Castlevania behövde en nystart. Efter år av samma trivsamma men ambitionsfattiga Symphony of the Night-kopior har Konami äntligen begripit vad som behövs: nytt blod. Efter att ha avfärdat interna spelkoncept gav de istället uppdraget till den hungriga spanska utvecklaren Mercury Steam. De har tidigare utvecklat medelmåttiga Scrapland och Jericho, och jag kan väl säga att jag inte var extremt förväntansfull när jag fick veta att det var de som skulle återuppliva min favoritserie. Men helt uppenbart behövdes bara en fast hand och vägledning, av självaste Hideo Kojima som har haft ett finger med i produktionen, för Castlevania är en riktig höjdare.

Glöm allt du eventuellt har lärt dig om Castlevania-seriens handling. Lords of Shadow är en total nystart som ignorerar det mesta som har hänt. Vi åker tillbaka till tidig medeltid, år 1047, i brytpunkten mellan forntida mytologi och kristen ordning. Gabriel Belmont är en krigare i ett heligt sällskap som beger sig ut på ett enormt äventyr för att försöka återuppliva sin döda hustru. Gabriel bär på ett vapen kallat Combat Cross, som i ihopfällt skick är ett vanligt krucifix. Men ena änden kan fällas ut till en lång piska och handtaget kan förlängas till en praktisk påle att stämpla vampyrbringor med. Vapnet kallas därför också Vampire Killer...

Det vore enkelt men aningen orättvist att kalla Lords of Shadow för en God of War-klon. Att piska skelett och medusahuvuden höll ju Konamis hjältar på med långt innan Kratos dök upp. Men nog finns det likheter i hur slagsmålen fungerar. Med rejäl räckvidd är det lätt att hålla fiender på avstånd och trycka vilt på knapparna tills allt slutar röra på sig (sluta leva har det mesta gjort sedan länge). Jämfört med Kratos äventyr måste man däremot vara mer snabb på fötterna och undvika diverse oblockerbara attacker.

Men det finns betydligt mer djup än så. Till att börja med finns fyra olika specialvapen som man hittar under spelets gång. Från de användbara men svaga knivarna till den Final Fantasy X-doftande superdemonen som spränger bort allt på skärmen har de olika användningsområden och man blir inte sittande med en enda favorit. Om du slåss tillräckligt bra släpper fienderna ifrån sig energiklot, som kan absorberas manuellt till en av två mätare. De mätarna kan du använda för att antingen hela dig själv eller göra extra mycket skada, och de kan också användas till diverse pussellösning. Det gäller alltså att välja klokt vad som behövs mest för tillfället och fördela magin därefter. Genom hela spelet hittar du nya förmågor och nya slagkombinationer som gör striderna mer omväxlande och praktiskt taget varje bana öppnar nya möjligheter.

Omväxlande är annars något man kan säga om hela spelet. Tempomässigt skulle jag nog snarare jämföra det med Uncharted, fast med mer pussel. Actionbitarna tar upp en stor del av tiden men emellanåt blir det långa plattformssektioner där svingande med piskan fräschar upp det gamla hederliga klättrandet längs avsatser, eller småkluriga pussel som kan ta rätt mycket tid men, lyckligtvis, går att köpa sig förbi för den actionsugne.

Efter en rad mastodontstrider mot Shadow of the Colossus-episka monster blir det en lång bana med nervarvning, och efter att ha krossat en rad demoner i vampyrslottets korridorer blir det lite Zelda-doftande pusslande. Jag gillar det, en liten chans för adrenalinet att sluta pumpa och att man hinner njuta lite av omgivningarna.

För Castlevania är också ett väldigt snyggt spel. Monsterutbudet är visserligen baserat på de gamla spelen men designmässigt befinner det sig någonstans mellan Sagan om Ringen och Guillermo Del Toros skräcksaga Pans Labyrint. Det är aningen för mycket "dark, gritty, adult" och sällan lika självironiskt som seriens tidigare monsterfauna, men det passar utmärkt med den elaka handlingen och den dystra stämningen. Ofta bjuder fienderna på oväntade specialattacker som kräver lite flinka fingrar för att komma undan.

