Jag ligger kamouflerad på bergskanten och söker genom omgivningen med min enorma kikare. Ett välriktat skott från min AG-90 och taliban-stackarn på kullen på andra sidan dalen sprängs likt en vattenmelon beskjuten av danskt kustartilleri. Ploff! Target down. Jag är en av gubbarna i Wolfpack. Småskalig supertrupp inom amerikanska Tier 1 (Joint Special Operations Command) och hård som granit.

Medal of Honor är en nystart. En reboot. Ut med de gamla filtklädda tölparna från 40-talets franska skyttegravar och in med topptränade supersoldater med uppdrag att förgöra taliban-ledare och återställa freden i Afghanistan. Detta är Operation Enduring Freedom, och jag skjuter skrikande stenåldersterrorister så svetten lackar.

Händelserna som skett i och runtomkring subgenren som Medal of Honor-serien startade har under de senaste åren saknat motstycke. För det var ju med det allra första Medal of Honor-spelet till Playstation som EA inledde något som sedan kom att växa, lavinartat. Medal of Honor-serien blev snabbt ultrapopulär och EA sprutade ur sig delar. Detta medan core-teamet blev mer och mer missnöjda. Det tog inte länge innan de som en gång utvecklade de första två spelen hade bildat Infinity Ward, stuckit till Activision och där lagt grunderna till en ny spelserie med exakt samma tema. Call of Duty föddes samma år och släpptes 19 månader senare till storslaget jubel från en enig kritikerkår.

Call of Duty växte som spelserie, lavinartat. Envist harvande i skyttegravar från andra världskriget byttes till högteknologiskt nutidskrig i Modern Warfare och Activision kunde tacka grundarna av Medal of Honor-serien för deras största succé genom alla tider; Call of Duty: Modern Warfare.

Men Activision vägrade betala ut bonusar och holkade enligt Infinity Wards grundare ur spelserien som de byggt upp. Bråket var ofrånkomligt och samma nyckelpersoner som stack från EA till Activision lämnade nu företaget för att skriva ett nytt kontrakt med EA under ett nytt namn med nystartad studio. Detta medan EA gjorde sig redo att släppa ett Medal of Honor spel förlagt till nutid med samma bildspråk och grundläggande struktur som Activisions Modern Warfare-spel.

En bisarr historia som blir mer och mer förbluffande varje gång jag tänker på det. Men ja... Jag var aldrig särskilt förtjust i Call of Duty: Modern Warfare 2. Jag blev utskälld efter noter då jag här på sajten, två dagar efter spelets premiär, i bloggform konstaterade att det inte alls höll samma kvalitet som föregångaren. Men jag står kvar där, speciellt idag efter att Activision låtit spelets bejublade multiplayer-del självdö efter Infinity Ward-bråket som följde en långvarig dispyt om bonuspengar.

Att singleplayer-kampanjen i Modern Warfare 2 tog slut efter 3 timmar och 53 minuter, eller att multiplayer-delen är buggigare än valfritt Titus-spel, kvittade dock. Infinity Wards framstressade uppföljare sålde över 20 miljoner på rekordtid och står idag stadigt som den här generationens bäst säljande actionspel. Hysterin var total. Och givetvis ville såväl EA som Ubisoft ha en del av den kakan.

EA har varit tydliga med sina ambitioner. De har, till skillnad från Activision, velat skildra en realistisk bild av kriget i Afghanistan där spelaren tar en liten roll i ett stort maskineri. Här finns inga hjältar. Här finns inga räddare i nöden eller stora skrytnamn. Medal of Honor handlar om små insatsstyrkor och deras hektiska jakt på talibaner. Mitt i allt blir en kollega tillfångatagen, fokus byts och storyn förvandlas från en ganska opersonlig sak proppad med obegriplig militärlingo till en kamp mot klockan - allt för att rädda sin skadeskjutne medsoldat.

Inramningen är realistiskt trovärdig. Korta sekvenser med mumlande överbefälhavare. Militärporr via com-radion och termer som känns mer macho än Duke Nukems frisyr. Detta samtidigt som spelbarheten doftar fränt av arkadaktig lättja. Peka och skjut. Gevären ger ifrån sig minimalt med rekyl och tempot är hisnade högt. Talibaner från alla håll, pang-pang-pang. Det smäller och smattrar, intensiteten är uppskruvad till max.

Medal of Honor påminner väldigt mycket om att spela ett av Infinity Wards krigsspel. Det påminner väldigt, väldigt lite om något av de tidigare Medal of Honor-spelen. Bildspråket är överdrivet filmiskt, dina kumpaner rör sig strategiskt och graciöst över slagfältet medan du försöker vänja dig vid den snudd på perversa intensitet som det innebär att bli beskjuten från flera håll - hela tiden. Rent strukturellt är likheterna många. Man hoppar mellan tre karaktärer i tre olika militärförband som alla utkämpar strider mot samma fiende, dock i samma land och i samma krig.

Storyn hoppar mellan tre perspektiv. Du är kylig prickskytt i Delta Force-förbandet Wolfpack, hårt beprövad supersoldat i Marinkårens Neptune-pluton eller rutinerad stridspitt i grunt-förbandet Rangers. Handlingen tar så gott som ingen plats alls. En girig general på hemmaplan basunerar ut orealistiska orders vilket ställer till problem på marken. Olydig officer ignorerar till slut alla order efter att ett insatsuppdrag gått snett. Man bryr sig lika lite om de tre soldaterna man styr i Medal of Honor som man gjorde i Call of Duty: Modern Warfare 2. Och personligen tycker jag att det är ett märkligt sätt att berätta en story på.

