Svenska
Gamereactor
recensioner
Space Invaders Infinity Gene

Space Invaders Infinity Gene

Mikael har spelat nyversionen av ett spel vars anor sträcker sig längre tillbaka än stora delar av Östersund. Är gammal äldst eller bara gammal i det här fallet?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

När jag var barn så hade vi inga ilsnabba DVD-läsare eller hårddiskar, då fick vi minsann läsa in spelen från kassettband. Sexton färger i 224i var "high resolution". Och när vi skulle spara spel fick vi skriva upp lösenord på hundrafemtio tecken. Och då är jag ändå för ung för att ha spelat Space Invaders när det begav sig.

Ja, Space Invaders är gammalt på riktigt. Lika gammalt som Jonas. Tillsammans med Pong, Pac-Man och Donkey Kong räknas det väl till de där superklassikerna som verkligen är grunden till spelindustrin. Häromåret, till 30-årsjubiléet, släpptes det fräscha uppdaterade Space Invaders Extreme som gjorde om formulan på ett modernare sätt, som en hyllning till hela grejen. Därför känns Space Invaders Infinity Gene lite märkligt. Space Invaders är 32 år, hurra! Hurra! Hurra...

I den här tappningen, som först släpptes till Iphone men sedan hittade till Xbox Live och Playstation Network, är retrovibbarna ännu starkare. Vita pixelinvaderare invaderar skärmen och bekämpas med vita pixelskott. Den första banan är, förstås, identisk med originalspelet, tills spelets gimmick träder fram. Allt eftersom man plockar poängen utvecklas konceptet och fienderna blir mer varierade, samtidigt som man får fler förmågor. Efter ett tag har det närmast drag av moderna shoot'em ups, men samtidigt fast baserat i retroestetiken jämfört med Extreme som flörtade med Rez, Lumines, Space Giraffe och Every Extend Extra. Men varför har ett spel som är så fastlåst i retroupplevelsen ingen möjlighet att jämföra high scores med sina kompisar? Och var vi tvungna att få återuppleva den där superhögupplösta flimriga vektorgrafiken som sabbade sjuttiotalisternas ögon för gott?

Jag brukar gilla retro, men ändå sitter jag där och är inte särskilt underhållen. Och ja, har jag faktiskt spelat både arkadoriginalet hos en arkadtokig bekant och samlingsutgåvan Taito Legends så det är inte så att jag saknar någon koppling till spelet. Infinity Gene känns ohyggligt pretentiöst. Det känns faktiskt inte som ett officiellt spel utan som en fangjord hyllning. Eller kanske ännu mer bestämt en tolkning av någon som har bestämt sig för att spel är konst och desperat vill visa det. Space Invaders: Infinity Gene hör inte hemma på en nerladdningstjänst utan som installation i en museiutställning om spel.

Detta är en annons:

Och där finns kanske storheten. Spel som populärt brukar oberopas som konstnärliga gör ofta det med känslor och drag av film. Men det utmärkande för spel är att de är interaktiva och ska man söka efter konststatus bör man snarare söka bland renodlade spel, där interaktionen är allt och det inte nödvändigtvis finns någon handling att bry sig om.

Space Invaders är konst. Den saken är säker. Oavsett om man tittar på den här prettoutgåvan eller det trettiotvå år gamla originalet. Fördelen med konst, gentemot en ren underhållningsprodukt, är att man kan bilda sig en helt subjektiv uppfattning om den, utan att behöva fundera på objektiva tekniska bedömningar. Och min subjektiva uppfattning om Space Invaders: Infinity Gene är att det är dödtråkigt. Det lämnar mig fullständigt neutral.

Space Invaders Infinity GeneSpace Invaders Infinity GeneSpace Invaders Infinity Gene
05 Gamereactor Sverige
5 / 10
+
Kompromisslös design, mycket variation
-
Påfrestande grafik, föråldrad spelmekanik, trist ljud
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

1
Space Invaders Infinity GeneScore

Space Invaders Infinity Gene

RECENSION. Skrivet av Mikael Sundberg

Mikael har spelat nyversionen av ett spel vars anor sträcker sig längre tillbaka än stora delar av Östersund. Är gammal äldst eller bara gammal i det här fallet?



Loading next content