Svenska
Gamereactor
recensioner
Hatred

Hatred

Aldin har satt tänderna i årets överlägset mest omsusade spel. Är Hatred något att ha eller ett spel att hata?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du lyckades ta dig hit alltså. Till Gamereactors recension av det beryktade spelet Hatred. Grattis! Jag måste gratulera dig eftersom att jag vet att resan har varit svår på grund av pajkastningen mellan moralpolisen och demokratins ädla tangentbordsryttare. Det hela har varit en, låt oss säga, mindre trevlig upplevelse. För det har du mina kondoleanser, oavsett vilken sida du står på.

HQ

Jag? Du undrar vilka sida jag står på? Okej, om du nu vill veta så står jag på ingenmansland. Här är jag Schweiz. Här är jag mellanmjölk. Åtminstone när det kommer till Hatred. Anledningen till detta är ganska enkel: Jag vägrar döma något eller någon förrän jag har all fakta på bordet. Fakta i det här fallet är själva spelet. Och nu när jag varvat det känner jag att jag kan vädra mina känslor och åsikter. Men för att göra det, just i det här fallet, måste jag först hämta en grej.

Hatred
Huvudkaraktren hatar allt, i fallet ovan hatar han folk som dricker kaffe.

Förlåt, men det är ganska svårt att visa dig vad det är jag har hämtat. Jag kan däremot förklara i ord. Framför mig nu håller jag en metaforisk motorsåg av typen kultur. Som förberedelse inför den här recensionen har jag bytt blad och oljat in varenda liten beståndsdel. Jag kommer nämligen behöva en topptrimmad motorsåg till detta.

Vi börjar med huvudpersonen. En man som direkt i början talar om för mig att hans namn är irrelevant. Något jag inte håller med om och därför namnger jag honom omedelbart John Doe. Allt annat känns orimligt. John berättar sedan att han hatar världen, människorna som befolkar den, Bredbandsbolagets kötider och små, små kaniner. Han hatar allt. Därför har han nu bestämt sig för att hämnas genom att mörda allt med puls. Redan här inser jag att huvudkaraktären saknar Jesus i sitt liv, eller någon annan kärleksfull förebild. Men det struntar vi i nu. Konsensus är att du spelar som John. Och hatar allt.

Detta är en annons:
Hatred
Hatred är ett ganska brutalt spel men det är knappast något vi inte sett förut. Här ser vi John Doe utföra en avrättning.

Äventyret börjar med att ruskpricken i huvudrollen lämnar sitt hem, fullt utrustad med automatvapen, granater och knivar - och börjar massakrera människor. Fullkomligt oskyldiga människor, kan jag tillägga. Det första som slår mig här är inte det moraliska dilemmat i det hela, utan det är den eländiga grafiken. Destructive Creations har valt att lägga på ett grusfilter som fullkomligt förstör det som eventuellt skulle kunna vara estetiskt tilltalande för folk, eller åtminstone mig. Det finns så mycket grus att jag var nära på att plocka fram sopkvasten och borsta av skärmen. Dessutom lämnar texturarbetet och effekterna en del att önska. Visst, eldeffekterna kan se ganska snygga ut men endast om du ställer dig i rätt vinkel och lyckas se förbi gruset.

Spelkontrollen är inte mycket bättre. John är vare sig följsam eller lättstyrd, oavsett om man spelar med handkontroll eller med tangentbord. Det värsta med spelkontrollen är riktmedlet. Ja, när man klagar på något så torftigt som ett riktmedel då vet man att spelet i fråga är ett ganska ruttet sådant. Hur kan detta vara ett problem? Jo, kombinerat med grusfiltret, den allmänt ljusskygga grafiken och huvudkaraktärens motvilja att träna pilates, blir det oerhört svårt att se riktmedlet när man befinner sig i en större eldstrid. Detta resulterar alltför ofta i irriterande många omspel eftersom att fienderna hinner döda mig innan jag hinner lokalisera riktmedlet och rikta mitt vapen mot dem.

Hatred
Det går utmärkt spränga en vägg och på så sätt skapa en ny ingång. Eller utgång, beroende på din situation.
Detta är en annons:

Redan efter andra banan har jag tröttnat. Tröttnat på den bökiga styrningen, den livlösa grafiken, Johns otroligt pseudo-filosofiska babbel och spelets tradiga uppdragsflora. Uppdragen består mestadels av att döda X antal människor. Gå hit - döda. Gå dit - döda. Det är allt. Det är nästan som om Destructive Creations fått tag på Mussolinis gamla befallningar och haft det som grund när man designat dessa uppdrag. Okej, för att vara rättvis här, det finns även sidouppdrag. Dessa består av att, hör och häpna, döda ännu fler oskyldiga människor. Den enda variationen i sidouppdragen ligger i miljön. Det ska till exempel dödas folk i banker, caféer, vapenmässor och under avtäckningen av nya aPhone (jag skojar inte, det finns ett sådant sidouppdrag). Samtliga sidouppdrag jag tagit mig an har handlat om att döda oskyldiga människor, i en eller annan form. Det är precis lika monotont som det låter.