Ambitionen är ju såklart att låta eldstriderna tala. Att inte kära ned sig i känslosamt dravvel om ära, frihet och tapperhet. Tanken är ju att kasta runt spelaren mellan diverse mindre eldstrider för att skapa en pseudo-dokumentär känsla av krigets omfattning. Medal of Honor är den nya typen av krigsspel där karaktärer och story kvittar. Coolt skriptade actionsekvenser och högt tempo är vad som räknas i det här fallet.

Personligen har jag dock haft roligare med singleplayer-läget i Medal of Honor än vad jag hade med Call of Duty: Modern Warfare 2. Bandesignen är betydligt bättre, fienderna är mindre irriterande och vapnen känns mindre som tryckluftspistoler än i Infinity Wards ultrapopulära bästsäljare. Man blir visserligen beskjuten från flera håll under vissa partier under vissa av banorna men skillnaden är att placeringen av fienderna känns genomtänkt till skillnad från i Activisions spel.

Jag gillar även tempot mer i Medal of Honor. Det börjar lugnt, försiktigt, tyst. Neptune-grabbarna nästlar sig in i ett Taliban-fäste utklädda i skägg och överdimensionerade yllemössor. Det är natt och uppdraget innefattar att man smyger och inte för oväsen. En halvtimme senare har Wolfpack-gänget lyckats stjäla en jeep med stativmonterad kulspruta och beordras att inta ett raffinaderi proppat med fiender.

En timme senare beskjuts Black Hawk-helikoptern som huserar ett dussin Ranger-soldater. Helikoptern störtar, två av soldaterna dör medan resten tvingas skjuta sig igenom ett bakhåll mitt i Afganska öknen. Vissa av uppdragen är baserade på verkliga insatser under USA:s intåg i landet efter World Trade Center-attacken. Bagram Air Base-uppdraget är ett av dessa och framkallade kalla kårar hos undertecknad.

Variationen är det alltså verkligen inget fel på. Jag hoppar mellan uppdragen, mellan natt och dag, mellan Rangers och Tier 1-specialister och hinner knappt vänja mig vid den ena gruppens vapen innan Danger Close Games kastar mig till andra sidan dalen för att prickskjuta en grupp terrorister utklädda till fåraherdar.

Spelkontrollen i Medal of Honor är riktigt bra. Jag skulle vilja gå så långt som att kalla den fantastisk. Man känner sig lite tyngre än i Modern Warfare-spelen, man kan inte springa lika snabbt och känslan i vapnen är mer... rejäl. Dock lider Medal of Honor av ett antal irriterande problem.

Det är för kort. Jag spelade igenom singleplayer-delen på fyra timmar och 50 minuter, en spellängd som visserligen trumfar Modern Warfare 2 men känns på tok för fattig. Jag begrep aldrig riktigt heller att jag närmade mig slutet utan var snarare säker under det avslutande uppdraget att spelet nu laddade om och hade minst fem uppdrag till att bjuda på.

Förutom den korta speltiden i singleplayer är multiplayer-upplevelsen inte vad jag hade hoppats på. För medan kampanjen utvecklats av före detta EA Los Angeles (Danger Close Games) är det svenska Battlefield-studion Digital Illusions som gjort multiplayer-komponenten. Och förutom att den sistnämnda inte är av samma höga klass som Digital Illusions eget Battlefield: Bad Company 2 - är skillnaden mellan single- och multiplayer för stor.

Det märks tydligt att det handlar om två separata delar gjorda av två separata utvecklare. Vilket känns mycket märkligt när man väl ger sig i kast med multiplayer-döden som Digital Illusions bjuder på. Tillkommer gör en känsla av att multiplayer-delen liksom hafsats ihop då den levereras med en hel del tekniska bekymmer samt känns opolerad och ofärdig, rent allmänt.

Förutom en riktigt välgjord kampanj är det rent audiovisuellt som det här spelets största styrkor ligger. Oavsett vilken av versionerna men väljer är Medal of Honor läckert rent grafiskt. Designen är läcker, modelleringen superb och texturerna detaljerade och högupplösta. Ljussättningen är väldigt bra liksom partikeleffekter såsom rök, eld och dimma. För ovanlighetens skull är det för övrigt Playstation 3-upplagan som är den bästa av konsolversionerna.

Medan grafiken är bra, är ljudet briljant. Precis som i fallet Bad Company 2 bjuder Medal of Honor på en av de mest välmixade och dynamiska surround-upplevelserna i ett actionspel någonsin. Frontkanalerna används smart, bakkanals-mixen är perfekt och panoreringarna har nästan fått mig att dansa schottis av förtjusning. Nivåerna mellan fiendens ettriga eldgivning och medsoldaternas samlade com-radio-snack är perfekt balanserad och rymden i ljudet lämnar absolut ingenting att önska.

Benhård militärporr, riktigt läcker grafik och fantastiskt ljud räddar Medal of Honor från ett lägre betyg. Blekt multiplayer-läge, kort speltid och aningen hoppig kampanj hindrar det från ett högre. Nu återstår det att se om Call of Duty: Black Ops kan knäcka det här.