Det finns obekväma kläder. Och så finns det pannband som spränger en i bitar om man kaxar sig. Det sistnämnda tvingas på rymlingen Monkey och det är den teknikkunniga tjejen Trip som manar karln till lydnad och assistans. Det ofrivilliga paret ger sig av på en roadtrip fylld av ilskna mechs, övervuxna skyskrapor och en jädra massa hopp och skutt...

Det är Monkey och sålunda du som får svettas mest i actionäventyret Enslaved: Odyssey to the West. Pannbandet han bär är visserligen en fiffig walkie-talkie, men dödar också Monkey om Trip känner för det, eller om hon skulle råka kola vippen själv. Detta räcker fint som övertalning för Monkey att hjälpa Trip till säkerhet genom ett framtida och ödelagt New York, där natur och grönska återtagit makten.

Andy Serkis, kanske mer känd som Gollum eller King Kong, har lånat ut sin kropp och röst för att ge liv åt Monkey i Enslaved: Odyssey to the West. Som motion capture-kung är det goda resultatet inte oväntat och Monkey är både graciös i kropp och uttrycksfull i sitt minspel. Speciellt i spelets mellansekvenser får vi komma de båda närmre och även om storyn av Alex Garland (The Beach, 28 Days Later) inte lär förändra ditt liv eller gripa tag i din själ är den åtminstone alltså tolkad fint.

Monkeys huvudsakliga uppgifter består av skuttande och slagsmål. I striderna går hans moderna kampsportsstav varm mot gamla, men ytterst aktiva bevakningsrobotar beväpnade upp till metalltänderna. Du kan växla mellan vanliga slag, uppladdade fetsmällar och vansinniga fokus-attacker där vår hjälte snurrar runt som en utvilad Yoda med ljussabel. Robotfienderna består av allt från simpla bevaknings-mechs till gigantiska, djurliknande bossbestar. Svaga punkter hos vissa mechs avslöjas med hjälp av Trips fiffiga trollslände-scanner som svävar över och söker av omgivningarna.

Och visst smäller det på bra när vi smiskar plåt; animationerna är mycket smidiga och snygga och arvet från skaparnas förra titel Heavenly Sword är tydligt. Extra röjigt blir det när Monkey utför "takedowns" på vissa mechs. Att se honom hoppa på roboteländena, slita av dess railguns och använda det mot skrothögarna själva är ett sant nöje. Just de avslutande manövrarna utförs med läckra kameravinklar, snygg slow motion och en krigsrytande Monkey.

Förutom stavsvingandet har Monkey även möjlighet till distanskrig och kan fyra av projektiler av modell plasma eller "stun", som paralyserar fienderna för en stund. Irriterande mechs med sköld kräver en salva av bägge för att sluta med sitt kulsprutande. Vid vissa tillfällen måste du skjuta på bommar eller andra föremål för att komma vidare.

För Enslaved: Odyssey to the West är långt från bara fighting och explosioner. Vägen framåt är ofta blockerad på olika sätt och Monkey måste då ta sig fram via stänger, fästen, vinrankor och annat som utmärker sig från terrängen (med ett inte alltför subtilt blinkande). Det svingas, hävs och klättras och Monkey gör verkligen skäl för sitt smeknamn. Monkey får slänga sig mellan allt som är greppbart men även om det ser vanskligt ut ramlar du sällan ner. Allt går smidigt, nästan på räls, så har du något mot Uncharted 2-automatik och ett ganska lätt spel är du varnad.

Samarbete är också ett av nyckelorden. Monkey ger Trip diverse kommandon med vänstra bumperknappen och du kan be henne stanna, följa efter eller aktivera hologram som fungerar som skenmanöver för alla mechs. Ofta går dock Trip över i "Våp Mode" och måste bli buren eller kastad över hopp som bara Monkey klarar av. En kamrat på färden är hursomhelst trevligt och när grisliknande Pigsy ansluter sig till sällskapet växer förvecklingarna.

Enslaved bjuckar på vissa pusselmoment, men rätt simpla sådana som inte tar stor plats. Monkey och Trip måste exempelvis höja och sänka broar eller plattformar och detta görs genom att ge Trip kommandon. Jag hade inte haft något emot om man offrat några av klätterpartierna för att göra plats för fler kluriga moment, men avvägningen är ändå helt okej. Min tröga hjärna tog tillräckligt lång tid på sig för att transportera en ubåt och hade det varit ännu svårare hade jag förmodligen dängt spelkartongen i väggen eller någon närstående.

Variationen är alltså god och allra roligast blir det när Monkey sätter sin svävar-skateboard "Cloud" i bruk. Med detta speediga färdmedel susar du fram på vattnet, i träsk, under bossbataljer och i läckra jaktsekvenser, med blicken fäst på de blå boostarna som finns på banorna. Denna superbräda varierar spelupplevelsen och kompenserar med råge faktumet att Monkey inte kan hoppa.

Färden går genom träsk, minfält, hangarer och över broar och designmässigt är det både varierat och genomarbetet. Det ligger dock en hinna av rörelseoskärpa över hela härligheten och det går också att hitta en del märkliga grafikbuggar och texturer sena till festen. I övrigt är det dock unikt och bitvits riktigt vykortsvackert, särskilt i de hisnande höjderna när Monkey hänger och dinglar som en annan persisk prins med en bländande solnedgång i bakgrunden.

Det blir fort uppenbart att det kommer att skapas mer band mellan Monkey och Trip förutom det Monkey har på huvudet och vissa partier i storyn är rätt förutsägbara. Med det sagt finns flera stämningsfulla och framförallt välspelade inslag där de bådas öden och samarbete skildras fint. Både Andy "Gollum" Serkis och Trips röstskådis gör ett ypperligt jobb och att man fångat röst, mimik och kroppsrörelser på en och samma gång ger mycket för trovärdigheten. I synnerhet duons ögon ser väldigt levande ut.

Actionäventyren som genre har hamnat lite i skymundan bland alla renodlade skjutare och därför är Enslaved: Odyssey to the West en frisk fläkt. Med flera riktigt roliga banor och ett högt tempo (för att inte tala om en riktigt minnesvärd slutscen) har Ninja Theory knåpat ihop en av årets överraskningar.

Sammanfattningsvis blir Enslaved: Odyssey to the West ett riktigt gemytligt äventyr i en originell värld. Ninja Theory blandar intensiv action med lugnare partier och kombinationen blir fängslande. Och hi-tech-molnet är speedigt.