För varje avklarat sidouppdrag får du en "respawn point". Dör du någon gång under spelets gång får du börja om den aktuella banan. Om du emellertid klarat av något sidouppdrag då har du möjlighet att fortsätta spela, förutsatt att du förbrukar en "respawn point". Man kan på gott och ont se "respawn points" som "extra liv". Personligen valde jag göra nästan alla sidouppdrag. Inte för att jag siktade på att få någon achievement utan snarare för att jag helt enkelt inte orkade börja om. Banorna i Hatred är nämligen ofantliga stora. Missförstå mig inte. Att banorna är stora är något positivt. För när skiten väl träffar fläkten är det betryggande att man kan springa iväg från faran i vilket väderstreck som helst. Problemet för mig är att spelet är så kopiöst tråkigt att jag inte orkade börja om gång på gång. Det var enklare att slutföra två-tre sidouppdrag och på så sätt ha ett par livlinor i bagaget än att, bokstavligt talat, kötta mig genom hela banan på en gång.

Hatred
Varje gång jag satte mig i ett fordon letade jag efter en klippa att köra av. Så dåligt är det.

Vad har man då för incitament till att fortsätta spela Hatred då? Från mitt perspektiv finns det inget. Handlingen, om man nu kan kalla det för en handling, är lika försumbar som en Eurovision Song Contest-vinnare. Det finns inget belöningssystem, finns inget att samla på, finns inget levelsystem och det finns heller ingen tidspress. Det finns alltså ingen som helst anledning till att spela Hatred såvida man inte tycker det är intressant att springa runt och mörda folk. Jag satt och väntade på att någon lärdom eller åtminstone ett budskap (läs Spec Ops: The Line) skulle dyka upp. Eller möjligtvis en kulturell eller historisk förankring. Men det kom aldrig.

Förutom ovannämnda funktioner, saknar Hatred även multiplayer. Nu kan jag självfallet inte klandra ett spel för att det saknar multiplayer, jag säger bara att det vore skönt om det fanns. För då hade jag kunnat dela bördan av att lira det här spelet med någon. Istället ligger allt på mina axlar. Precis som det var för Atlas (ser ni, Destructive Creations, där har ni en mytologisk förankring).

Hatred
Nämnde vi att huvudkaraktären hatar allt? Han hatar även pendlare.

Jag vet nu vad det är du väntar på. Du vill läsa om det oerhört beryktade "ultravåldet" som är grundstommen i Hatreds marknadsföringsstrategi. Du vill veta om John Doe har kapaciteten till att få folk att plocka på sig automatvapen och ge sig ut på stan på ett expansivt mordäventyr. Nej. Bara... nej. Jag skulle kunna rabbla upp dussintals spel som är lika eller mer brutala än Hatred. Men det är inte riktigt där skon klämmer. Dilemmat här är att våldet utövas på helt oskyldiga människor. Nu är det möjligt att någon räcker upp handen här och säger: "Ja, men GTA då?! Där kan du också mörda oskyldiga människor!". Ja, du kan. Skillnaden är att du har ett val i ett spel som GTA, i Hatred är man inte bara tvungen (99% av uppdragen består ju av att döda oskyldigt folk) utan man uppmuntras till att mörda oskyldiga människor.

Just ja, jag glömde nämna hur man återställer sin hälsa. Glöm första hjälpen och sjukhus, det enda sättet att återställa hälsan i Hatred är genom att utföra regelrätta avrättningar. Jag repeterar: Det enda sättet du kan återställa din hälsa är genom att avrätta människor. Efter att ha utfört min första avrättning insåg jag att hela debatten kring Hatred inte borde handla om politisk korrekthet vs konstnärlig frihet. Det borde egentligen handla om man som individ är smaklös eller inte. Jag är det sistnämnda och således uppskattar jag inte Hatreds meningslösa ultravåld.

Hatred
Hatet sluter inte där. Här ser vi ett politiskt möte på ett torg. Och huvudkaraktären hatar verkligen politik.

Där tog bränslet i motorsågen slut. I slutändan visar det sig att Hatred inte är något annat än en oerhört monoton buggfest med usel spelkontroll och hopplös grafik. Det ruttna körsbäret på en redan möglig glasstårta är det meningslösa ultravåldet. Du kommer undra redan efter 30 minuter varför i helvetet du sitter och spelar Hatred när du kan göra mer spännande saker som till exempel öppna och stänga kylskåpsdörren för att se om kylskåpslampan faktiskt släcks.

Min högsta önskan nu är att dessa två stridande falanger inom spelvärlden förenas och går ihop mot den riktiga fienden här: Hjärndöda spel. Så, ta varandra i handen och sjung kärleksvisor framför en mysig brasa där Hatred agerar som eldningsföremål. För det är det enda som spelet duger till.

02 Gamereactor Sverige
2 / 10
+
Stora banor
-
Trist grafik, usel spelkontroll, antagonistens tjatiga babbel, monotona uppdrag, ännu mer monotona sidouppdrag, obefintlig handling, meningslöst ultravåld
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Petter Hegevall
Det gick att räkna ut tidigt... Hatred är ett skräpspel endast till för att väcka anstöt, provocera, framkalla akut moralpanik. Precis som Postal är det rent mekaniskt/grafiskt rena rama skämtet. Huvudpersonen rör sig som ett kylskåp, eldstriderna är makalöst enfaldiga och grafiken banal. Vi kan sluta skrika oss hesa över våldet i spelet nu, om två veckor kommer ingen längre att bry sig. Om två månader kommer ingen att komma ihåg Hatred. 3/10

Relaterade texter

HatredScore

Hatred

RECENSION. Skrivet av Aldin Sadikovic

Aldin har satt tänderna i årets överlägset mest omsusade spel. Är Hatred något att ha eller ett spel att hata?



Loading next content