Det börjar så lugnt i ett vitt Star Trek-sterilt rum. En manga-sterotyp officer och hans lolita-assistent förklarar att jag måste träna. Sam Gideon står mitt på ett golv i sin skinande vit high tech-rustning och förklarar med bajsnödig röst att han inte alls har någon lust med det, varpå man får en snabb genomgång och spelet drar igång.

Nästan förutsättningslöst trycker jag på startknappen för att ansluta till överstelöjtnant Robert Burns och hans Bravo Company för att ta itu med onda framtida ultranationalistiska ryssar, då det känns som att en näve sträcks ut genom TV:n och ger mig tio snabba örfilar. Vafasen var det som hände.

Svaret är Vanquish, det absolut mest hyperaktiva spel jag någonsin spelat, en titel där det aldrig avlossas färre än hundra skott i sekunden och tillika ett spel som tvingar mig att ha nerverna på sådan helspänn att jag blir fysiskt ansträngd redan efter några minuters spelande. Och då snackar jag ändå bara om bana ett som sedan avslutas med en mastodontboss som kräver ungefär sin egen vikt i hett bly för att kasta in handduken i en av de mest osannolika striderna någonsin. Och värre ska det bli.

Det märks direkt att det är ett japanskt actionspel, allting är smidigare, rörligare och betydligt snabbare än i västerländska motsvarigheter. Tänk ett koffeinspeedat Gears of War, men med ett så stenhårt radarpar i huvudrollerna att Marcus Fenix och Dom Santiago framstår som fnittriga skolflickor vid en jämförelse. Det kedjeröks, munhuggs och görs sanslösa utfall med kraftigt överdimensionelade vapen mot extremt usla odds.

Som brukligt i japanska spel av den här typen får man heller ingenting gratis. Det gäller att verkligen vara alert, fatta snabba beslut med ryggraden och i slutändan visa prov på exceptionell fingerfärdighet för att komma någonstans.

Jag bangar aldrig en bra utmaning, tvärtom älskar jag att nöta svåra spel så länge det känns rättvist när jag dör. Inte att jag inte såg var ett skott kom ifrån eller dör av datorfusk när jag möts av Game Over-skylten. I Vanquish finns ingenting sådant utan den höga utmaningen är perfekt rättvis och man blir glad när man klarar något eftersom det aldrig är tur som leder till framgångar utan bara genuint bra spelande.

Fienden liksom bara väller fram i en till synes aldrig sinande ström, de är dessutom rätt vassa på att traktera sina vapen och backas upp av både minibossar och überbossar. Man skulle vara en dödens lammunge om det inte vore för Sams dräkt. Den låter en både sakta ned tiden vid behov och kasta sig på marken för att raketglida på knäna.

Allt är knutet till en och samma mätare som indikerar både när man glidit för länge eller inte längre kan hålla tiden nedsaktad. Ett system som fungerar väl, och får man väldigt ont om liv aktiveras funktionen med tid automatiskt varpå man får chansen att mot alla odds ta sig i skydd.

Alla ni som är bekanta med japanska animés typ Bubblegum Crisis eller Gunbuster vet vad ni har att vänta av dräkten och uppläggget. Och vet därmed även att den självfallet är beväpnad, och det det rejält med en rejäl vapenarsenal av originella krutpåkar.

En arsenal som dessutom lätt kan piffas till och undan för undan blir ännu roligare att använda. Som mest kan man bära med sig tre vapen åt gången, som var och en kan uppgraderas runt tio gånger. Det gör dem starkare, ger dem mer ammunition och liknande. Själv fastnade jag för en puffra som skjuter ut dödliga discar som lätt förintar det mesta som kommer i ens väg medan man raketglider omkring på de stora banorna.

Bilder gör absolut inte Vanquish rättvisa eftersom det extremsnabba spelsättet nätt och jämnt gör att man ens hinner se det som händer på skärmen. Stillbilder existerar överhuvudtaget inte, och faktum är att virrvarret av allt som händer är genialiskt bra utfört. Trots vild beskjutning, explosioner och akrobatik uppfattar man alltid allt som händer och skapar en sorts kaotisk skönhet.

Vanquish saknar helt multiplayer-stöd, trots att man spelar igenom det co-op med en datorkontrollerad person. Som spelet är upplagt fungerar det dock utmärkt och mänskligt sällskap är inget man saknar. Däremot känns det som en given grej att implementera till en eventuell uppföljare om Platinum Games fortfarande kör på då. I dagsläget är det nämligen lite för kort för att kännas riktigt matigt, även om det är roligt nog för att man ska vilja spela ett andravarv.

Platinum Games grundades 2008, en blandning av gamla Capcom-utvecklare med diger meritlista. Sedan grundandet har de släppt bland annat hypervåldsamma Wii-titeln Mad World och höjdaren Bayonetta. Männen bakom Vanquish är Atsushi Inaba (Okami, Viewtiful Joe) och Shinji Mikami (Devil May Cry, Resident Evil), vilket har beskrivits som en riktig drömduo.

De startade utvecklingen av Vanquish redan 2007, vars inspiration kommer från animén Neo-Human Casshern samt spel som Gears of War och Namcos gamla Kill.Switch. Flera av de tyngsta namnen, däribland just Shinji Mikami har därefter återigen gått vidare och bildat ytterligare en ny studio.

Det händer hela tiden massor på skärmen. Vi snackar stora rymdskepp som kraschar framför dina fötter, 20 meter höga mekaniska monster spänger allt inom synhåll och tiotals fiender vid stativmonterade kulsprutor som pepprar för fullt - samtidigt. Men trots det blir det aldrig ohanterligt. Den superba spelkontrollen gör att man någonstans ändå har full kontroll på läget och kan kasta sig mellan hinder, undvika och peppra för allt vad kjoltygen håller.

Visst är röstarbetet rent bedrövligt dåligt och alla karaktärer hopplöst stereotypa, men ärligt talat, jag kunde inte bry mig mindre. Vanquish är utan att överdriva förmodligen det mest actionpackade jag har spelat i hela mitt liv och det finns inte ens en teoretisk chans att hinna ha tråkigt.