I Japan har Capcom länge skördat stora framgångar med Sengoku Basara, ett actionspel som mer eller mindre skamlöst plagierar Koeis Dynasty Warriors-spel men lägger till mer sanslös action och drag av Onimusha. Men det extremt Japan-fixerade temat har gjort att serien inte riktigt fått en chans i väst, och när Capcom tidigare översatte Sengoku Basara till Devil Kings och slaktade hela handlingen blev inte fansen särskilt nöjda.

Samurai Heroes är ett försök att ställa allt till rätta och släpps i väst med både karaktärer och handling intakta. Märkligt nog är det ett multiplattformsspel till Wii och Playstation 3, och det kan jag säga redan nu: grafikfantaster göre sig icke besvär. I Playstation-versionen syns det tydligt vilken teknisk nivå det här spelet ligger på. Förutom högre upplösning och lite bättre sikt är spelet identiskt med Wii-versionen. Men å andra sidan är det ett väldigt snyggt Wii-spel.

Som namnet antyder (om man är slängd i japanska) utspelar sig Sengoku Basara under slutet av 1500-talets inbördeskrig, för övrigt precis som Koeis Samurai Warriors-spel. Det betyder att alla hjältarna (16 till antalet) och deras respektive berättelser är löst baserade på historiska personer med enstaka karaktärsdrag bevarade. Men historisk korrekthet är bara att glömma när en fyrameters robotsamuraj flyger runt och skjuter raketer, det finns en prästinna i kortkort som mejar ner fiender med sin automatpilbåge, en hårding använder dubbla motorsågar och självaste Nobunaga röjer runt med en gigantisk demon vid sin sida.

Karaktärerna är också det som gjort Sengoku Basara så populärt, och de är en ovanligt gedigen skara. Jämfört med Koeis mer lågmälda hjältar påminner det här gänget mer än något ur Naruto. Standardhjälten Yukimura som slåss med två hillebarder är en av de mer normala. Jag fastnade direkt för Masamune Date som sätter sina sex svärd mellan knogarna och leker Wolverine, och den hårdföra krigardamen Magoichi Saica som använder alla tänkbara sorters skjutvapen. Även Kanbe Kuroda, som har båda händerna i handbojor kopplade till ett hundrakilos järnklot men inte låter det stoppa honom, är riktigt underhållande.

Som en sidodiskussion är det för övrigt lustigt att se hur Nobunaga Oda, krigargeneralen som påbörjade Japans enande, konstant porträtteras som en demonfurste, både här och i spel som Onimusha, Ninja Masters och Samurai Warriors. Även hans efterföljare Hideyoshi Toyotomi brukar framställas som ett monster jämfört med den supergode och allmänt präktige Tokugawa. Då ska man ändå komma ihåg att Hideyoshi enade Japan, förespråkade kultur, avskaffade slaveri och skapade ordning och reda, om än under extremt kontrollerade former, och att Nobunaga införde omvälvande ekonomiska system för att främja handel och populariserade teceremonin. Slut på historielektionen.

Spelupplägget är som Dynasty Warriors, i det att man kutar runt fritt på större kartor och besegrar specifika fiender för att vända striden till sin fördel, men det känns mer intensivt och ösigt. Varje figur har en rad olika specialattacker att utnyttja för att blåsa fiender all världens väg och krossa sig fram i långa kombinationer. Allra bäst blir det när man blir omringad av tjogtals med fiendesoldater och släpper iväg en dubbel superattack som fyller skärmen med explosioner och fallande kroppar.

Mellan striderna går det att växla mellan olika vapen och pyssla med olika tillbehör som ger diverse bonusar. Oftast går det också att välja vilken fiende du ska ta dig an härnäst, och på så sätt hitta en egen väg genom historien. Att spela story mode för en av de sexton figurerna tar ett par timmar men ska du verkligen testa allt kommer det här att hålla länge, länge.

Den här typen av spel blir väldigt lätt extremt enformiga, men Capcom har gjort sitt bästa för att fixa lite omväxling. Det är få banor som bara går ut på att springa till slutet och spöa bossen. Till exempel blev jag jagad genom Xavi-kultens högborg av motorsågsgalningen Tachibana. Där man kan antingen riskera att stanna till och öppna en genväg vidare genom slottet, eller ta sig genom en rad utplacerade fällor. Om du har lyckats lura Tachibana genom fällorna kommer han att vara utmattad på slutet och lättare att besegra. Sen väntar en strid med ett gigantiskt trähuvud som sjunger inspirerande sånger och skjuter missiler.

Däremot måste det sägas att det mesta av spelet i praktiken går ut på att hålla utkik efter de plattformar där officerare står, och besegra dessa för att aktivera eller stoppa diverse fällor och taktiker. De flesta av fiendesoldaterna är bara till för att höja din kombomätare i förbifarten när du egentligen siktar på en general, och trots att grafiken är så enkel poppar de upp från ingenstans hela tiden. En fördel eller nackdel beroende på din utgångspunkt är att det inte går att spela på japanska. Skådisarna är generellt kompetenta, men vi förlorar en del ursprungliga egenheter som Masamunes brutna japanskengelska.

Normalt har man med sig en livvakt som hjälper till med superattacker och erbjuder diverse bonusar, men det går också att spela två spelare på delad skärm. Det här är förstås en trevlig bonus, men den silkeslena animationen blir betydligt sämre trots att min Playstation 3 borde kunna jonglera tio omgångar av det här spelet samtidigt. Dessutom finns inget som helst onlinestöd, vilket Capcom försvarar med att japaner generellt inte gillar att spela online.

Fans av anime i allmänhet och Naruto i synnerhet borde definitivt kolla in det här. Den strålande karaktärsdesignen och det varierande spelupplägget som varje vapen innebär gör att Sengoku Basara känns som ett bättre alternativ för pseudohistoriska beat'em up än Koeis Dynasty/Samurai Warriors-spel som onekligen har stagnerat de senaste åren (de senaste tio om man ska vara elak). Dessutom släpps det direkt till ett trevligt budgetpris. Så har du ett mellanrum mellan höstens alla stortitlar att fylla och ett sug efter ös så kan jag rekommendera ett köp.