två gånger. Jag som är ny för allt som har med luftböjande att göra har det svårare att hänga med.

När Wii släpptes skröts det om hur intuitiv spelkontrollen skulle te sig för spelarna. Det skulle göras naturliga rörelser istället för att tryckas på knappar. The Last Airbender är en bra symbol för Wiimotens misslyckande. Spelet styrs på traditionellt sätt, förutom när man utför specialattacker. Då visas stora pilar på skärmen för att visa hur man bör röra sin fjärre. Hur intuitivt är det? När man viftat åt helt fel håll och ändå fått godkänt på sin input så sker någon fladdrig attack en halv sekund senare som inte alls logiskt kan kopplas till min rörelse.

Någonstans har ändå utgivarna fått en insikt: The Last Airbender släpps inte till fullpris. Men strunt i pengarna, det är din värdefulla tid du investerar i spelet. Du vill inte må som jag. Här sitter jag, plötsligt sex timmar närmare graven. Allt jag fick ut av min tid var en axelryckning och några gäspningar. Det är M. Night Shyamalans dotters fel.

The Last AirbenderThe Last AirbenderThe Last AirbenderThe Last Airbender
03 Gamereactor Sverige
3 / 10
+
Varierande miljöer
-
Tråkig bandesign, upprepande stridssystem, värdelösa pussel, fladdrig styrning
Detta är en annons:
BETA +