Det fanns en tid när jag och polarna samlades varje vecka, år ut och år in för att spela Mario Party. Varje år kom en ny del och förgyllde dessa spelkvällar, tills Nintendo uppenbarligen fick nog efter Mario Party 8 som ironiskt nog också var det mest framgångsrika av dem alla. Mario Party-spelen var fantastiska. De lät glada amatörer spela mot folk som lever för spel på lika villkor där alla kunde ha kul tillsammans.

Vem som helst kunde ro hem segern då en generös dos tur från spelaren och sadism från Nintendos sida med ett tärningsslag kunde kasta om rollerna som ledaren plötsligt låg ohjälpligt sist medan den som låg sist hamnade först. Det var en era, men ungefär 1½-2 år efter att Mario Party 8 kom ut började vi tröttna lite. Inte på Mario Party, men på just Mario Party 8, vi behövde nya banor, nya minispel och nya finurliga omskrivningar av regelverket för digitala brädspel.

Vad som egentligen hände vet jag faktiskt inte, men något Mario Party 8 såg vi inte röken av. Nintendo pensionerade serien och först i våras utannonserades dess sprirituella uppföljare, Wii Party. Även om jag spontant tyckte att det var synd att man övergav Mario Party-serien, har jag längtat efter att få bjuda över kamraterna för lite minispelsunderhållning, party-stylee igen.

Så är Wii Party bara Mario Party med Miis? Nej faktiskt inte. Efter att ha spelat otaliga rundor Wii Party har jag gått från småskeptisk till att omfamna de förändringar Nintendo gjort. Vad de lyckats med, inser jag nu, är att fixa brister i Mario Party-spelen som jag inte ens visste fanns. Man har dessutom lyckats göra Wii Party underhållande för alla, även sådana som normalt inte spelar spel eller som absolut inte har åldern inne.

Och det utan att göra spelet sämre för oss som varje dag tillbringar ett antal timmar med en handkontroll i handen. Och det är faktiskt en bragd jag betvivlar att någon annan utvecklare än just Nintendo hade kunnat lyckats med. Den stora skillnaden kontra Mario Party ligger i att Wii Party är så mycket mer snabbspelat. Det går fort att komma igång, en normal runda behöver inte ta närmare två timmar och antalet sega stopp under spelets gång hålls till ett absolut minimum.

Ett slags "back to basic" om man så önskar. Totalt finns här runt 80 olika minispel, men nu är inte spelplanen och pjäserna det centrala. Nu finns istället flera sätt att avnjuta minispelen, vilket i sig inte är nytt, men minispelen är däremot flyttade till fokus. Det blir mer interaktivt, lite rappare tempo och lättare för alla att förstå.

För den som absolut vill spela Wii Party med Miss klädda som Mario och låtsas att det utspelas i Svampriket går det utmärkt att spela Globe Trot som till förvillelse påminner om just Mario Party. Dock med skillnaden att avsaknaden av alla kringprylar gör att det blir mer skicklighet involverat och den bättre spelaren också är den som ror hem segern.

Men Wii Party är spängfyllt med olika partyvarianter för att underhålla oavsett hur många spelare man är. Här finns enklare race med go-karts, pizzaleveranser, grönsakshackande och till och med en zombie-variant med zombiefierade Miis. Klart underhållande, och flera av minispelen påminner dessutom om gamla Mario Party-favoriter som den klassiska gruvvagnen.

Klart kul är att Wii Party innehåller så mycket roligt för bara två spelare, såsom Friend Connection där man tar rätt på hur goda vänner man egentligen är och favoriten Balance Boat. Där gäller det att samarbeta i minispel för att belönas med jämnstora Miis som ska placeras på en båt. Ju sämre man samarbetar, ju mer skiljer det i vikt mellan den båda Mii-figurerna man får och det blir knöligare och knöligare att uppnå jämvikt på båten. Till och med på en spelare är Wii Party spel, även om det helt klart blir roligare ju fler man är.

Den stora grejen som Nintendo hypat innan är dock House Party. En helt ny typ av spel som vore helt omöjliga i dagsläget att göra till någon annan konsol än Nintendos. Här spelar man egentligen inte på TV:n, utan med Wii-fjärrarna. En gren går exempelvis ut på att polarna får lämna rummet varpå man gömmer sina handkontroller. Därefter låter de lite retligt var tionde sekund får att skvallra var de finns. Jag som har mycket skrymslen och vrår i min gamer-lya hade inga problem att göra det riktigt svårt att hitta dem.

Ett liknande koncept går ut på att man lägger Wii-fjärrarna upp och ned på ett bord, varpå de sedan börjar låta som olika djur i en vild kakafoni. Sedan gäller det att snabbt lista ut vilken av fjärrarna det är som ger ifrån sig rätt ljud. Banala men enkla grejer som ung som gammal kan ha kul med, och som väl tekniskt sett inte ens kan kallas ett TV-spel. Precis just det som Microsoft och Sony så desperat vill försöka ta efter med Move och Kinect, utan att vara i närheten av samma fingertoppskänsla.

Men allt är faktiskt inte frid och fröjd, och i slutändan är inte Wii Party riktigt vad jag hade hoppats på. Visst är det en skiva sprängfylld med underhållning, men just att det är så avskalat som det är gör att mycket speldjup går förlorat. Hållbarheten är inte alls samma som i Mario Party-spelen, och hur charmiga Miis är, blir grafiken ohjälpligt mer stel och steril än när Mario och Donkey Kong gör upp om viktiga stjärnor över ett parti hopprep. Till det ska det dessutom läggas monoton musik med bitvis enerverande ljudeffekter.

Wii Party kan varmt rekommenderas till alla, det fyller sitt syfte i Wii-samlingen och har vuxit på mig för varje spelad omgång. Men mer än ytlig underhållning att plocka fram när inte fullt så spelintresserade kompisar kommer på besök blir det aldrig, och i slutändan hoppas jag fortfarande att Nintendo ska göra det enda raka och släppa mitt hett efterlängtade Mario Party 9.