Vi får åka kors och tvärs genom ett mytologiskt Europa där de gamla gudarna fortfarande inte riktigt lämnat rum åt den kristna medeltiden, fyllt med uråldriga ruiner, förtryckta byar och monsterfyllda grottor. Variationen är fantastisk och vid sidan av det pampiga berättandet är miljöerna spelets absolut största styrka. Att man ibland kan gå från en ljuvlig oas med porlande bäckar till ett blåkallt gotiskt fort gör att jag hela tiden ser fram emot nästa bana och vad som väntar där.

Allt grafiskt överflöd och den enormt påkostade produktionen har ett pris. Mercury Steam är fortfarande inga tekniska övergurus och bilduppdateringen blir lidande. Jämfört med de flesta västerländska spel är det inte illa, men kommer du från ett silkeslent actionlir som Bayonetta kommer Castlevania nästan att kännas som en diabildsvisning ibland. Medan jag gnäller lite kan jag också nämna att det ibland är väldigt otydligt vart man ska ta vägen i de gigantiska omgivningarna och att vissa fiender tål onödigt mycket stryk.

Trots att upplägget är ganska modernt i sig med allt som man kan vänta sig av ett tredjepersonsactionspel anno 2010 har Mercury Steam gjort några val för att befästa känslan av klassiska Castlevania. Resan går genom tolv områden, varav de flesta innehåller tre eller fler separata banor. Du kan spela igenom allihop i tur och ordning, men det går också att när som helst besöka gamla banor igen för att söka vidare efter skatter du har missat. En del måste du till och med vänta med till senare, då du har hittat en ny färdighet. Actionäventyraren i mig njuter.

Det enda jag inte är förtjust i är, aningen oväntat, musiken. Det är storslaget så in i norden, välkomponerat och pulshöjande, men fullständigt identitetslöst. Jag kommer att tänka på varenda mastigt soundtrack av Harry Gregson-Williams, Howard Shore eller Hans Zimmer, men däremot kommer jag inte, med några futtiga undantag som snarast är att betrakta som easter eggs, att tänka på enastående Castlevania-klassiker som Bloody Tears, Beginning och Wicked Child. Kanske är episka körer och pampiga stråkar lämpligare i spelets design än distade gitarrer. Kanske är jag en bakåtsträvare besatt av Konamis tidigare musik.

Däremot lyfter Patrick "Captain Picard" Stewart som vanligt alla produktioner han är med i och som mentorfiguren Zobek tillika spelets berättare är han högst välkommen. De andra skådisarna gör också ett mycket bra jobb och Robert Carlyle gör en arg, bitter Belmont som verkligen fungerar som huvudperson. Jag kan möjligen ha föredragit lite mindre stönande och stånkande så fort Gabriel ska ut och klättra. Den dödsföraktande akrobatiken förtas lite av att det låter som att han egentligen är väldigt hård i magen.

Castlevania: Lords of Shadow är ett hejdundrande äventyr med en smart handling, massvis av omspelningsvärde i form av extrauppdrag och utforskning och några av årets fetaste strider. Mercury Steam har skrutit om att spelet tar tjugo timmar att spela igenom och det stämmer faktiskt ganska bra.

Jag är mycket nöjd över att de inte föll i multiplayer-fällan eller petade in en massa onödigt samlande för att förlänga spelets livslängd. Likt Resident Evil 4, Half-Life 2 eller Metroid Prime är det helt enkelt bara så stort. Det har sina brister och kunde ha polerats ytterligare en aning rent tekniskt, men på det hela taget är detta det överlägset bästa tredimensionella Castlevania och tillika ett av årets maffigaste actionspel.